It's Different Now That I'm Poor And Aging

2009-03-19T13:52:00.004+01:00

2009-02-06T15:42:00.002+01:00

att bubbel är dåligt för arbetsmoralen, who would have known?

2009-02-03T14:23:00.002+01:00

det är inte speciellt roligt att skriva i bloggen längre, jag vet inte varför.
om det är för att den känns så långt bort.
för att den levde i paris med mig, för att den levde med brustet hjärta och gråt och stumhet och kärlek visst, men nu minns jag mest förtvivlan. ensamhet. långa promenader när jag inte visste vart monsieur höll hus. eller när jag visste exakt vart han var men hans tystnad gjorde mig så nervös att jag inte kunde vara stilla.
för att jag gick sönder då men inte längre men kanske är bloggen fortfarande trasig.
iallafall minst ärrad.
och jag känns inte vid den längre.
den känns inte som jag.
har inte min doft.
inte min känsla och inte mina ljud.
kanske är jag bara lycklig just nu, kanske har jag inte tid och lust att vara så introvert, bara pilla i mig själv när det finns mat att laga, saker att samtala om, korsikaresor att planera, yoga att utöva, filmer att se, utställningar att gå på, frukostar att äta, kyssar att kyssas, vin att dricka, en säng i en sekelskifteslägenhet att ligga i så nära varandra som det överhuvudtaget är möjligt att komma.
mmmhh att säga när han tar i, på mig.

2009-01-20T15:13:00.003+01:00

det är tråkigt att blogga men fint att leva.
ni förstår.
jag är inte bara kär. pirrande och andningshämmande. hjärtflimmrande.
i tur sneglade vi i smyg på varandra genom halva benjamin button. när den sedan var klar, en sömnig lördag, släckte vi ljuset och låg andlösa och stumma och försökte att ändå förmedla den där känslan av att ingenting är nog och tillräckligt. längtan efter att vilja vara under huden och inte bara fjanta ovanpå den. gräva in fingrar och naglar och tänder och hugga, borra, klamra sig fast. tränga djupare. in och förbi. hela tiden inåt. mer.
och vi låg så. ömsom andandes ikapp, ömsom utan att andas alls.
tills världen knackade på dörren och vi slet oss och anslöt oss till dem utanför och kastade blickar och vandrande händer efter varandra.
på natten, jag - jag, jag, jag....fast jag vet inte om jag vill säga det, än, för det är en så fin hemlighet.
det gick nästan inte alls att höra när han bad mig att säga det ändå.
och jag gjorde det.
sedan var huden ett outhärdligt hinder för det ljuvliga som gömmer sig innanför och mitt hjärta slog och slog och magen föll ändlöst.
jag skulle kunna fortsätta. det skulle bli tråkigt. och det värsta av allt, banalt.
vi älskar varandra, det hela är mycket enkelt och förunderligt.

2009-01-13T13:19:00.003+01:00

gud jag känner mig så dålig idag.
dålig inte som i har ohälsa, men som lowlife scum.
bedrövligt.

2009-01-05T15:44:00.002+01:00

long time osv.
ska jag sammanfatta?
vad som hänt, vad jag gjort. hur vädret varit. hur det känns. hur det känts.
det är så mycket, så många ord, så lite tid, så rastlösa fingrar. så ointressant att blicka bakåt och att redogöra för vad som redan varit när det finns nytt och annat som väntar på att hända.
men j. jag släpper honom närmre mig, eller om det är han som tar sig friheter, klistrar sig till mig och jag som inte har någonting emot det. låter honom. och om det allra först var omvälvande och mitt hjärta bankade när jag smög mig genom hans trappuppgång för att lämna en julgransstjärna utanför dörren i hemlighet landade jag sedan och tänkte, vad, rebound? tills jag nu vågar släppa monsieur (om honom har jag mer, slutgiltiga saker att säga en annan dag), kan ta j till mig som han förtjänar att bli tagen. och han platsar där. bröst mot rygg så att vi blir våta av svett. och jag skrattar förtjust åt hans nördighet, som också är min nördighet, och hans leverfläckar är ett hemligt mönster och jag, jag blir mjukare och bekvämare och sover så gott i hans säng.
nu är det 2009. nya dagar. nytt liv. jag fyller 23 på söndag och äntligen känns det som om jag vågar, vill och kan bli vuxen.

there's nothing in this world to stop me worrying about that girl.

2008-12-23T16:18:00.002+01:00

jag tror, jag tror, jag tror. att jag träffat någon.
och julkänslan har kommit. kanske hör de två sakerna ihop.

2008-12-22T10:19:00.002+01:00

dans, julgransstöld, skedning, frukost på sängen, julkalendern, skedning och starka armar, julhandel, julgransklädning, lunch med tända ljus, skedning och en hand på låret och hans svett på mig och händer som händer. ett halvt dygn och lite mer senare kom jag därifrån och vi gick genom regndiset och såg träd skugga sig mot en fasad som det var en installation, kanske som om de var påmålade.
vart kommer dessa män ifrån?

2008-12-21T20:32:00.001+01:00

vilket dygn!

2008-12-20T13:27:00.002+01:00

det fina med att frossa i och punkta sin egen olycka är att man efteråt känner sig så himla smutsig och därför blir resolut och känner jävlar anammat bara strömma till, dit där det nu behövs.
har köpt såpa. ska städa nu.

the complaint department

2008-12-20T12:13:00.002+01:00

tittade ut nya tom ford bågar som en lyxig julklapp, synd att det visade sig att man när man är så blind som jag inte kan ha glas större är vad som är absolut nödvändigt utan att se ut som att ens plirande grisögon liksom...buktar in i huvudet.

le vent nous portera, tout disparaîtra

2008-12-20T11:56:00.004+01:00

jag tycker synd om mig själv.
för julen som inte blir någon jul iår.
för att jag är så oföretagsam.
för att jag behöver damma och dammsuga. ja, städa.
för att min pappa får dåligt samvete för att de åker till åre och för att jag i min tur får dåligt samvete över det. över mina lakoniska svar och hängande mungipor. jag gillar inte sill.
för att jag inte orkar bjuda till och för att livet känns så himla...brunbeigegrått. och mer! ungefär - värdelöst. tanken på dagarna fram till den tjugofjärde fyller mig med avsmak och magont, och inte ens därefter kommer det egentligen någon uppsida, istället efterjulshysteri ända fram till nyår, som jag förövrigt också avskyr.
och jag tycker synd om mig för att allt ses genom förra julens idylliska sken. när allt var på väg åt rätt håll och ingenting hade gått åt helvete än och jag var en hemvändande julfirare som hade köpt julklappar i paris och det inte var ekonomikris och alla hade pengar och vi drack fina viner och jag hängde framför datorn så mycket jag bara kunde, som för att så nära nog mailledes realtidsdokumentera min sverigevistelse och det var nedräkning till avresan redan när jag landade. och kanske innan dess.
mina jättebebisfasoner.
och trots att det fyller mig med avsky, allt det här geggiga självömkandet, så kan jag inte riktigt sluta.
för det värsta är att jag har rätt också, mitt liv... typ, låt oss inte ens lyfta på mattan dit jag sopat undan det.

2008-12-13T03:45:00.001+01:00

funktion som borde finnas - att kunna radera ett skickat mail.

2008-12-13T03:19:00.002+01:00

åh gud. la honte. outhärdlig. jag försökte verkligen mitt allra allra bästa, men det räckte ingenstans.

2008-12-12T23:11:00.002+01:00

jag har en träff ikväll. snart. det känns...

2008-12-11T15:39:00.001+01:00

jaja.

you know I dreamed about you for twenty nine years before I saw you

2008-12-11T13:41:00.002+01:00

äganderätten, när inget ägande finns.
han mailar från mobilen halv tolv, bakfull på bottle shops mojitos. vart är han? har jag rätt att veta, undra, vill jag?
vart kommer jag själv vara imorgon kväll?
det är inte avundsjuka, bara ett styng när det står klart hur hårda saker ibland är mot de allra mjukaste av delar. verkligheten ställd mot försiktiga förhoppningar och romantik, mot att våga våga även när allt säger att man inte borde.
och jag är rädd att det är den sortens realism som får en att vika undan, säga att det inte är värt det för du kommer bara göra mig illa igen. att vi redan har börjat i fel ände, vad för hopp kan finnas för vår kärlek nu.

oh darling you're my darling.

2008-12-09T11:12:00.005+01:00

det smakar sjukdom i munnen, benen värker och mina sinnen känns skärpta, allt är obehagligt - ljud, beröring. som om hela världen vill pressa sig in i mig.
jag kanske hör av mig till honom som lånade min telefon, tryckte in sitt nummer utan att jag förstod vad som hände - han hade verkat så ointresserad.
spännande. jag kan behöva förströelsen.
monsieur verkar planera att komma till sverige, jag säger att det finns frågor som kliar att ställas, han skrattar säger undrar vad det kan vara för några och jag ställer dem inte, finner ett lugn och nöjer mig med det. det är faktiskt annorlunda, och kanske blir det ingenting igen, men dialogen är annorlunda. vi pratar om vad som varit, vad som hände, hur vi kände då och hur vi känner nu och det är trevande och försiktigt, vi känner oss fram lite i taget och det är inga stora ord eller yviga gester utan två människor som efter lång tid hittar tillbaks till varandra. jag säger att jag är trött på att vara bokstäver och bilder och att jag ibland finner det outhärdligt att han gör det jag vill göra med någon annan. kanske känner du likadant? och han säger ja, det göra jag, och det är därför jag tänker. och jag frågar hur han känner och han säger lycklig, förvirrad, exalterad och vi är absolute beginners igen och nosar runt varandra och det känns så bra. som om förutsättningarna äntligen är rätt.
om jag inte var så trött skulle jag kunna fortsätta i timmar.
det känns fint, vi kan nöja oss så.

bystanders claimed they saw angels flying up and down the block.

2008-12-08T13:27:00.002+01:00

saker händer och händer.
jag kontrar med feber, bäddar ner och bort mig. en oklanderlig ursäkt.
i lördags hatt och mustasch festade vi - jag, m och kanske tvåhundra andra i en lägenhet att dö för.
dans dansades, dryck intogs, samtal hades, nummer byttes. jag utgår alltid från att människor inte kan gilla mig särskilt, inte från början iallafall, för jag är ganska märklig och tänker att man måste vänja sig vid det först.
så varje gång motsatsen bevisas blir jag lika förvånad. - du är dejlig. - va, jag?
och facebookmailen, jag svarade på dem, vi för en slags dialog nu, försiktig.
och monsieur, monsieur. saker händer där med.
om det inte vore för den närstående ekonomiska kollapsen tror jag inte att jag hade kunnat torka bort mitt självbelåtna småflin.

2008-12-02T15:26:00.005+01:00

det är tröttsamt och lite tramsigt att tala i tungor och gåtor och mumla i skägget såhär, som idag och igår.
men visst måste man dra gränsen någonstans?
för saker man kan och inte kan, eller vill och inte vill, bör och inte kanske, dela med ipnummer.

2008-12-02T15:17:00.004+01:00

det var förstås som jag trodde. lustigt, faktiskt. att man vet vad det är för saker som knackar på och vill in trots att man inte tänkt på dem nästan någonsin.
jag vet inte hur jag ska reagera. det finns så vitt skilda möjligheter.
antingen vänder jag upp och ner på mig själv, går i bitar och vältrar mig i en existentiell identitetskris, eller så rycker jag på axlarna och tuffar på som vanligt.
måste tänka och känna om och kring det här.

2008-12-02T15:08:00.004+01:00

och medan jag författade de korta raderna hann han skicka ett nytt. jag är förstås rädd för att öppna det, tänk om det stämmer, min värld är en bräcklig bubbla och även om den inte är bräcklig så är den min och jag tycker om att bestämma över den helt själv. no alarms and no surprises.

we tried to find some worms to aid in the decay

2008-12-02T15:04:00.002+01:00

det har regnat sedan jag vaknade. eftersom jag inte behver gå ut torde det ju inte spela någon roll, men jag är inte säker på att det inte gör det ändå.
jag fick ett mystiskt facebookmail från karl i lund, han undrar om jag heter cheyenne i andranamn.
det gör jag ju. hur vet han det? vem är karl? jag har mina aningar och det roar mig inte alls.

she's going to war, she's going to war, she's going to war

2008-12-01T20:20:00.003+01:00

det sorgligaste - ligga i någons säng, i någons famn, tänkandes på någon annan samtidigt som den vars famn man makat in sig i uppenbarligen inget hellre vill än att ha just dig där.
mitt hjärta är inte byggt för sådant.

2008-12-01T13:12:00.002+01:00

fast det är dumt att kalla det onödigt.
det var det inte.

måndag hela veckan

2008-12-01T10:17:00.003+01:00

ni vet, man gör någonting man vet är dumt, men man gör det ändå. kanske för att man inte kan låta bli, men inte ens nödvändigtvis därför, kanske av tristess, för att känna att man lever, för att skaka om saker och ting, kanske för att det ligger en viss lockelse i att sätta sig själv i klistret. och mer än så, klistra in sig själv i klistret, gnugga sig i det, håret en enda klibbig tova och stickig doft.
jag gjorde det. igår. synnerligen onödigt.

when I believe in something I'm the loudest yeller.

2008-11-30T13:29:00.003+01:00

alla dagar med förlagor. idag, första advent för ett år sedan och två, de ligger som smörpapper ovanpå varandra, transparenta och händer igen och igen.
då var vi på svenska kyrkans julmarknad. drack glögg som gjorde honom illamående och julmust som han tyckte var äckligt och lussebullar som han tyckte var torra och pepparkakor. jag köpte finncrisp för jag visste att han skulle älska det.
ibland känner jag mig som en samling av dagar, av tid som inte tar slut. som spelas oavbrutet i kroppen och aldrig slutar hända. en kapsel kanske, för all tid som redan skett men inte vill försvinna. och jag går och sparar den, återlever den.

2008-11-29T10:44:00.001+01:00

det är som råttsvansar fästade på huvudet. när jag kom hem inatt vid fem tyckte jag det var en bra idé att göra allt all over igen, ändå ambitiöst.
jag hoppas på bättre resultat nu.

your fingers are in the coin disposal

2008-11-28T17:11:00.002+01:00

jag flätade mitt hår igårkväll, tretton stycken små hårda, för att idag vakna med snyggt, änglavåfflathår.
jag tänkte, stort, snyggt, vågigt.
igår kände jag mig som en tioåring nyss hemkommen från låt oss säga kreta med rödlätt solbränna, limegrön magtröja och antingen en kort vippig kjol eller vadlånga byxor med dragsko. och så flätorna, rasta gone wrong.
när jag sedan vaknade imorse och tittade mig i spegeln är vad jag ser så horribelt att jag chockades så av min egen fulhet att jag inte ens kunde titta. följdaktligen kan jag heller inte med ord beskriva vad jag såg. sen drog jag ut snoddarna och håret var inte alls stort och våfflat, bara...luftigt.
besvikelsen!

I will feel the sun coming down

2008-11-28T17:09:00.003+01:00

ni förstår inte samlingen av flaskor innehållandes än det ena än det andra på vår köksbänk just nu.
alla tillhör mig, det både glädjer och bekymrar mig.

le premier a ne pas volouir m'aimer

2008-11-27T15:24:00.003+01:00

himlen går i grått och sepia. allt ser sammetslent ut. yet stenhårt. ursäkta mig, jag tänker på döden igen.
på livet och på att dö.
jag tänker på monsieur i paris, på mig här i malmö, på att gå och gå och gå och aldrig mötas mer. jag tänker på två människor som tänker på varandra, om de nu gör det, men som inte ses. som går i likadana banor och samma slags mönster, som tänker och ser och gör och hör och längtar, kanske, på var sitt håll fast samma saker, och den som det räknas för får aldrig veta.
och jag tänker, ibland tvångsmässigt, ibland objektivt, på när vi träffades. på när jag flyttade in. på januari och på februari och på mars, sedan april. jag tänker inte på maj. kanske lite. kanske på när han låg febrig i vannes med huvudet lindat i min tshirt. kanske att jag tänker på boede. kanske att jag tänker på hans lilla fågelkropp som viskade i det totala mörker som bara kan råda på en ö utan gatljus. på hur den frågade mig saker som fick mig att dö och leva samtidigt.
och på tunnelbanor, pendeltåg, så många sammanlagda timmar i metrotunnlar och på perronger.
och det river och sliter i mig. minns du? om.
men det är inte det. inte nostalgi, inte sorg för att det är över, mer smärtfylld ilska över att det inte fortsätter.
som det borde. som det var meningen, är.
jag vet inte hur man kommer runt sådant, den sortens vetskap, jag vet inte hur man gör för att vända något ryggen som man tror på. inte ens när jag borde.

2008-11-27T10:29:00.002+01:00

jag hoppas ni skrattar åt det lättviktiga i mitt "just ja", för det gör jag.
detox är som detox brukar vara, nagelbitande.
jag gör att-göra-listor för att ruta in mig själv och hålla fingrarna borta från skypeikonen.
vi drack chokladglögg igår, hurra, och gick på förhandsvisning av de ofrivilliga.
jag skruvade mig av obehag och skrattade någonstans i mitten av total oförståelse, lättnad och ännu större obehag.
och den gjorde några poänger jag tänkt på på senaste tiden, att hålla tand för tunga och att låta det bero som man egentligen vill säga. ursäktande.
jag blev ganska tagen.

vad jag bryr mig om nu

2008-11-26T15:29:00.005+01:00

vinkade av mr på stationen efter fem månader. det känns som att ha sagt hej då till min enda kompis, det är inte sant, men jag undrar ändå vem jag ska hänga med nu.
vi plockade ihop utställningen, fem proppfulla bord med iitaalasaker som skulle ner i sina kartonger sedan ner i större kartonger, upp på en pall för att skickas vidare till göteborg.
end of an era och allt det där. jag gick lätt motvilligt därifrån när vi var klara.
och jag är tillbaks på tionde också, men längtar efter stranden och ljuset och katten.
just ja, tog en bild där jag vinkade adjö till monsieur, han missförstod och tyckte att jag såg ut som en indian och jag rättade honom inte. det är detox nu.

2008-11-25T15:51:00.001+01:00

det är något med mig som inte luktar som jag.
gick den vackraste promenaden möjlig.
föreställ er.

2008-11-25T15:41:00.002+01:00

monsieur är inte deprimerad längre. alltså saknar han mig inte heller längre.
vi har ett destruktivt, livsfarligt förhållande och jag verkar oförmögen att göra något konstruktivt åt det. alltså, avsluta det.
jag tror jag måste falla hals över huvud för någon annan.

2008-11-25T11:52:00.001+01:00

och jag har lagt vantarna på pälsen.
det är en stadigt växande samling det här, jag går nu under smeknamnet cruella.

give me one good reason not to do it

2008-11-25T11:29:00.003+01:00

jag tar min tillflykt till falsterbo. stänger om mig. letar skolor och sparar pengar. min lillebror är deprimerad. mina vänner är deprimerade. monsieur är deprimerad. jag vacklar på dess brant. ingen har pengar. minst av alla jag.
och det ligger snö på marken och på taken och på träden och på stranden.
jag är ingen naturlig tröstare, varm och öppen, omhändertagande. men det finns en början för allting.
operation lillebror har börjat. om jag bara visste vad en sådan innehåller.

hey what does it mean to live in this world when we're all so very crazy

2008-11-25T11:05:00.005+01:00

jag känner mig förföljd av en facebookvän, jag vågar knappt logga in längre, det känns som han väntar på mig där, lurandes. det är så märkligt när man smyger runt, på internet, bland sina egna vänner och hoppas på att inte bli sedd genom chatverktyget. alltså, skyndar sig att uppdatera sig om sina vänners förehavanden för att slippa stänga ner hans hej, hur är det, vad gör du, vill du hänga? en gång till. hur många gånger orkar man förövrigt göra obesvarade närmanden?
såhär går det när man försöker vara utåtriktad och säga ja istället för nej till saker. plötsligt har man freaks som kommer till ens jobb för att spionera och andra som lurpassar på internet. så missanpassat. och ingen fattar vinken.

where the fuck is my ari gold?

2008-11-22T20:15:00.000+01:00

the potential you'll be, that you'll never see, the promises you'll only make.

2008-11-22T19:55:00.003+01:00

jag säger - du är kryptonit. och hur gärna jag än skulle vilja vet jag inte om jag kan ha dig kvar i mitt liv. i mitt huvud. alls. point fin.
han kontrar - jag ska börja om mina svenskstudier.
just when I think I'm out, they pull me back in.

a fond farewell to a friend.

2008-11-21T20:41:00.003+01:00

on the verge of drunkenness, jag sträckser entourage och är djupt förälskad i ari.
och jag lämnade mitt hjärta i en päls utom räckhåll för min ekonomikrisande budget tidigare, vi vågade oss ut i snöstormen.
i retroperspektiv ångrar jag det, det är så svårt det här med att vilja äga ibland.

the things you could do, you won't but you might.

2008-11-21T12:26:00.002+01:00

exorcism!
och det är vitt av yrande snö utanför fönstret.
god dammit, världen, ibland är det inte ett så dumt ställe.
låt oss starta detta party.

2008-11-21T08:56:00.002+01:00

är visst inte så lite inkonsekvent själv heller.

suckle on the hope.

2008-11-21T01:04:00.003+01:00

monsieur och jag för nonsenskonversationer, dansar runt någonting obestämt och jag inbillar mig att allt är kod för någonting annat, att det finns en miljon osagda saker och en miljon hintar om dem.
att det finns något att förstå, om jag bara lyssnar noggrant nog.
och även om, även om det jag tror mig höra vore sant, vad för skillnad gör det?
monsieur svajar som en flagga fram och tillbaks och fram, tillbaks.
och om han svajade tillbaks till mig. om. så skulle han förr snarare än senare svaja åt något annat håll igen.
det är helt omöjligt att vinna med honom.
och då spelar det ingen roll att jag fortfarande, mot mitt bättre vetande, verkligen tror på honom och på mig. på att det finns någonting som inte låter sig glömmas, förbises. som kanske växer och krymper, men som finns där, obönhörligen.
och det är grymt, att det inte gör det, men det spelar ändå ingen roll, det heller, för det finns bara så många chanser, och man kan bara tillåta sig promenera in i sådant här så många gånger.

now I don't know who my friends are.

2008-11-19T23:44:00.003+01:00

jag har börjat diska som en slags stressåtgärd.
imorse overheard jag vad jag tror var mina rumskamrater refererandes till mig som "disknazisten".
det gjorde mig ganska ledsen.

2008-11-19T16:41:00.003+01:00

jag har varit så ledsen de senaste dagarna att jag nu känner mig alldeles mjuk, trög. allt jag orkar och förmår få ur mig är "heeej.." men allt ryms åandra sidan i det hej:et.
all vånda och all lättnad.
och huvudet blir lätt och innehållslöst men ack så mycket skönare än tegeltungt av gråt och snor och det stiltje som råder där i mellan. att ingenting kan väga så mycket, who knew?

there's always room at my table for you.

2008-11-19T16:39:00.002+01:00

jag ska rosta kastanjer senare. och sluta tänka på döden och kamma mig och skaffa ett jobb.
eftersom det inte blir bättre än vad man gör det.
skål.

2008-11-18T16:37:00.004+01:00

allt är bara tomma vita sidor everywhere. jag lagar varm choklad och tänder ljus och tänker på döden på det sättet som man inte kan låta bli att pilla på sår på. malmö med omnejd är så vackert i mörkret och regnet och vintern. och jag tänker att jag skulle ligga med honom nu, bara för att jag inte orkar inte göra det. och för att vara ännu ärligare, för att luta mig mot någon annan hur kort det än nu må vara.
och jag känner mig lite som hon som trodde att det fanns all tid, alla möjligheter. så rann allt plötsligt ut i sanden och försvann.

the world doesn't matter much to me.

2008-11-17T16:13:00.002+01:00

jag har köpt nya glas. delicate ones. needn't say egentligen, jag förvandlar sakta men målmedvetet min del av lägenheten till ett dockhus. glas att hålla med tummen och pekfingret, kanske att långfingret kan vara med på en hörna. smutta ur. dockporslin med slingriga mönster och namn som anna och greta och kanske fasan, gammelgröna. ljuslila.
sedan köpte jag en lampa med veckad skärm i någonting skirt. och en kakställning. som jag i brist på bättre har radat upp nagellacken på.
lovar att jag stoppar innan jag blir mormor i förtid.
det var så crisp idag, mina kinder blev alldeles rosiga, såg frisk ut. ljuset föll magiskt genom träden på gamla kyrkogården, betalade en biblioteksskuld och lånade om l'inconue sur la terre. det tar sin tid med högläsning, sju timmar down, ungefär fjorton to go, om det fortsätter i den här takten.
jag orolig för mina finanser också. och för mina nära, mina kära. och ja, för mig själv också antar jag. av andra anledningar än finansiella. men jag tror det ordnar sig.
nu ska jag smutta portvin.

the silver saxophones say I should refuse you.

2008-11-15T21:09:00.003+01:00

åt chokladhavreflarn på jobbet idag. efter tre stycken upptäcker jag vad som ser ut som musbajs i kartongen.
a new low.

trying to suck the last breath.

2008-11-14T18:05:00.003+01:00

jag låg vaken till efter två igår natt, kunde inte sluta tänka på monsieurs visitkort.
god dammit, putain bordel du merde, varför är det såhär?
grät en minut eller två, högljutt under täcket, varför är det såhär och framförallt, när ska det ta slut?
sedan somnade jag. står inte ut. verkligen, det är unbearable det här.

2008-11-14T09:45:00.002+01:00

det där var ett lite äckligt inlägg. trots att själva poängen var att det var helt osexuellt. ah, comment faire.
fönstren är randiga av regn. hej världen.

2008-11-13T18:54:00.002+01:00

förlåt, intersexuell.

all around your every curve.

2008-11-13T18:33:00.004+01:00

jag drömde att CRFN var kär i mig. hon skrev i parisbloggen "jag har träffat någon. hon är inte den skarpaste kniven i lådan, men inte heller den slöaste. jag vet inte hur hon känner för mig".
jag läste det där, och kunde inte bestämma mig för om det var en komplimang eller en förolämpning. jag kunde inte heller bestämma mig för hur jag kände för henne. så småningom åkte jag hem till caroline för att sitta på hennes golv och titta på tv, jag lutade huvudet mot hennes axel och kände hur hon flyttade på sig för att jag skulle komma närmre. ett move som jag fullkomligt ignorerade, vilket är precis vad som hade hänt i verkligheten också, jag blir så obekväm i sådana situationer! ignorerar allt som går att ignoreras, väntar på att allt eller ingenting ska hända på någon annans initiativ. undantagen bara bekräftar regeln. iallafall, caroline nöjde sig inte med det och överföll mig och vi hånglade där på golvet tills hon undressed och avslöjade sig själv som hermafrodit. jag var en grundlig älskar-e/inna. men det var inte upphetsande alls. jag slickade och sög med henne ståendes på knä framför mig, låtandes. och jag tog och smekte och var all läppar, tunga, värme, mun och lätta fingrar. till sist kom hon och klädde sedan på sig och jag fortsatte titta på tv. jag tolkar allt detta som att mitt celibatleverne verkligen är det enda rätta just för tillfället.

I'm never ever gonna change a thing about you.

2008-11-12T16:05:00.003+01:00

det bästa jag vet är falsterbo. hands down.
det finns stunder jag tror att jag skulle kunna leva lycklig utan att någonsin igen lämna detta rum.
nu står det ena fönstret öppet och trädgårdsluft strömmar in, det har varit grått hela dagen men inte mörkt, gräsmattan är grön och löven går i orangea skalor, på vissa av pappans rosenbuskar finns det fortfarande blommor.
jag krattade gräsmattan i min lila klänningslånga sidenskjorta, strumpbyxor, gummistövlar och pälsen. som tagen ur grey gardens, kanske att jag borde haft en turban eller iallafall någon slags huvudbonad. blev alldeles svettig, skjortan obehagligt fuktig mot ryggen.
jag inbillar mig att jag hör havet, det kan lika gärna vara suset i stadsparken.
det är så vackert här. mitt hjärta vet inte till sig.
detta är mitt härlighetsrike.

can't you find a clue when your eyes are painted all sinatra blue?

2008-11-11T22:04:00.004+01:00

jag spelar musik för pappan, moriarty, bon iver, robert wyatt och will oldham. snart ska jag sätta mig i min säng i det vita rummet där evig sommar råder. där falsterbosand sipprar genom golvspringorna, panelväggarna alstrar solvärme året runt och teckna. om det går.
himlen såg ut såhär innan, fast mer.

je suis venu pour te dire que je m'en vais.

2008-11-11T13:41:00.003+01:00

jag tror att det nu finns fler opublicerade inlägg än publicerade.
de ligger i drivor om varandra, vissa är nästan klara (nästan?) och andra, andra är bara ett eller en handfull sorgliga ord utan inbördes mening.
utanför mitt fönster på tionde är molnen, låt mig se, vilken nyans ska jag välja? blyerts. rör sig med en rasande fart. jag bara sitter här, en spectator på första parkett och väntar på att helvetet ska braka lös.
vill se blixtar och dunder och regnbyar så kraftiga att allt blir vitt, klä av mig naken och kasta med tovigt hår.
göra mig av med någonting. som sitter som en propp någonstans obestämbart, odefinierat en hårboll i halsen och något slags lock för hjärtat.
jag har had it med monsieur, han gör mig miserabel still men jag minns nu mer än känner vad det var som brukade finnas där där det nu bara är en vag avsaknad. jag sa det till honom. gjorde honom upprörd, utan att det ens var meningen.
jag tror jag ska fylla den platsen med någonting trevligt, någonting av och med mig själv istället.
varje natt stormar det. jag ligger förtjust och lyssnar tills jag somnar. tänder ljus och låter vinddraget blåsa ut dem.
sådant ni vet.
och idag, nu snart, falsterbo. en trattkantarellrisotto och en walk längs vattenbrynet i pälsen och gråta en skvätt kanske tills jag börjar skratta åt mig själv och åt vädret och kanske är havet turkosgrått. kan ni tänka er. sanden liksom silver.
det finns så mycket som är fantastiskt.

2008-11-08T18:22:00.003+01:00

det retar mig något ohyggligt när människor stoppar sina bananer i plastpåsar. nästan orimligt mycket.

I told you to be patient.

2008-11-05T12:33:00.003+01:00

jag tänker mest på att dricka whiskey ur små kristallglas jag fyndat på loppis.
på att fynda kristallglas på loppis.
på kvällen och mörker och tända flackande ljus och hemliga sällskap. vända verkligheten ryggen helt och hållet, gå åt det andra hållet. göra allting bara för nöjes skull, livet som en lek och fun and games, finurlighet. bygga sin tillvaro på olika slags pyssel. infall och lustigheter som rökridåer för att slippa se att det egentligen inte finns så mycket där bakom. klä ut oss i hattar och målade mustascher och tala i gåtor, kalla varandra för direktörn. skrocka. gå på hemliga uppdrag och upptäcksfärder. skratta åt vår egen genialitet, låta den värma oss. nästa gång kanske komma som djur. ett slags rollspel för oss som bara är uttråkade, inte missanpassade.
det är väl därför jag tänker på att dricka whiskey också. i halvdunklet. om att gå ner mig i en dekadens som bara blir smutsigare och smutsigare. för att allt är så förbannat trist.
dagens ord -
kiliasm - tron på ett härlighetsrike.
jag ska starta sällskapet kiliasterna, i härlighetens tecken.

I told you to be fine.

2008-11-03T11:16:00.002+01:00

det råder träda på bloggen. och i livet. jag har varit synnerligen bråkig på senaste tiden, kanske att det är på väg att släppa nu.
och det har blivit så kallt ute att jag mest har lust att ligga under pälsen och slumra.

2008-10-29T21:06:00.001+01:00

jag dricker en fin amarone och klär mig i päls. helt på riktigt. djupt tillfredsställande.

she's been going around business as usual.

2008-10-27T16:04:00.005+01:00

jag tvättar, städar och diskar.
när jag kom ner i tvättstugan, i samma ögonblick som jag klev över tröskeln, hörde jag maskinen låsas upp och börja färdigpipa.
sådant gör mig lycklig.
perfekt timing. saker som passar som om de vore måttgjorda. då bubblar mitt hjärta till lite och en känsla av oproportionerlig vällust sprider sig genom mig.
det är lustigt, för jag är på inget sätt någon som jagar perfektion i övrigt. kanske ibland. måttligt.
att tvätta överhuvudtaget. städa. den varma känslan av renlighet. ivern med vilken man dammsuger undan allt man kan hitta. tillochmed det man inte hittar.
och så var det männen ja.
jag orkar inte mer. det ger mig ingen särskild glädje. jag delar ut mitt nummer och visst, ring du. självklart kan vi ses. och det är trevligt då och jag skrattar alldeles säkert men sedan känner jag alltid hej nu går jag hem till mig och du hem till dig och egentligen spelar det ingen större roll om vi ses igen eller inte. och det gör mig olustig. jag har inte tid och plats för det. så jag ångrar att jag redan gett honom mitt nummer. önskar att jag kunde säga att men du, tack för ikväll, det här var verkligen trevligt och du verkar bra men det kommer inte hända mer än såhär. ring mig inte.
så nu slutar jag istället.
och han som gjorde mig glad slutade skriva, vad är det för stil egentligen?

!!

2008-10-26T17:45:00.001+01:00

jag ger upp män. I've had it. my blip bloping days are over. my mouth is around an aerosol can.

( )

2008-10-25T11:01:00.000+02:00

jeebus christ.
vad det ändå händer mycket märkliga saker.

2008-10-21T23:23:00.002+02:00

tisdag:
ignorera klockan satt på nio, vakna halv elva
havregrynsgröt med kanel, kardemumma, banan och sirap frukost
stirra på regnet
fundera på föresatserna jag hade med dagen, ignorera dem
ett hårdkokt ägg till lunch
ta mig ut till det lokala kaffehaket
teckande av min egen hand
börja gråta på det lokala kaffehaket, gå hem igen
gråta lite mer hemma
skriva ledsna mail
lyssna på robert wyatt
gråta, lämna ett dussin papperstussar på sovrumsgolvet
päronvodka/tropicana äppeljuice
ugly betty och fantastiskt gott potatismos
lagom avslappnad, inte så gråtig
en till drink
gosskören, jag är all about livsbejakande fransk feelgoodfilm nowdays. så....hängbröst och jordnära färger
choklad, loads
huvudvärk

detta är inte min finest day, men jag tror att imorgon har bättre saker in store.

it must feel great to be so sure.

2008-10-21T16:20:00.002+02:00

första saken på min lista över vad jag absolut måste sluta göra är att bikta mig för monsieur i tid och otid.
det är ovärdigt att tala med sitt ex om hur man är rädd att ingen någonsin kommer älska en igen, och framförallt om hur man är rädd att aldrig älska någon annan mer.
speciellt som kärlek inte ens bekymrar mig så, jag är helt på linje med den franska psykoanalyst som sade att "kärleken är en illusion, den som älskar saknar något, men han vet inte vad det är; den älskade vet inte mer, han besitter någon som gör honom attraktiv men han vet inte vad".
tills den gången förstås när det är inte alls är en pusselbit man träffar, utan saltet, någon som har förmågan att förhöja alla andra upplevelser, som förstärker och fördjupar snarare än kommer och förklarar saker man inte förstod innan.
och jag vill förstås också ha salt i mitt liv, men pusselbitarna måste jag nog lägga själv.
och det är okej.
tror jag.
mer en sådan sak som känns förskräcklig när man ser med ögon färgade av omgivningen.
ögon fyllda av ett helt livs förväntningar.
då kommer naggande och krypande känslor av otillräcklighet. misslyckande. tragik. infecterar kroppen och huvudet. bygger äckliga bon. och jag finner mig plötsligt oälskbar bara för att monsieur lever med någon annan.

how can I express myself when there is no self to express?

2008-10-21T13:47:00.004+02:00

det är så lätt att acceptera att man inte känner sig inspirerad, eller motiverad till att skriva. och att ge sig tillåtelse att därför låta bli. stirra ut i tomheten utanför fönstret och låta bli att dra för persiennerna bara för att det regnar.
ligga i sängen och inte komma på vad det är man tänker på.
inse att man funderar på när det är dags att gå och lägga sig igen. om det är okej att sova vid nio.
det är det bara i extrema undantagsfall och istället sitter jag under en tänd lampa till klockan två och gör allt eller om det var ingenting. och lyssnar på robert wyatt.
poängen är att det är förödande.
att låta sin comfort zone vinna över en.
jag har ingenting intressant att säga, jag är inte på humör, men mest har jag inget intressant sätt att säga det på.
språk tråkar ut mig. mitt eget åtminstonde. jag läser le clézio med stor behållning, men mina egna ambitioner lyser med sin frånvaro. det är både okej och långt ifrån. det finns en hårfin skillnad mellan de två, och nu är jag över på andra sidan.
det är dags att skriva sig ur den här svackan. låta ord föda ord, finna en disciplin och en rutin.

2008-10-21T10:37:00.002+02:00

men snart, kanske.

2008-10-17T00:34:00.002+02:00

min dator snappar upp det trådlösa nätverket "lordkillthepain".
känns vagt obehagligt.

I never said I'd stay til the end.

2008-10-16T18:22:00.003+02:00

jag sa visst för inte så länge sedan att jag hyste en viss glädje, nyfikenhet och tillförsikt.
att livet intresserade mig. och mer ändå, roade.
och allt är alltid sant när jag säger det.
men jag är ombytligare än en vindflöjel och nu , nu känner jag mig lika blek som vädret.
väntandes på besked. på ett startskott, på att packa och bryta upp. och inte ihop, igen.
och allting känns omöjligt att stå ut med, att bo i ett hushåll där det bara äts färdigpizza. där ingenting är mitt. mörkret och regnet och människor. alla är alltid fel människor.
men mest med mig själv.
när blev jag såhär hopplös? tröstlös?

this was before we ruined our lungs.

2008-10-14T19:23:00.003+02:00

bon iver gör mig vansinnig.
jag vill att klockan alltid ska vara två på natten och att jag ska sitta skräddare på min säng med flickering lights och ritblock, anteckningsböcker, böcker, pennor, dator, små stenar och sådant jag hittat bortglömt i lådor. och bon iver på en sådan volym att det känns i hjärtat. så att man kan göra. så att man kan leva. och ibland biter man sig i underläppen och kniper så hårt med ögonen att det svarta flimmrar bra för att det är så mycket i en så liten kropp. för att det finns så mycket att göra. så många ljud att fånga, så många ord att hitta. tellement des choses.
ibland är det som att man glömmer det. att man grottar ner sig i sina rutiner och i sin vardag och i det vardagliga och vana och så kommer man på sig själv med att man inte tittat upp ur de fotspåren sedan man kommer inte ens ihåg sist.
jag gör så, åtminstone.
men nu känner jag en sorts glädje, och en sak leder till en annan.
inatt tänker jag spela in min sömn.
kanske händer det någonting roligt.

il va disparaître dans quelques secondes, et qui sait quand il reviendra?

2008-10-14T17:25:00.002+02:00

I'm going for drinks med amerikanen.
så otippat.
men jag känner mig nyfiken på och öppen för livet igen, och det may sound corny, men så känner jag iallfall. oavsett. jag fick ett annat mail som gjorde mig glad också.
jag och m åt lunch på konsthallen, satt på uteserveringen på ett täcke av löv som gick i världens vackraste färgskala.
åt blomkålssoppa och talade om civilkurage.
om att inte ursäkta och bita sig i tungan. om hur jag tror att den sortens tystnad föder mer tystnad, gör en mindre säker även på andra områden.
det är en av anledningarna till att jag vill åka till frankrike, en av de anledningarna som faktiskt gör det värt att leva i ett kyffe och frysa i ett halvår. att man för sig annorlunda. att man aldrig håller inne med någonting. jag måste lära mig tala högre, friare.

c'est quand on est le plus loin qu'on est le plus proche, comment comprendre cela?

2008-10-13T20:48:00.003+02:00

jag har ett projekt. jag spelar in när jag högläser ur le clézios - l'inconnu sur la terre.
jag vet inte riktigt vart det ska leda.
men drop a line om du känner för att lyssna.
(idag på simpan träffade jag en amerikan som tog min email. vad är detta med att ta email? är det så man rullar utomlands?)

I don't know what I've done.

2008-10-13T12:53:00.002+02:00

duschat nu. det känns ju bra. ser ut som en engelsk ros.
doftar som prada.

I am my mothers only one.

2008-10-13T10:44:00.002+02:00

kyckligfesten var bortstädad imorse när jag kom ut i köket.
skönt.
det är lustigt och intressant vart vi drar gränserna för det acceptabla, vad som för plats innanför och vad som faller utanför de ramarna.
igår var avgnagda kycklingben den absoluta droppen, kanske idag att jag hade varit mer tolerant.
jag känner mig oviktig, ospeciell, obetydlig, av obetydlig vikt, oälskad, oomtyckt, jag går loss här nu, och kanske senare idag att det släpper lite, jag tror nästan det, för vad som känns normalt på kvällen tycks vansinnigt på morgonen.
det är ju en ny vecka nu, och snart bör jag höra från paris. vad jag menar är, framtiden är ändå ljus.
jag har inte duschat på en vecka, det händer aldrig och jag vet, antar jag, att det verkligen tangerar äckelgränserna. men jag kan samtidigt inte låta bli att tycka att det känns lite, eh, hemtrevligt.

if I could cry it would feel like this.

2008-10-13T00:15:00.003+02:00

köket är fullt av de äckliga resterna efter en kycklingfest, jag känner mig billig och ospeciell eftersom monsieur, igen - kan ni förstå att han fortfarande gets to me, även efter att jag konstaterat att pirret inte finns där, jag gör det inte! en kvart efter liggandet konstaterade att han gärna ville träffa mig i fortsättningen men att han absolut inte ville ändra någonting i sitt nuvarande liv. att han är kär och lycklig med sugcaroline.
jag blir så trött!
varför är jag stuck med allt det här emotionella skräpet, alla känslor och meningslösa minnen som inte berör mig där de ska beröra längre utan bara sitter som en värdelös klump i halsen och i tårkanalerna.
jag blir galen. galen!
står inte ut!
om det finns kyckling i köket imorgon kommer jag gå postal, completey tappa mina skruvar, komponenterna, koncepterna.

at the bottom of the ocean she dwells.

2008-10-10T14:27:00.003+02:00

när jag haft håret uppsatt i en knut på huvudet hela dagen, vilket jag ofta har, och sedan på kvällen drar ut gummisnodden. då är hela hårbotten öm. känns, istället för att bara existera. som om tyngden av håret när de hänger fritt blir för stor.
jag längtar redan efter att få gå och lägga mig.
igår var jag på konsthallen. jag tyckte om sergej jensens taktila, tystlåtna konst. jag fick stoppa händerna i fickorna för att inte råka sträcka fram dem för att känna.

I'll be holding all the tickets and you'll be owning all the fines.

2008-10-10T12:54:00.003+02:00

jag vet inte hur jag ska skriva det här.
när jag skriver är det händer som vrider varandra, munnar som öppna sår, ordlösa, ögon och kroppsspråk som skyggar och viker undan, springer till skogs eller vänder ryggen till.
det är inte de sortens ord jag vill ta till nu, inte den sortens hållning.
istället tala högre och sluta se på mig själv som någon som blivit lämnad. inte tycka synd om mig själv i smyg, bakom ryggen. istället tro mig när jag säger att jag mår bra. att jag är lycklig. att monsieur inte fick det att kännas på det sättet som han brukade. på det sättet som jag vill.
jag kom inte ens. på två gånger. och det är sekundärt, men säger ändå mycket.
tro helhjärtat på att jag är över, förbi och bortom det nu, att det inte finns någon anledning för strupen att gröta ihop sig när han korsar mina tankar.
jag behöver inte ens tänka på honom så mycket. ta det som är bra och släppa allt som inte är det. som inte ger mig någonting.
men det är så svårt.
att komma ihåg.
att släppa att han varit min.
att inte tycka att han borde vara det än.
att inte sakna cuzion. att inte sakna det som varit. sakna mig och honom och oss.
så jag ser bakåt även när jag inte vill, när jag vet att det inte finns någon väg dit, tillochmed när vad jag drömmer om är framtiden.
någon annan. new love. eller inte ens kärlek alls.
tvångsmässigt snör insidorna ändå ihop sig då och då. en fysisk fantomsmärta. det händer att jag stannar upp och inte förstår varför jag gråter så. slutar ögonblickligen och går vidare med vad jag nu gjorde.
och trots att ajg vet, verkar jag inte kunna sluta.
är inte det irriterande? vansinnigt.

you give me shelter from the drizzle.

2008-10-10T12:41:00.003+02:00

jag vill ha ett djur. kanske en bullterrrier eller en shar pei. den skulle tillexempel kunna heta bill.

come on skinny love, what happened here?

2008-10-09T12:04:00.003+02:00

en sak. är att jag funderar på hur man lever mer. större. innerligare. uppriktigare.
bon iver flyttade till en stuga och levde ett helt annat sorts liv för att få bukt på det gamla.
jag vill börja andas djupare och se mer. känna mer. tänka friare. vara friare. jag vill låta själen ta mer plats, göda den och locka mig själv att växa mig större, starkare, vackrare.
låta mig breda ut mig och kunna ta mer plats.
sluta spara tankar och idéer i lådor som aldrig öppnas. säga alla ord som måste bli sagda.
göra aktivare val, vara mer närvarande i kroppen och huvudet.
släppa taget om mig själv. öppna upp, vädra ut.
på chatêlet gick en duva på perrongen vid rer:en. chatêlet är så stort, rer:en är så djupt under marken.
jag undrar om den någonsin hittar ut, hur den kom dit till att börja med.

short ribs and gravy.

2008-10-08T15:28:00.004+02:00

jag är förbannat fattig för tillfället.
gud så trist, men kanske karaktärsdanande.
så jag har slutit ett avtal med mig själv att leva på soppa i största möjliga mån. igår var det ett röstirecept i dn. rösti kan jag också få äta. löksoppa. tomatsoppa. grönsakssoppa. vegetarisk gulasch. fisksoppa.
inget synd om mig alls, jag älskar soppa.
i paris såg jag dzr:p. i en möglig, aprikosmålad källare under en tveksam bar. det var fantastiskt.
de gjorde en hjärtskärande och samtidigt oemotståndligt rolig cover av in the club. jag skrattade för att det gjorde ont i hjärtat.
det är tråkigt att vara hemma. snart åker jag tillbaks, jag känner det i fingrarna och i tårna och överallt därimellan.

I shall be okay, on medication. drinking wine straight from the bottle.

2008-10-08T11:36:00.000+02:00

det blev inga cigaretter, idén som sådan tilltalar mig så, mina rastlösa fingrar, men när det kommer till kritan smakar det ju så förfärligt illa.
tom serverade mig ren rom i en marmeladburk storlek miniscule, sedan gick jag på rödvinet. han frågade camille varför jag gråter över en fransk fotograf som tar bilder qui sont pas terrible när jag kunde vara med en snygg svensk man istället. för att de inte är fransmän, sa simon. är det så enkelt?
tom har lockigt svart hår och startade när han var tio ett fanzine där han skrev om kaurismäki och bergman. ibland undrar jag vad det är som finns i de franska generna. en annan slags nyfikenhet, en stolthet. kultur har en helt annan plats här.
och lördag blev söndag och han sa jag ringer dig vid fyra.
d'accord.
det gjorde han inte. sedan sågs vi ändå.
och han drog fram whiskeyflaskan och två små små glas och vi satt mitt emot varandra på golvet väldigt väldigt nära.
och det var bra. det kändes fint. det regnade och jag pratade lågt och hest och tonlöst som jag gör när jag är rädd att rösten inte bär.
och jag sa jag vet inte. vilken plats jag har för dig. och kanske snörvlade han då. och jag tittade på regnet som var dimma mer än regn under gatlampans orangea sken.
och vi pratade. och talade. och skrattade. och sedan låg vi.
men det var pratet som var det fina, liggandet slöt cirkeln, på dagen ett år sedan vi såg varandra på mechanical.
symmetriskt.
också fint.
intervjun gick bra.
paris har fattats mig.
nu får vi se.

a closed chapter.

2008-10-04T19:32:00.004+02:00

monsieur och jag.
en annan gång, när jag är mindre upprörd och rödgråten berättar jag mer, nu ska jag röka cigaretter och mix my drinks.
börjar med rom, straight.

2008-10-03T13:48:00.003+02:00

insåg att det nog bara är jag och mitt behov av förhållningssätt, att kategorisera och bestämma, som är i farten.
det kan ju bli jättetrevligt förstås.
det regnar igen. man kan ju fråga sig vad jag tror mig ha i paris att göra när det är helt uppenbart att jag behöver mycket sydligare breddgrader än så. att min kropp fodrar värme.

I need someone to take some joy in something I do.

2008-10-03T12:53:00.004+02:00

opålitligt väder. opålitlig monsieur.
det var idag vi skulle ses, men nu är idag istället imorgon, då han kommer hem från landet.
han känns så främmande, mer främmande nu i samma land än vad han gjort under hela sommaren över email.
min kropp blir ovillig, obekväm, som om han är en magnet med samma laddning och jag vill vända hem.
tror jag.
bort från honom. jag tror inte på att det kan finnas saker kvar efteråt. inte efter oss, efter vår typ av förhållande.
som visserligen var många många saker men som bottnade framförallt i magnetism.

we look younger than we feel and older than we are.

2008-10-02T16:58:00.002+02:00

alone and lonely.
vilken dreadful combo, affreux.
och himlen skiftade från skiffer till blyerts, någon gång ganska snart efter att jag kommit ut från metron.

I sold my love to pretty boy.

2008-10-02T16:37:00.002+02:00

gud vad långsamt tiden går när man är fast framför datorn och väntar på ett mail. baklänges, nästintill.

you need a man who's either rich or losing a screw. you know I love you, here's the irony.

2008-10-02T13:45:00.006+02:00

jag sitter ensam i camilles lägenhet. jag tror hon känner någon slags skuld gentemot mig, kanske blygsel.
det är kanske inte så konstigt. även om jag inte känner så själv, skuldbelägger henne. det är ju i vilket fall som helst försent.
hur som helst drömde jag inatt att jag läste hennes dagbok, det hon skrev under de korta veckorna de hade sin thing.
och hon skrev vackert, på engelska, om tillhörigheten hon kände med honom. om deras artistskap. om saker han sagt till henne. saker han sagt om mig. sedan vaknade jag och förundrades över att allt kom från mig. att det jag läste i drömmen var komponerat av min egen hjärna, och kanske är det så att vi verkligen kan så mycket mer, har så mycket större potential än vad vi i vaket tillstånd tillåter oss drömma om. att vi är vår egen begränsning.
och sedan tänkte jag, att anledningen till att jag inte släpper taget är för att då skulle det vara som att han aldrig funnits. och jag står inte ut med det
det regnar nu. det måste finnas ett plåttak i närheten, det smattrar så fint.
himlen lika ljust skiffergrå som somliga av fasaderna.
jag anlände till terminal tre, denna deprimerande lilla hall igår, en handfull människor stod och väntade på någon. jag kände mig förbannat ensam, oälskad och vuxen, framför allt det. bortom den punkt då någon måste hämta en. då man kan sätta sig på sitt trista rertåg själv och gråta fyra tårar i stöten trots att resenären framför en tittar märkligt. framförallt på laptopväskan.
och det känns så konstigt. och det känns ingenting alls. och det om något är förvirrande. jag vill förhålla mig, säga att jag älskar eller avskyr.
och så funderar jag på paris. på den här staden. på levnadsstandard, faktiskt. på om det är rimligt, försvarbart, att bo i ett dragigt, fuktigt kyffe bara för att det ligger här. allt är så dyrt. jag tycker om fulla kylskåp och en viss ombonad.
camille hörde sig för, tydligen söker de på APC också. jag arbetar på ett cv, har kommit till bonjour hittills. och namn och kontaktuppgifter.

anländ.

2008-10-01T23:32:00.001+02:00

mer än så vet jag inte.
eller, grät fyra tårar i stöten. om och om igen.

take off.

2008-10-01T14:25:00.003+02:00

nervositeten, elektrisk.
åh herregud, åh herregud säger kroppen.
har ägnat dagen åt helrenovation. hårtvätt, inpackning, kroppsskrubb, benrakning, ansiktsmask, lotion, pedikyr. manikyr.
så pass redo jag kan bli.

2008-09-30T18:11:00.002+02:00

packat!
om tjugofyra timmar hoppas jag att jag är i luften, men vi ska väl inte hold our breaths. sterling är lite som sj. och sas. och allt annat. man vet helt enkelt inte.

mona lisa must have had the high way blues. you can tell by the way she smiles.

2008-09-29T15:14:00.003+02:00

depressionen är monumental.
jag skulle kunna raljera lite om det, skriva någonting lätt underhållande, skratta överseende ochsåvidare, men sanningen är att det inte är alls roligt. att jag inte känner för att göra mig lustig. att jag inte är lustig.
igår väckte jag mig ur min eftermiddagslur genom att skrika. ett primalvrål, fyllt till bredden av smärta och ångest, som tog sig ut ur strupen i ett obevakat ögonblick. jag känner mig förrådd av min egen kropp. av min oförmåga. trasighet.
i lördags cyklade vi till alnarp, det förtjänar ett helt eget inlägg och det kommer kanske, det var fantastiskt, men det hjälper inte.

all the other unicorns are dead.

2008-09-26T17:20:00.003+02:00

eller, vid närmare eftertanke. låt oss aldrig ses igen. fedexa mina saker. släng dem. inklusive min magiska päls och filippa k kappan. see if I care.
i min värld finns bara allt eller ingenting.

what can I say?

2008-09-26T14:23:00.004+02:00

kom på att jag har ett gossip girl, två eller tre californication och dubbelavsnittet av grey's anatomy att se.
hej fredag.
och jag har köpt en surdegsbaguette från Solde och ett och ett halvt hekto livarot från möllans ost. oh, happy days.

we can't afford the time to sit and cry.

2008-09-26T13:43:00.002+02:00

lustarna gör sig påminda, det är så liten tid kvar nu.
jag tuggar på underläppen och leker med mitt hår.
har olika slags roligt med photobooth, bilder utbyts.
glider fingrarna längs stay upsens överkant, den varma strimman mellan bomull och nylon.
ber ordlöst att visst kan vi väl strunta i allt som är förnuft och klokt och trist och tråkigt och istället stänga dörren bakom oss och och och. frossa. vältra oss i excess. exsex. låta ingenting annat finnas och sedan ta valium to help that dash.
hit the ground running och allt det där, gud, det vattnas i munnen bara jag tänker på det.

when your legs are black and blue it's time to take a holiday.

2008-09-24T18:52:00.001+02:00

himlen är en studie i pastell.
jag tvivlar på min allmänhälsa. ifrågasätter den.

you won't find a girl in this damn world that will compare with me.

2008-09-24T18:16:00.002+02:00

förra veckan gick jag upp tidigt med m till kaffebaren och så drack vi varsin americano och tittade på möllan och morgonen.
stressade människor, människor med all värdens tid.
sedan köpte vi äpplen i solen och satte oss på statytrappan och hon berättade om någon som bett att få bli hennes pojkvän.
hur den frågan hade trängt henne i ett hörn, hur hon inte hade vetat vart hon skulle ta vägen.
och hon sa att det där är ingenting för mig. att hon inte ville ha någon kärlek.
att det är för mycket besvär.
och nu smyger hon iväg på midnattsdejter iklädd kroppsstrumpa och spiller kaffe över hela golvet och glömmer sätta på spisplattorna och kan inte sluta titta.
jag vet inte vart jag vill komma, om det är en försäkran att vad som helst kan hända at any time. men det vet ju jag redan. och jag tror inte att jag söker någon sådan tröst.
snarare tror jag att det är en insikt som gör mig ensammare, ensligare. tröttare.
bara genom att gå utanför dörren låter man saker hända en. när man har telefonen på.
jag känner mig för bräcklig för händelser.
tills den dagen någon kommer som ger energi istället för att ta. eller någonting. man ska inte glömma någonting.

a strange form of life.

2008-09-24T15:13:00.003+02:00

oh vad jag vill säga någonting.
någonting annat än vad jag känner.
jag är glad att jag inte träffade Salvadas förälskade par. jag tror det är därför jag börjat promenera likt den kutryggiga tanten som patrullerar området mellan södervärn ner till sankt knut, hektiskt, stirrandes i marken, stissig och ryckig. jag är så rädd att stöta på någonting som rubbar min bräckliga balans. att se någon annans kärlek i dagsljus.
och jag är så trött på att gråta. jag är så trött av havet av papperstussar på mitt sovrumsgolv. på mascara tårspår över kinderna. så evinnerligt trött på att gå sönder och sedan godtyckligt sätta ihop mig själv igen. försöka hitta rätt bitar till rätt plats, och för varje gång finna att de blir mer och mer kantstötta.
att det blir bättre någon gång vet jag förstås, men det gör ju ingen skillnad nu, jag vill andas obehindrat inte bara ibland, jag vill vara hans slags vän, jag vill träffas med någon annan.

2008-09-23T23:52:00.002+02:00

varför visslar alla hundägare likadant?

god doesn't always have the best god damn plan, does he?

2008-09-23T23:24:00.002+02:00

det blev ingenting arbetat.
vi gick till biblioteket och det var en vacker dag och jag tog av mig min ulltröja under rocken.
lämnade tillbaks filmer. sedan drack vi vin på en uteservering och jag sa - kanske handlar det inte så mycket om kärlek längre.
kanske är det mer någonting att hålla fast vid, för att det är så förvirrande att tänka att jag inte skulle älska.
eftersom jag en gång älskade så mycket.
och det känns omänskligt att sådant försvinner, går över. i förlängningen hopplöst. trolöst. vad ska man tro på då? och tro om nästa kärlek.
jag kämpar för att vara beständigare än så.
för att inte lämna de jag lämnar, helt.
jag tänker att det också är ett mänskligare drag. att vilja hålla kvar människor, värdesätta, finna andra roller, bygga någonting nytt.
att älska. i vilken, any, skepnad den nu kommer.
men mellan oss, vilka mellanting kan finnas?
och det är en riktig fråga, ingeting retoriskt, jag vet inte. kanske kan allt utvecklas ur vadsomhelst?
och det kommer visa sig på onsdag, jag minimerar mitt matintag tills dess. fokuserar oron på någonting annat än monsieur, på hur vi ska hälsa på flygplatsen, på hur det kommer kännas i hans lägenhet, walking up those stairs, att se ramen där det var en polaroid av mig utbytt till en av henne, över vart jag kommer sova. hur jag kommer sova.
men mest tänker jag på hans ansikte, hans händer. om de kommer söka sig till mig. och mitt, mina, vad kommer de göra?