gör om, gör rätt.

att bubbel är dåligt för arbetsmoralen, who would have known?

det är inte speciellt roligt att skriva i bloggen längre, jag vet inte varför.
om det är för att den känns så långt bort.
för att den levde i paris med mig, för att den levde med brustet hjärta och gråt och stumhet och kärlek visst, men nu minns jag mest förtvivlan. ensamhet. långa promenader när jag inte visste vart monsieur höll hus. eller när jag visste exakt vart han var men hans tystnad gjorde mig så nervös att jag inte kunde vara stilla.
för att jag gick sönder då men inte längre men kanske är bloggen fortfarande trasig.
iallafall minst ärrad.
och jag känns inte vid den längre.
den känns inte som jag.
har inte min doft.
inte min känsla och inte mina ljud.
kanske är jag bara lycklig just nu, kanske har jag inte tid och lust att vara så introvert, bara pilla i mig själv när det finns mat att laga, saker att samtala om, korsikaresor att planera, yoga att utöva, filmer att se, utställningar att gå på, frukostar att äta, kyssar att kyssas, vin att dricka, en säng i en sekelskifteslägenhet att ligga i så nära varandra som det överhuvudtaget är möjligt att komma.
mmmhh att säga när han tar i, på mig.

det är tråkigt att blogga men fint att leva.
ni förstår.
jag är inte bara kär. pirrande och andningshämmande. hjärtflimmrande.
i tur sneglade vi i smyg på varandra genom halva benjamin button. när den sedan var klar, en sömnig lördag, släckte vi ljuset och låg andlösa och stumma och försökte att ändå förmedla den där känslan av att ingenting är nog och tillräckligt. längtan efter att vilja vara under huden och inte bara fjanta ovanpå den. gräva in fingrar och naglar och tänder och hugga, borra, klamra sig fast. tränga djupare. in och förbi. hela tiden inåt. mer.
och vi låg så. ömsom andandes ikapp, ömsom utan att andas alls.
tills världen knackade på dörren och vi slet oss och anslöt oss till dem utanför och kastade blickar och vandrande händer efter varandra.
på natten, jag - jag, jag, jag....fast jag vet inte om jag vill säga det, än, för det är en så fin hemlighet.
det gick nästan inte alls att höra när han bad mig att säga det ändå.
och jag gjorde det.
sedan var huden ett outhärdligt hinder för det ljuvliga som gömmer sig innanför och mitt hjärta slog och slog och magen föll ändlöst.
jag skulle kunna fortsätta. det skulle bli tråkigt. och det värsta av allt, banalt.
vi älskar varandra, det hela är mycket enkelt och förunderligt.

gud jag känner mig så dålig idag.
dålig inte som i har ohälsa, men som lowlife scum.
bedrövligt.

long time osv.
ska jag sammanfatta?
vad som hänt, vad jag gjort. hur vädret varit. hur det känns. hur det känts.
det är så mycket, så många ord, så lite tid, så rastlösa fingrar. så ointressant att blicka bakåt och att redogöra för vad som redan varit när det finns nytt och annat som väntar på att hända.
men j. jag släpper honom närmre mig, eller om det är han som tar sig friheter, klistrar sig till mig och jag som inte har någonting emot det. låter honom. och om det allra först var omvälvande och mitt hjärta bankade när jag smög mig genom hans trappuppgång för att lämna en julgransstjärna utanför dörren i hemlighet landade jag sedan och tänkte, vad, rebound? tills jag nu vågar släppa monsieur (om honom har jag mer, slutgiltiga saker att säga en annan dag), kan ta j till mig som han förtjänar att bli tagen. och han platsar där. bröst mot rygg så att vi blir våta av svett. och jag skrattar förtjust åt hans nördighet, som också är min nördighet, och hans leverfläckar är ett hemligt mönster och jag, jag blir mjukare och bekvämare och sover så gott i hans säng.
nu är det 2009. nya dagar. nytt liv. jag fyller 23 på söndag och äntligen känns det som om jag vågar, vill och kan bli vuxen.

there's nothing in this world to stop me worrying about that girl.

jag tror, jag tror, jag tror. att jag träffat någon.
och julkänslan har kommit. kanske hör de två sakerna ihop.

dans, julgransstöld, skedning, frukost på sängen, julkalendern, skedning och starka armar, julhandel, julgransklädning, lunch med tända ljus, skedning och en hand på låret och hans svett på mig och händer som händer. ett halvt dygn och lite mer senare kom jag därifrån och vi gick genom regndiset och såg träd skugga sig mot en fasad som det var en installation, kanske som om de var påmålade.
vart kommer dessa män ifrån?

vilket dygn!

det fina med att frossa i och punkta sin egen olycka är att man efteråt känner sig så himla smutsig och därför blir resolut och känner jävlar anammat bara strömma till, dit där det nu behövs.
har köpt såpa. ska städa nu.

the complaint department

tittade ut nya tom ford bågar som en lyxig julklapp, synd att det visade sig att man när man är så blind som jag inte kan ha glas större är vad som är absolut nödvändigt utan att se ut som att ens plirande grisögon liksom...buktar in i huvudet.

le vent nous portera, tout disparaîtra

jag tycker synd om mig själv.
för julen som inte blir någon jul iår.
för att jag är så oföretagsam.
för att jag behöver damma och dammsuga. ja, städa.
för att min pappa får dåligt samvete för att de åker till åre och för att jag i min tur får dåligt samvete över det. över mina lakoniska svar och hängande mungipor. jag gillar inte sill.
för att jag inte orkar bjuda till och för att livet känns så himla...brunbeigegrått. och mer! ungefär - värdelöst. tanken på dagarna fram till den tjugofjärde fyller mig med avsmak och magont, och inte ens därefter kommer det egentligen någon uppsida, istället efterjulshysteri ända fram till nyår, som jag förövrigt också avskyr.
och jag tycker synd om mig för att allt ses genom förra julens idylliska sken. när allt var på väg åt rätt håll och ingenting hade gått åt helvete än och jag var en hemvändande julfirare som hade köpt julklappar i paris och det inte var ekonomikris och alla hade pengar och vi drack fina viner och jag hängde framför datorn så mycket jag bara kunde, som för att så nära nog mailledes realtidsdokumentera min sverigevistelse och det var nedräkning till avresan redan när jag landade. och kanske innan dess.
mina jättebebisfasoner.
och trots att det fyller mig med avsky, allt det här geggiga självömkandet, så kan jag inte riktigt sluta.
för det värsta är att jag har rätt också, mitt liv... typ, låt oss inte ens lyfta på mattan dit jag sopat undan det.

funktion som borde finnas - att kunna radera ett skickat mail.

åh gud. la honte. outhärdlig. jag försökte verkligen mitt allra allra bästa, men det räckte ingenstans.

jag har en träff ikväll. snart. det känns...

jaja.

you know I dreamed about you for twenty nine years before I saw you

äganderätten, när inget ägande finns.
han mailar från mobilen halv tolv, bakfull på bottle shops mojitos. vart är han? har jag rätt att veta, undra, vill jag?
vart kommer jag själv vara imorgon kväll?
det är inte avundsjuka, bara ett styng när det står klart hur hårda saker ibland är mot de allra mjukaste av delar. verkligheten ställd mot försiktiga förhoppningar och romantik, mot att våga våga även när allt säger att man inte borde.
och jag är rädd att det är den sortens realism som får en att vika undan, säga att det inte är värt det för du kommer bara göra mig illa igen. att vi redan har börjat i fel ände, vad för hopp kan finnas för vår kärlek nu.

oh darling you're my darling.

det smakar sjukdom i munnen, benen värker och mina sinnen känns skärpta, allt är obehagligt - ljud, beröring. som om hela världen vill pressa sig in i mig.
jag kanske hör av mig till honom som lånade min telefon, tryckte in sitt nummer utan att jag förstod vad som hände - han hade verkat så ointresserad.
spännande. jag kan behöva förströelsen.
monsieur verkar planera att komma till sverige, jag säger att det finns frågor som kliar att ställas, han skrattar säger undrar vad det kan vara för några och jag ställer dem inte, finner ett lugn och nöjer mig med det. det är faktiskt annorlunda, och kanske blir det ingenting igen, men dialogen är annorlunda. vi pratar om vad som varit, vad som hände, hur vi kände då och hur vi känner nu och det är trevande och försiktigt, vi känner oss fram lite i taget och det är inga stora ord eller yviga gester utan två människor som efter lång tid hittar tillbaks till varandra. jag säger att jag är trött på att vara bokstäver och bilder och att jag ibland finner det outhärdligt att han gör det jag vill göra med någon annan. kanske känner du likadant? och han säger ja, det göra jag, och det är därför jag tänker. och jag frågar hur han känner och han säger lycklig, förvirrad, exalterad och vi är absolute beginners igen och nosar runt varandra och det känns så bra. som om förutsättningarna äntligen är rätt.
om jag inte var så trött skulle jag kunna fortsätta i timmar.
det känns fint, vi kan nöja oss så.

bystanders claimed they saw angels flying up and down the block.

saker händer och händer.
jag kontrar med feber, bäddar ner och bort mig. en oklanderlig ursäkt.
i lördags hatt och mustasch festade vi - jag, m och kanske tvåhundra andra i en lägenhet att dö för.
dans dansades, dryck intogs, samtal hades, nummer byttes. jag utgår alltid från att människor inte kan gilla mig särskilt, inte från början iallafall, för jag är ganska märklig och tänker att man måste vänja sig vid det först.
så varje gång motsatsen bevisas blir jag lika förvånad. - du är dejlig. - va, jag?
och facebookmailen, jag svarade på dem, vi för en slags dialog nu, försiktig.
och monsieur, monsieur. saker händer där med.
om det inte vore för den närstående ekonomiska kollapsen tror jag inte att jag hade kunnat torka bort mitt självbelåtna småflin.

det är tröttsamt och lite tramsigt att tala i tungor och gåtor och mumla i skägget såhär, som idag och igår.
men visst måste man dra gränsen någonstans?
för saker man kan och inte kan, eller vill och inte vill, bör och inte kanske, dela med ipnummer.

det var förstås som jag trodde. lustigt, faktiskt. att man vet vad det är för saker som knackar på och vill in trots att man inte tänkt på dem nästan någonsin.
jag vet inte hur jag ska reagera. det finns så vitt skilda möjligheter.
antingen vänder jag upp och ner på mig själv, går i bitar och vältrar mig i en existentiell identitetskris, eller så rycker jag på axlarna och tuffar på som vanligt.
måste tänka och känna om och kring det här.

och medan jag författade de korta raderna hann han skicka ett nytt. jag är förstås rädd för att öppna det, tänk om det stämmer, min värld är en bräcklig bubbla och även om den inte är bräcklig så är den min och jag tycker om att bestämma över den helt själv. no alarms and no surprises.

we tried to find some worms to aid in the decay

det har regnat sedan jag vaknade. eftersom jag inte behver gå ut torde det ju inte spela någon roll, men jag är inte säker på att det inte gör det ändå.
jag fick ett mystiskt facebookmail från karl i lund, han undrar om jag heter cheyenne i andranamn.
det gör jag ju. hur vet han det? vem är karl? jag har mina aningar och det roar mig inte alls.

she's going to war, she's going to war, she's going to war

det sorgligaste - ligga i någons säng, i någons famn, tänkandes på någon annan samtidigt som den vars famn man makat in sig i uppenbarligen inget hellre vill än att ha just dig där.
mitt hjärta är inte byggt för sådant.

fast det är dumt att kalla det onödigt.
det var det inte.

måndag hela veckan

ni vet, man gör någonting man vet är dumt, men man gör det ändå. kanske för att man inte kan låta bli, men inte ens nödvändigtvis därför, kanske av tristess, för att känna att man lever, för att skaka om saker och ting, kanske för att det ligger en viss lockelse i att sätta sig själv i klistret. och mer än så, klistra in sig själv i klistret, gnugga sig i det, håret en enda klibbig tova och stickig doft.
jag gjorde det. igår. synnerligen onödigt.

when I believe in something I'm the loudest yeller.

alla dagar med förlagor. idag, första advent för ett år sedan och två, de ligger som smörpapper ovanpå varandra, transparenta och händer igen och igen.
då var vi på svenska kyrkans julmarknad. drack glögg som gjorde honom illamående och julmust som han tyckte var äckligt och lussebullar som han tyckte var torra och pepparkakor. jag köpte finncrisp för jag visste att han skulle älska det.
ibland känner jag mig som en samling av dagar, av tid som inte tar slut. som spelas oavbrutet i kroppen och aldrig slutar hända. en kapsel kanske, för all tid som redan skett men inte vill försvinna. och jag går och sparar den, återlever den.

det är som råttsvansar fästade på huvudet. när jag kom hem inatt vid fem tyckte jag det var en bra idé att göra allt all over igen, ändå ambitiöst.
jag hoppas på bättre resultat nu.

your fingers are in the coin disposal

jag flätade mitt hår igårkväll, tretton stycken små hårda, för att idag vakna med snyggt, änglavåfflathår.
jag tänkte, stort, snyggt, vågigt.
igår kände jag mig som en tioåring nyss hemkommen från låt oss säga kreta med rödlätt solbränna, limegrön magtröja och antingen en kort vippig kjol eller vadlånga byxor med dragsko. och så flätorna, rasta gone wrong.
när jag sedan vaknade imorse och tittade mig i spegeln är vad jag ser så horribelt att jag chockades så av min egen fulhet att jag inte ens kunde titta. följdaktligen kan jag heller inte med ord beskriva vad jag såg. sen drog jag ut snoddarna och håret var inte alls stort och våfflat, bara...luftigt.
besvikelsen!

I will feel the sun coming down

ni förstår inte samlingen av flaskor innehållandes än det ena än det andra på vår köksbänk just nu.
alla tillhör mig, det både glädjer och bekymrar mig.

le premier a ne pas volouir m'aimer

himlen går i grått och sepia. allt ser sammetslent ut. yet stenhårt. ursäkta mig, jag tänker på döden igen.
på livet och på att dö.
jag tänker på monsieur i paris, på mig här i malmö, på att gå och gå och gå och aldrig mötas mer. jag tänker på två människor som tänker på varandra, om de nu gör det, men som inte ses. som går i likadana banor och samma slags mönster, som tänker och ser och gör och hör och längtar, kanske, på var sitt håll fast samma saker, och den som det räknas för får aldrig veta.
och jag tänker, ibland tvångsmässigt, ibland objektivt, på när vi träffades. på när jag flyttade in. på januari och på februari och på mars, sedan april. jag tänker inte på maj. kanske lite. kanske på när han låg febrig i vannes med huvudet lindat i min tshirt. kanske att jag tänker på boede. kanske att jag tänker på hans lilla fågelkropp som viskade i det totala mörker som bara kan råda på en ö utan gatljus. på hur den frågade mig saker som fick mig att dö och leva samtidigt.
och på tunnelbanor, pendeltåg, så många sammanlagda timmar i metrotunnlar och på perronger.
och det river och sliter i mig. minns du? om.
men det är inte det. inte nostalgi, inte sorg för att det är över, mer smärtfylld ilska över att det inte fortsätter.
som det borde. som det var meningen, är.
jag vet inte hur man kommer runt sådant, den sortens vetskap, jag vet inte hur man gör för att vända något ryggen som man tror på. inte ens när jag borde.

jag hoppas ni skrattar åt det lättviktiga i mitt "just ja", för det gör jag.
detox är som detox brukar vara, nagelbitande.
jag gör att-göra-listor för att ruta in mig själv och hålla fingrarna borta från skypeikonen.
vi drack chokladglögg igår, hurra, och gick på förhandsvisning av de ofrivilliga.
jag skruvade mig av obehag och skrattade någonstans i mitten av total oförståelse, lättnad och ännu större obehag.
och den gjorde några poänger jag tänkt på på senaste tiden, att hålla tand för tunga och att låta det bero som man egentligen vill säga. ursäktande.
jag blev ganska tagen.

vad jag bryr mig om nu

vinkade av mr på stationen efter fem månader. det känns som att ha sagt hej då till min enda kompis, det är inte sant, men jag undrar ändå vem jag ska hänga med nu.
vi plockade ihop utställningen, fem proppfulla bord med iitaalasaker som skulle ner i sina kartonger sedan ner i större kartonger, upp på en pall för att skickas vidare till göteborg.
end of an era och allt det där. jag gick lätt motvilligt därifrån när vi var klara.
och jag är tillbaks på tionde också, men längtar efter stranden och ljuset och katten.
just ja, tog en bild där jag vinkade adjö till monsieur, han missförstod och tyckte att jag såg ut som en indian och jag rättade honom inte. det är detox nu.

det är något med mig som inte luktar som jag.
gick den vackraste promenaden möjlig.
föreställ er.

monsieur är inte deprimerad längre. alltså saknar han mig inte heller längre.
vi har ett destruktivt, livsfarligt förhållande och jag verkar oförmögen att göra något konstruktivt åt det. alltså, avsluta det.
jag tror jag måste falla hals över huvud för någon annan.

och jag har lagt vantarna på pälsen.
det är en stadigt växande samling det här, jag går nu under smeknamnet cruella.

give me one good reason not to do it

jag tar min tillflykt till falsterbo. stänger om mig. letar skolor och sparar pengar. min lillebror är deprimerad. mina vänner är deprimerade. monsieur är deprimerad. jag vacklar på dess brant. ingen har pengar. minst av alla jag.
och det ligger snö på marken och på taken och på träden och på stranden.
jag är ingen naturlig tröstare, varm och öppen, omhändertagande. men det finns en början för allting.
operation lillebror har börjat. om jag bara visste vad en sådan innehåller.

hey what does it mean to live in this world when we're all so very crazy

jag känner mig förföljd av en facebookvän, jag vågar knappt logga in längre, det känns som han väntar på mig där, lurandes. det är så märkligt när man smyger runt, på internet, bland sina egna vänner och hoppas på att inte bli sedd genom chatverktyget. alltså, skyndar sig att uppdatera sig om sina vänners förehavanden för att slippa stänga ner hans hej, hur är det, vad gör du, vill du hänga? en gång till. hur många gånger orkar man förövrigt göra obesvarade närmanden?
såhär går det när man försöker vara utåtriktad och säga ja istället för nej till saker. plötsligt har man freaks som kommer till ens jobb för att spionera och andra som lurpassar på internet. så missanpassat. och ingen fattar vinken.

where the fuck is my ari gold?

the potential you'll be, that you'll never see, the promises you'll only make.

jag säger - du är kryptonit. och hur gärna jag än skulle vilja vet jag inte om jag kan ha dig kvar i mitt liv. i mitt huvud. alls. point fin.
han kontrar - jag ska börja om mina svenskstudier.
just when I think I'm out, they pull me back in.

a fond farewell to a friend.

on the verge of drunkenness, jag sträckser entourage och är djupt förälskad i ari.
och jag lämnade mitt hjärta i en päls utom räckhåll för min ekonomikrisande budget tidigare, vi vågade oss ut i snöstormen.
i retroperspektiv ångrar jag det, det är så svårt det här med att vilja äga ibland.

the things you could do, you won't but you might.

exorcism!
och det är vitt av yrande snö utanför fönstret.
god dammit, världen, ibland är det inte ett så dumt ställe.
låt oss starta detta party.

är visst inte så lite inkonsekvent själv heller.

suckle on the hope.

monsieur och jag för nonsenskonversationer, dansar runt någonting obestämt och jag inbillar mig att allt är kod för någonting annat, att det finns en miljon osagda saker och en miljon hintar om dem.
att det finns något att förstå, om jag bara lyssnar noggrant nog.
och även om, även om det jag tror mig höra vore sant, vad för skillnad gör det?
monsieur svajar som en flagga fram och tillbaks och fram, tillbaks.
och om han svajade tillbaks till mig. om. så skulle han förr snarare än senare svaja åt något annat håll igen.
det är helt omöjligt att vinna med honom.
och då spelar det ingen roll att jag fortfarande, mot mitt bättre vetande, verkligen tror på honom och på mig. på att det finns någonting som inte låter sig glömmas, förbises. som kanske växer och krymper, men som finns där, obönhörligen.
och det är grymt, att det inte gör det, men det spelar ändå ingen roll, det heller, för det finns bara så många chanser, och man kan bara tillåta sig promenera in i sådant här så många gånger.

now I don't know who my friends are.

jag har börjat diska som en slags stressåtgärd.
imorse overheard jag vad jag tror var mina rumskamrater refererandes till mig som "disknazisten".
det gjorde mig ganska ledsen.

jag har varit så ledsen de senaste dagarna att jag nu känner mig alldeles mjuk, trög. allt jag orkar och förmår få ur mig är "heeej.." men allt ryms åandra sidan i det hej:et.
all vånda och all lättnad.
och huvudet blir lätt och innehållslöst men ack så mycket skönare än tegeltungt av gråt och snor och det stiltje som råder där i mellan. att ingenting kan väga så mycket, who knew?

there's always room at my table for you.

jag ska rosta kastanjer senare. och sluta tänka på döden och kamma mig och skaffa ett jobb.
eftersom det inte blir bättre än vad man gör det.
skål.

allt är bara tomma vita sidor everywhere. jag lagar varm choklad och tänder ljus och tänker på döden på det sättet som man inte kan låta bli att pilla på sår på. malmö med omnejd är så vackert i mörkret och regnet och vintern. och jag tänker att jag skulle ligga med honom nu, bara för att jag inte orkar inte göra det. och för att vara ännu ärligare, för att luta mig mot någon annan hur kort det än nu må vara.
och jag känner mig lite som hon som trodde att det fanns all tid, alla möjligheter. så rann allt plötsligt ut i sanden och försvann.

the world doesn't matter much to me.

jag har köpt nya glas. delicate ones. needn't say egentligen, jag förvandlar sakta men målmedvetet min del av lägenheten till ett dockhus. glas att hålla med tummen och pekfingret, kanske att långfingret kan vara med på en hörna. smutta ur. dockporslin med slingriga mönster och namn som anna och greta och kanske fasan, gammelgröna. ljuslila.
sedan köpte jag en lampa med veckad skärm i någonting skirt. och en kakställning. som jag i brist på bättre har radat upp nagellacken på.
lovar att jag stoppar innan jag blir mormor i förtid.
det var så crisp idag, mina kinder blev alldeles rosiga, såg frisk ut. ljuset föll magiskt genom träden på gamla kyrkogården, betalade en biblioteksskuld och lånade om l'inconue sur la terre. det tar sin tid med högläsning, sju timmar down, ungefär fjorton to go, om det fortsätter i den här takten.
jag orolig för mina finanser också. och för mina nära, mina kära. och ja, för mig själv också antar jag. av andra anledningar än finansiella. men jag tror det ordnar sig.
nu ska jag smutta portvin.

the silver saxophones say I should refuse you.

åt chokladhavreflarn på jobbet idag. efter tre stycken upptäcker jag vad som ser ut som musbajs i kartongen.
a new low.

trying to suck the last breath.

jag låg vaken till efter två igår natt, kunde inte sluta tänka på monsieurs visitkort.
god dammit, putain bordel du merde, varför är det såhär?
grät en minut eller två, högljutt under täcket, varför är det såhär och framförallt, när ska det ta slut?
sedan somnade jag. står inte ut. verkligen, det är unbearable det här.

det där var ett lite äckligt inlägg. trots att själva poängen var att det var helt osexuellt. ah, comment faire.
fönstren är randiga av regn. hej världen.

förlåt, intersexuell.

all around your every curve.

jag drömde att CRFN var kär i mig. hon skrev i parisbloggen "jag har träffat någon. hon är inte den skarpaste kniven i lådan, men inte heller den slöaste. jag vet inte hur hon känner för mig".
jag läste det där, och kunde inte bestämma mig för om det var en komplimang eller en förolämpning. jag kunde inte heller bestämma mig för hur jag kände för henne. så småningom åkte jag hem till caroline för att sitta på hennes golv och titta på tv, jag lutade huvudet mot hennes axel och kände hur hon flyttade på sig för att jag skulle komma närmre. ett move som jag fullkomligt ignorerade, vilket är precis vad som hade hänt i verkligheten också, jag blir så obekväm i sådana situationer! ignorerar allt som går att ignoreras, väntar på att allt eller ingenting ska hända på någon annans initiativ. undantagen bara bekräftar regeln. iallafall, caroline nöjde sig inte med det och överföll mig och vi hånglade där på golvet tills hon undressed och avslöjade sig själv som hermafrodit. jag var en grundlig älskar-e/inna. men det var inte upphetsande alls. jag slickade och sög med henne ståendes på knä framför mig, låtandes. och jag tog och smekte och var all läppar, tunga, värme, mun och lätta fingrar. till sist kom hon och klädde sedan på sig och jag fortsatte titta på tv. jag tolkar allt detta som att mitt celibatleverne verkligen är det enda rätta just för tillfället.