you swing and you duck and you hit the floor...

..but you gotta get up atleast once more.

när jag var nio fick jag bihålsinflammation och mitt ansikte svällde med oroväckande hastighet upp till storleken av en fotboll.
mina ansiktsdrag försvann helt in i mitt groteska elefantmannen anlete, små grisögon knappt synliga genom all svullnad, näsan i jämnhöjd med kinderna och huden spänd som ett trumskinn.
sedan nästan dog jag eftersom bihålsinflammationen inte ville lägga sig och nära nog blev hjärnhinneinflammation och ingen läkare förstod någonting och alla kom och tittade på mig, läkarstudenter och riktiga och man tog bilder av mig där jag ynkligt låg i min säng med mitt nya aladdinband i min walkman, eftersom jag var ett sådant unikt fall.
tog foton av mig när jag ovetandes kämpade för mitt liv!!!
jag var inlagd skitlänge innan jag blev bättre och tillsist kunde åka hem.
jag tycker så synd om mig själv att jag nästan börjar gråta när jag tänker på det, stackars lilla kim.
inte konstigt att jag inte tycker om att bli fotograferad. med sådana själsliga ärr.
förövrigt vill jag veta mer om "grismördaren" i kanada.
antagligen kommer det en film någon gång, om det nu är så smaskiga omständigheter som det påstås vara.
ewwwwwww.