who shall I say is calling?

ju mer man reser desto uppenbarare blir det att alla är en variant av samma uppsättning utseenden.
att alla förmodligen ocksa är lika. dana.
att det är samma ord och samma dofter och samma tankar.
att det är fafänga när vi tror att jag är jag och jag är den enda som är jag. vad betyder ett fingeravtryck eller ett eget DNA när det finns mycket snabbare bevis, när ens ansikte avslöjar en, när man tillochmed valt samma slags glasögon som sina okända tvillingar, dubbelgangare.
det är sa tröttsamt, man tror att man är själv, inte i världens ände knappast men maskerad bland miljoner andra människor och sen är alla där ända, och framförallt ser jag tillbaks pa mig själv i fönster och speglar och undrar när det ska bli uthärdligt.
när det är jag ska vara snäll och tycka om mig själv och inte försöka vända mig ryggen, hoppas att det ska ga att komma undan. och jag funderar pa taktikbyte, kanske är det dags att sitta ner och komma överens, quit the hating, bli vänner, halla hand.
det är helt okej att äta pain au chocolat, men är du inte sugen behöver du inte heller.
inga tvang och inga straff, bara njuta och lycka happily ever after. (som om det är det allting kommer ner till, gud, varför är det helt omöjligt att byta spar?)
jag börjar pa allting fran fel ände och det blir ingen ordning pa följderna.
som om jag bara letar efter punkten när nagon, som antagligen borde vara jag, säger stopp och halla där, vad tror du egentligen att du gör. ?
jag är ju vuxen.
men väntar bara ända pa att livet ska trilla ner i mina händer. som ibland är öppna och ibland inte. tjurig som ett barn. vill bli handtagen om, fast inte sa mycket.
ahh, vad jag längtar efter dig.
idag regnar det ocksa, pa ett ungefär, och jag vill bara bara bli brunare än alla andra, omöjligt i det här vädret.