every spark of friendship will die without a home.

ska jag hårdkoka ett ägg?
eller skruva upp volymen?
jag rockar dianne idag. det är aldrig ett dåligt beslut.
men det borde finnas fler saker att säga.
fast jag hatar att, eller när, människor tycker om allting, tycker hit och dit om allt möjligt, uteslutande sådant som inte rör dem överhuvudtaget.
det är inte bitterhet, men hur oartigt är det att påpeka för en främling hur fult det är med glasögon, off the fucking charts.
så är det jämt.
eww, fula byxorfulthårfultansiktefulafötteräckligbajsdoftfrånmunnen.
jag tycker samma sak, men jag säger det aldrig (oftast) så personen ifråga hör (med avsikt). idiots.
tyck mindre. lär er mer. som oscar wilde så fint sa att det är bättre att hålla tyst och låta folk tro att ni är dumma än att tala och bekräfta det.
sådana saker, hur svårt är det att skaffa sig en aning, eller hyfs, the next best thing.
allt blir så mycket enklare och bättre om alla lär sig använda det sociala glidmedlet artighet.
ursäkta.
ingen fara. inga sura miner. inga kulor i huvudet.
det är bara barn med sina outvecklade överjag som inte fattar det där, som inte kan kväva impulser att tala om för världen att fröken luktar svett. att tanter är tjocka och deras bröst hänger vid naveln. att din nya frisyr är ful. att maten smakar sko.
vuxna som gör likadant är inte "ärliga" eller "rättfram" utan okänsliga, egofixerade jättebäbisar. fy fan.
kanske värst är de på krigsstigen, som inte vill acceptera ett ursäkta utan går omkring beväpnade med det tunga artilleriet, dag ut och dag in, väntandes på en oförrätt. att ställa till en scen.
högljudda och äckliga, tolkar yttrandefrihet som rätten att säga vad man vill, till vemsomhelst, närsomhelst. bara för att det passar dem bäst.
jag skakar av ilska. väx upp.