fuck off is not the only way.

så varför blir det så svårt så ofta.
är det för att det inte finns rätt, bara oändliga rader fel.
fel även om det är tvärtom mot vad som var det förra gången. och innan dess.
trots att jag själv drar reglerna.
ritar spelplaner, konstruerar intriger slår bakut och sedan börjar vi igen.
kanske är man bara rädd att bli tagen för given.
att bli litad på.
trygg.
så vi skapar irrationella mönster, konstrar.
så ingen ska komma och tro.
ibland kan jag känna mig som när tonåringar klagar på att "ingen förstår, ingen vet", och det inte är meningen att någon ska, man vill bara vara ensam i världen och tro, iallafall låtsas, att att man har miserabelmonopol. att ingen någonsin innan har varit så olyckligt kär, har haft så taskiga föräldrar så värdelösa vänner så fult hår.
för jag vill inte heller, ens nu, bli förstådd.
jag vill bli förorättad och arg, åsidosatt och skitförbannad och vända ryggen till och bråka som självändamål. bara för. att få säga något elakt som tack för osten den gången du sa att du skulle men inte gjorde och idag har varit en så tråkig dag. så jag tar ut skulden nu.
få hata så det fyller kroppen och gråta ljudlöst och om du inte märker det älskar du mig inte och de märker aldrig någonting och så gråter man mer och de säger ingenting och det är öppet krig och total övergivenhet.
man vill absolut inte veta vart du är varje minut av dagen, men när man inte gör det flimrar våldsscener för ögonen och sen säger du förlåt och det är bara en chansning om det går hem eller om det gör allt värre.
snor vi in oss i våra egna regler, ord? vår stolthet?
i höstas fanns inga rätt. det fanns inte ens en möjlighet till rätt. och allt var fel för att det var så jag ville ha det.
för att jag kan välja att ha rätten på min sida och vända den som jag vill.
för att man vill vara älskad men inte för mycket och hållen men inte kvävd och so on.
du frågade vad jag ville men så fort du inte kan förstå det själv går allt förlorat och när du lärt dig läsa mina tankar är det ännu värre, tro att du förstår mig, vet vad jag vill. när man inte har en aning själv.
det måste vara så jävla otacksamt att ha tjej.
det är dumt att generalisera tjejer si och andra så men faktum är att jag inte vet någon som inte sysslar med helt sjuka grejer. fullständigt rättmätigt, men ändå. vansinnighet på höga nivåer.
det gör mig trött ibland och fylld av energi ibland och gör en high on power och så jävla deprimerad ibland.
kärlek kan vara så tvångstankigt. det finns bara kaoskontroll, det enda sättet att styra, att låta allt vara en mess, utöva terrorvälde.