I can't believe you if I can't hear you.

och jag undrar, igen, om det är jag som är elitistisk och osympatisk för att jag irriterat påpekar att "du försöker sätta på dig jackan uppochner". eller om man har rätt, och kanske mer än så, att ha synpunkter på alkoholkonsumtion. tycka att det är osexigt när man sluddrar och inte kan gå rakt.
tänka att jag inte vill sova bredvid dig inatt.
speciellt som jag vill att jag alltid ska vilja.
och istället bli arg på nonsensresonemang och utöva maktmissbruk mot pojkvänner, ur stånd att försvara sig.
det sista i livet jag vill bli är någons mamma men ibland, ibland bara finns bara orden och den snörpta munnen där.
har inte du druckit nog?
och jag hatar mig och och jag hatar dig, men det verkar inte spela någon roll för det slutar så ändå.
och det är att banka huvudet mot en tjurig vägg och inte få något svar på tilltal och bli otrevligare och otrevligare och om jag inte kan komma åt dig på något annat sätt finns bara det vassa kvar. sarkasm. jag är aldrig nödbedd.
så jag tänker i fel och rätt, för det är så man gör, och vet inte vem det är som är vad. om man bör vara mindre i behov av kontroll, om det ska falla sig lättare att förlåta andras misstag, kanske tillkortakommande, än sina egna.
jag orkar aldrig se mig själv i ögonen när jag sagt något dumt, ska man fortarande då med öppna armar bortse från vadsomhelst?
och i ett par, när det är så många andra balanser.
jag vill inte se dig på toaletten och jag vill inte höra fyllefilosoferande. för jag vill ligga sedan. och det gör det så svårt.
kunna föra vuxna samtal som leder till punkt. inte sväljas av tid och tystnad och det är fortfarande att banka sig blodig och det kommer ingenstans och ibland blir jag ledd att tro att vi är ett svart hål tillsammans, att allting dör försvinner spårlöst. samtal som borde förts. händelser som borde varit.