RIP.

igår läste jag ut harry potter.
kapitlet om snape tvingade mig att låsa in mig på toaletten för att mina tillfälliga kolleger inte skulle se mina töntiga tårar.
oh my god!
snape är min hjälte.
jag älskar honom.
älskar! fiercly, passionately...
gud, det var så sorgligt och fint och bra att jag trodde att min mage skulle självdö för att det gjorde så ont. jesus.
bara jag tänker på det snör bröstet ihop sig och tårkanalerna börjar arbeta febrilt.
efter det följde ganska många sidor där exakt vad man förutspådde skulle hända hände.
sedan kom epilogen, och det här är något av en spoiler, men att barnet var döpt till severus, efter den "modigaste man jag någonsin känt" fick mitt hjärta att brista igen.
nu vill jag skriva en fristående fortsättning som handlar om hur snape och lily i döden hittar tillbaks till varandra och lever happily ever after etc.