stop now before it's too late.

och jag blir bönhörd.
eftersom jag aldrig lärt mig att vara försiktig med vad jag önskar mig.
och till äran av arcade fire's roskildespelning idag spelar jag neon bible och det enda som gör att allt känns bättre är att ingenting av det utspelas i ett genomblött tält i dyvåta kläder med lera upp till låren.
jag kommer aldrig mer åka på festival, och det är roskildes fel.
och de som stal mina gummistövlar.
och när jag och zari trodde att någon skulle tända eld på vårt tält.
fy fan vad idiotisk såhär i efterhand, men vi var övertygade om att de dränkte tältet i tändvätska. som om någonting kan brinna när det regnat en vecka. när leran bildar en blött skyddande hölje runt allting.
det var eventuellt den värsta veckan i mitt liv, någonsin.
johan kissade på vårt tält och en natt följde ett jävla cp efter zari i tron att jag skulle låta honom sova. i vårt tält. i vårt tvåmannatält. som vi regnsäkrat med gaffatejpade presenningar. och han vägrade gå och jag var tvungen att krypa ur min sovsäck för att dra ut honom efter att han klättrar in. aldrig har jag hatat zari så mycket som då. och det regnade och regnade och vad tror man? att det är roligt att trängas 90000 människor på en jävla åker i danmark och lida sig igenom en veckas medeltidsleverne. äta, om man nu gör det, hordyr mat som smakar ungefär som den tillagats på ett primuskök i ett utvecklingsland. alltså precis vad den är. använda bajamajor. säga hej då till duschar och hygien och allt annat som har med civilisation att göra.
och såklart, missa allting som man betalat 1900 sek för att se.
aldrig mer tänker jag låta mig bli knullad av så miserabla förhållanden.
så när jag sitter här på ett teknikproppat vitt och luftigt kontor med ekstavparkettgolv ur kasthalls utgådda sortiment och två stycken arne jacobsen skinnsoffor och en espressomaskin och ett oändligt lager av choklad kan jag trots allt skatta mig lycklig trots att det regnat konstant enda sedan jag vaknade.