I don't think she's in love with you.

jag har massvis med problem.
de flesta är mentala, rör min psykiska hälsa.
i urval: tålamod kortare än ett spädbarns, total avsaknad av empati och förståelse för andra människor, koncentrationssvårigheter, så fort jag blir uttråkad, två gånger i timmen, säger jag skittaskiga saker och slutar lyssna och går därifrån och ringer onödiga samtal och tittar i taket och gäspar och pillar på naglarna och himlar med ögonen. lider även av svåra humörssvängningar och är möjligtvis bipolär. definitivt labil. flera gånger om dagen känner jag att postal-stadiet lurar bara någon minut bort. ibland fantiserar jag om död när jag har sex. typ maskingevär och pianotråd. eller knivar.
hela idag har varit en balansakt på den totala vansinnighetens brant. i en kvart låtsades jag att jag blivit påkörd av en horkuksugande idiotbilist och skällde ut honom efter noter. efteråt kändes det inte bättre. ungefär som när man tror att självtillfredsställelse är tillfredsställande och efteråt vill man helst dö, bli mördad eller mörda.
jag vet inte.
jag känner mig tjock. och vad jag än gör så är mitt hår lika platt och blankt och spikrakt. har för helvete tömt en hel jävla volymsprayflaska i det och inget resultat överhuvudtaget! är det konstigt att man inte kan andas av vrede?
fast den jobbigaste av mina personlighetsstörningar är att det är omöjligt för mig att komma överens med människor jag måste träffa ofta. med människor jag tycker om.
tillsist vill jag bara slå dem. och göra dem ledsna.
när jag på gymnasiet gick i samma klass som min bff fanns det dagar jag var så jävla elak att hon måste tänkt på att byta klass.
och jag vet om det!
och jag hatar det! det är vidriga, avskyvärda drag och det absoluta bottenskrapet av mänskliga förmågor. men jag är som en mal till flamman och det finns en viss katharsisk kvalitet över att vara riktigt, riktigt elak.
efteråt skäms man, fast mest för att man är avslappnad och glad igen.
det finns liksom så mycket att irritera sig på.
människor som går långsamt eller plötsligt stannar mitt i vägen, särskilt när de har en cykel eller barnvagn och blockerar vägen för alla andra. människor som inte tänker som jag. som inte förstår ens de enklaste saker. människor med fula skor, hår, jeans, kroppar, ansikten, namn, åsikter, som pratar fult. som inte har koll, och värst av allt, tror att inte jag har det heller. man behöver typ inte ens prata med mig, jag vet ändå vad som är på väg att sägas.
"jag vill se.." och genast vet jag att det är constant gardner eller whatever. det är också irriterande. hela mitt liv är irriterande.
ahhh! jag dör. jag tror att jag är den nya aina eller saida eller vad spåtanten hette. gud vad störigt.
fast störigast är jag. jag står inte ut med mig själv. jag är inte klok. har tappat allt vett, alla koncepter, jag tror att jag borde knapra psykofarmarka och få ett stabilare känsloliv.
men vem vill pratar med psykologer och psykiatriker.
been there, done that.
hejdå.