she will never come around what we did with her dress.

jag har bokat återresan till paris nu, det känns så märkligt.
precis som jag visste.
precis som det alltid gör.
det är så svårt att greppa att jag lämnar mitt liv.
för ett som med all logik mätt är ett steg bakåt.
på sätt och vis.
och sen tänker jag mer på saken och det är inte bakåt, utan ljusår framåt, lämna allt som betyder något för mig för att göra någonting som är så olikt min personlighet det går att överhuvudtaget bli.
på egen hand. långt bort.
och så minns jag saknaden och de långa kvällarna och de plötsliga huggen i hjärtat, känslan av vad gör jag. och varför.
och sedan kommer hågkomsten av hur lycklig paris gör mig. hur dagarna känns som oskrivna blad mer än här. hur jag fysiskt längtar efter att se allt det som bara väntar på mig.
och jag vet att allt blir bra och fint och bittersweet och fruktansvärt och kommer göra ont och kommer kännas skönt och att längtan kommer lägga fälleben för mig ibland och sedan försvinna, blekna till ett "vi ses snart" i ett förrädiskt försök att invagga mig i säkerhet, förtröstan.
sanningen är att det gör ont, att gråten bor i maggropen at all times. men det är okej.
och jag vill inte låta som nån jesustyp, mild och förstående, men jag tror jag trivs med att längta. och jag tror att det kan vara bra. påminna om ett och annat.
så trots att resan känns overklig och i en avlägsen framtid, är jag nog förberedd när den här månaden har gått och tredje september är här.