afraid to do the things that I knew I had to do.

la grève sätter käppar i hjulet.
komma till stationen och mötas av 19.47 - supprimé. allting supprimé. st lazare 20.20, fucking supprimé, jävla latmaskar, jävla sarkozy, jävla allting håll käften och gör ert jobb. vänta i två timmar på ett tåg att börja rulla. så rastlös inombords att jag önskar att jag rökte bara för att ha någonting att göra. inte orka röra boken i väskan. låta fingrarna springa iväg.
så blev körd till porte maillot och tog den automatiska ettan till palais royal.
och varje söndagkväll är likadan, krypa ur kokongen och släpa sig tillbaks in i tid och rum och verkligheten. av med bomullsvantar och på med hårdhandskar. lämna en liten bit av hjärtat och säga vi ses sedan. men när då?
och det regnade så fällde upp luvan och gick hem längs avenue de l'opera.
och nu då, vad gör jag nu?
funderar på ett rum utan toalett på bd barbès, 450€, men utsikten är hjärtskärande.
jag känner mig liten.
och vill inte fatta beslut.
skickade ett mail med ämnesrad "studiemedel utomlands".
kanske ger en fingervisning. eller fingret.
kanske jobba i en bar, leva på dricks. äta frukt och grönsaker.
ibland får jag så mycket ångest att jag inte ens orkar öppna ögonen, och vill inte bara bildligt köra huvudet ner i närmsta sandlåda.
det känns som om jag har ett problem med att leva, som att jag inte riktigt förstår hur det går till.
men det kan ju inte vara unikt för mig, går inte alla omkring och undrar hur alla andra gör, hur de är så stora duktiga, bestämda. målinriktade, ambitiösa.
jag blir så lycklig av en skogspromenad eller två och en god lunch och sedan sex och sova att jag glömmer tänka större.
sedan rusar de ikapp mig, de stora tankarna och slår omkull fötterna och stirrar anklagande på mig och jag kan bara klämma ur mig förlåt, men jag glömde. det var så mycket annat.
men jag får inte lov att tappa fokus, att glömma, låta saker slinka mig ur händerna nu.
jag måste växa som alla andra och slita tummarna ur vart det nu är jag stoppar dem. håret, förstås.