feel like letting it show, show you rightly now.

avverkat 14 avsnitt på tre dagar och jag tror, vet, att det inte är meningen. inte för mig.
att få allt på en gång.
känslan när det är över, och man inser vad man gjort, tio timmar senare, fjortonhundratusen kalorier rikare är förödande. driver en till ett slags vansinne, skapar ett större habegär än du visste att du hade. eftersom det blir så tomt.
som en tumregel kan man säga att märker du inte vad det du äter smakar, eller uppfattar vad du ser på, går det för snabbt.
jag struntar i att jag spoil the fun, när derek drog upp meredith ur vattnet och hon var smurfblå i ansiktet började jag gråta och sen slutade jag inte.
jag behöver vattentätare ögon och mer hud mellan mig och mina livliga känslor.
det är så förudmjukande att inte vara herre över sina anletsdrag, sina tårkanaler.
sen när jag vilade på sängen och först tänkte på avsnitten och sedan på paris undrade jag lite vad det är jag gör nu. och varför och allt sånt. inte second toughts, direkt, mer som om jag som vanligt saknar kontaktyta. saknar verklighet. som om jag aldrig bottnar. aldrig gör någonting på riktigt. som om världen alltid är en blinkning utom räckhåll. och då tänker jag att är man som christina, så är det så det blir. att allting går fort runt om en, men man når aldrig dit. att man är verklig först efter att man gjort sådana där saker som vi inte gör. christina och jag.
och vad man kan tänka om det, att det suger eller är helt okej, är jag inte säker på.