I love paris in the springtime. I love paris in the fall.

träffade leo av en slump pa la perle och lite verkar det som om alla vägar bär till paris.
och varför inte?
varför vill inte alla bo här?
i världens mest fotogeniquea stad.
den enda anledningen kanske skulle vara att här stinker avlopp med jämna mellanrum.
och hundbajset som bygger kolonier pa gatorna.
och duvorna. fast de förpestar ju livet överallt i världen.
kanske för alla amerikanska turister, de värsta turisterna av alla, fotbollslag med äckliga tjejer och high school killar, tjocka texasbor och ändlösa rader av kvinnor, tanter, damer, flickor, tjejer med nasala vidriga gnälliga röster. och deras mähän till män som bara följer deras fotspar och langar upp planboken när det är dags.
och deras oförmaga att ens komma i närheten av att uttala nagonting ens i samma dimension som det är meningen skär i mina sprakkänsliga öron.
stanna hemma.
hur har alla förövrigt rad att aka till europa?
och okej, fransmän är ganska konstiga och i nio fall av tio inte ens snygga och jagar en längs gatan och vill ragga upp en vid övergangsstället.
non merci.
men ända.
varför vill man inte bo här?
blir man inte mjuk i hjärtat av trädkantade boulevarder och sandstansfärgade hus prydda av franska balkonger i smidesjärn?
som vissa dessutom planterar en hel skog pa, som hänger ut över räcket och kanske är sa nära man kommer babylons hängande trädgardar i nutid.
blir man inte rörd över en kir cassis pa villalys i palais royal, vill man inte grata för att alla parker är sa minituöst välskötta, för att det finns trädgardsstolar istället för parkbänkar.
känns det inte att luften är speciell, att seine ibland glittrar fantastiskt, att platanerna är levande kärleksförklaringar och att det är underbart att ga och plötsligt mötas av ett fjärran eiffeltorn, speciellt när det blinkar, eller ett sacre coeur nästan svalt av soldis, eller operan eller pont alexandre III eller notre dame eller rue mouffetard eller en bakgata i sjätte, fylld av gallerier.
tycker man inte att billig champagne är gott?
hatar man chevre chaud och tycker det är drygt att second hand shoppa all fransk couture du kan tänka dig?
att ovädren som sväljer staden och sköljer allt rent igen är ansträngande i längden?
förstar man inte att franska är som musik. att baguette inte smakar baguette nagon annanstans än här?
därmed inte sagt att jag vill att alla ska flytta hit, eller ens komma pa semester.
gör inte det.
stanna hemma.
lat mig ha paris istället.

it's at times such as this she'd be tempted to spit if she wasn't so ladylike.

känner mig vuxen.
har valt bort den snabba tillfredsställelsen i att köpa ovan sedda sko pa 40% till förman för...ingenting. mat. en eventuell resa till stockholm? en blabärsmojito pa metro, en vända till sticks n sushi i kph?
känner mig lite tom inombords.
lite som att ha växt, men samtidigt tappat nagot pa vägen.
det inre barnet kanske.
okontrollerbar, vild och crazy.
det gör ont att växa.
inte bara bokstavligen i form av växtvärk men själsligt, deppigheten som ligger i att behöva fatta ett trakigt men klokt beslut kan fa vem som helst att vilja dra pa sig blöja och krypa ner i spjälsängen igen.
hej da.

....

http://www.f.kth.se/~f98-sya/

om du vill veta lite mer om yang, yangs föräldrar, yangs snygga pojkvän thomas och yangs häftiga vänner. för att göra den här sidan lite mer spännande kan jag avslöja att hon inte har nagra.

jesus loves me.

kom upp en banner om ett prenumerationserbjudande pa allt om mat, 3 nummer + fiskars sex.
trodde jag.
egentligen var det fiskars sax, men vad betyder det?
öppet brev.
kära allt om mat.
jag undrar lite över det här med fiskars sax som ni lovar bort i samband med en nytecknad prenumeration av er tidning.
jag har ingen aning om vad det är.
är jag dum eller kan ni inte stava?
hjälp mig.
jag har femtio euro i planboken, känner mig som miljonär.

hey, what does it mean to live in this world?

inatt drömde jag om per wilhelmson som gick i samma högstadieklass som jag pa dammmfri.
vi gick i samma franskgrupp ocksa.
och ibland var vi ett lag pa hemkunskapen.
ett tag trodde jag att jag var kär i per, och kanske var jag det, men framförallt hade jag hört att per var kär i mig, vi var femton och retades mest, en gang rakade jag klippa ett hal i hans tröja och han var hopplöst dalig pa franska.
och sa dyker han upp nu, sex ar senare i en vuxendröm. haha. som utspelade sig i milano av alla världens städer.
sedan sparade allt ut i en slags tonarsmördarrulle och per blev delad i hälften av en gräsklippare.
men det är förstas inte poängen, jag vill veta varför mitt undermedvetna plötsligt kom och tänka pa honom. var det för att jag tror mig ha cyklat förbi honom i vintras utanför stadsteatern och angrar att jag inte sa hej? för att jag har daligt samvete över tröjan och att jag inte var sa snäll jämt?
gud jag hatar drömmar.

my pleasure is set upon slow release.

ha!
vagade för första gangen pa artonhundra ar logga in pa internetbanken och jag var inte sa poor som jag trodde.
lite, men inte akut.
speciellt inte om 25000 väntar runt hörnet och jag skrattar hela vägen till banken.
imorgon börjar de flesta reorna. hittade en klänning fran miumiu jag skulle dö bara för att fa ha pa mig. en gang. men den kommer jag inte köpa, däremot underkläder. förstas.
det börjar likna en fetisch, men det kunde ju varit värre.

dexter's lab.

är dexter förövrigt het eller inte?
för david är det ju inte.



och är det da the craziness som gör dexter hot?
varför?
och vad säger det om mig, om oss?
maste ocksa veta mer om michael c hall, är han gay eller inte? är han en schysst kille eller har han bara bra smak och mad skills? jag gillar honom lite pa samma sätt som tony leung, fast ända inte. kanske mer pa samma sätt som jag gillar timbaland, fast utan miner och mer för att han verkar sa mysig och snäll och nu da, psykopatisk och det gar inte att inte älska honom.

I should just be my own best friend.

jag vet att jag tjatar men är det min blogg eller inte, det känns sa märkligt att det inte överhuvudtaget är bittersweet att aka, att jag inte är ledsen för att lämna världens vackraste stad bakom mig. att jag inte springer omkring överallt och säger hej da la perle, hej da luxembourg, hej da utsikten fran montmartre, hej da gastkramande vacker parisisk arkitektur, hej da rännstensvatten, hej da baguette och ost och brioche och café creme och vin och kir royal och palais royal och tuilerierna och marais och seine och café des inities och hej da franska.
det enda som slar mig som underligt är flygresan.
som vanligt.
att vakna nagonstans och somna hundra mil därifran.
med ett annat sprak.
med en annan utsikt.
andra dofter.
att vara först här sedan där och sedan stanna där.
när det är som om jag bor här.
eller gör jag inte det?
jag bara later allting ske.
som om det inte gjorde till och fran.
vad finns det att säga?
när det bara är som det är.
jag har aldrig varit hemmifran sa länge som jag varit nu och nagonstans pa vägen har det slutat vara hemmifran, utan att jag märkt när eller var eller hur.
som att paris är min stad och malmö är en annan. ocksa min. pa ett ungefär.
kanske är det det som är närmst som alltid känns verkligast, mest, kanske är jag sa trolös, rotlös att vad som ligger bakom mig redan blivit gammalt. glömt. inaktuellt.
som om att jag inte sitter fast. inte hör samman, ihop med resten. av världen. människor.
ibland kan det kännas som om reaktioner kommer utifran, autopilotade och inte alls en genuin respons fran innuti.
da blir jag rädd och tänker att jag är psykopat, har antisocial personlighet och tusen olika bokstavssjukdommar.
det är väl meningen att man ska känna saker.
att känslor föds djupt inom en och färdas utat, inte sugs upp fran omgivningen, inte âr ett spegelsvar pa nagon annans handlingar.
men hur ska man aandra sidan veta vad som är vad?
vad som är ens eget och vad som är andras, vilka minnen som är mina och vilka tankar jag tänkte först, kände.
kanske är jag inte alls okänslig, kanske är jag sa perceptiv att det är svart att separera andra och mig själv.
att tänka i de banorna är ocksa helt onödigt och kanske har jag bara sett för mycket dexter.

idle little hands.

jag haller pa och tvättar min gra kashmirtröja i maskinen och ber samtidigt till gud att den inte ska krympa.
vad jag skulle angra mig da.
vad jag skulle förbanna mig själv och min fuck that attityd och bara vilja turn back time och sta med böjd rygg över handfatet som en annan housewife.
ibland blir jag trött pa min destruktiva nicke nyfikenhet. alltsa skitdum nyfikenhet pa farliga daliga saker.
slicka pa lyktstolpar och hoppas pa det bästa och sen ha skinnfladd tunga i tva veckor och angra skiten ur sig och läspa som ett cp.
ljuga och hoppas att ingen kommer pa sanningen, ofta om helt irrelevanta saker som ingen bryr sig om men som skulle tvinga mig stanna hemma i tva ar om det kröp fram som en lögn.
bara för att jag tror att jag har mitt pa det torra.
bara för att skratta faran rätt i ansiktet.
bara för nöjet att slingra sig ur en jävligt jobbig sits innan allting gar at helvete.
och för att ibland fa aka dit.
en näsbränna kan ibland vara ganska behagligt.
man känner att man lever etc.
att ligga är ocksa härligt.
det är ungefär vad alla mina tankar leder mig tillbaks till.
speciellt när det är meningen att jag ska sova.
har bestämt mig för att klippa mig, ett litet steg för mänskligheten men ett ganska avgörande för mig.

- tröjan krympte inte och jag menar ju det, kommer allltid ut on top.

she came from greece, had a thirst for knowledge.

har ocksa slarvat bort ytterligare ett par trosor och det ska bli intressant att se vart de kommer dyka upp.
vilka potentiellt katastrofala konsekvenser det skulle kunna fa liksom.
oops, au pairens genomskinliga svarta trosor med rosett och peephal undanstoppade bland françois strumpor.
inte okej alls.

suckin on my titties like you wanted me.

gassande sol och klarbla himmel.
mina ben är för trötta för att ga.
vill bara äta vinägerchips och lata tiden ga. kanske vill jag att det ska storma och regna och smattra mot glastaket i köket ocksa, men det är väl sadant man inte kan säga.
en annan sak man inte kan säga är att svarta barn ser ut som sma söta apor.
men om man tycker det da?
att de stora ögonen och de stora leendena skänker en vis babyapkvalitet till ett bäbisansikte, i jämförelse mot vita barn som bara är knubbiga och ser ut som degar.
som zahara jolie pitt. shimpans, nagon?
kanske har karen blixen daligt inflytande pa mig, hennes koloniala mentalitet har kletat av sig och jag kommer vakna inatt ocksa och hota sparka alla mina svarta tjänare om de inte genast gar ut i djungeln och hittar en babyantilop at mig, innan gryningen. jag skiter i om det är oresonabelt.

hittade aa baddräkten i butiken pa beaurepair och om jag far pengar kanske jag köper den.
den var sa högt skuren bara att den lär glida in mellan skinkorna och jag vet inte om jag tycker det är hot.
förövrigt var det fel jävla kod och nu har jag ingen aning.
hur kan siffror bara försvinna sparlöst?
blir sa trött.
jag ska köpa med mig baguette hem. awesome. ska ge en till mamman ocksa, fatta att det är den bästa presenten hon kan fa. crazy.
gud, vad jag längtar efter att fylla min planbok med cash. frasande sedlar och bara mmm mmmm.
maste hitta ett lukrativt extrajobb till hösten, maste feed min shoppinghabit. maste bada i pengar.
kanske ett fancy stripphak?
ärligt är jag inte främande för tanken, asmanga flugor i en smäll. motion. tuffa skor. köpa underkläder för jobbet och inte som en privat last, kanske tom kan sätta upp pa nagot slags representationskonto. och pengar da alltsa. som i lost in translation, vem skulle inte vilja jobba där? speciellt om publiken är mestadels japansk, skulle vara en blast. peaches och japaner. fast det gar inte. tänk att klä av sig inför ett helt folk av petita sma dvärgar med min svenska benstomme. ingen flicka mar bra av att känna sig som en valkyria.
hej da.

and I decided to stay.

inatt vaknade jag klockan fem eftersom jag drömde att sven göran eriksson jagade mig med kniv.
sa himla olönt.
huvudet är som en sten men istället för att sova igen de förlorade timmarna lyssnar jag pa mark levengoods sommarprogram.
sakerna man gör som utlandssvensk. är ganska pinsamma. gar till affären (17 r duperée m pigalle/blanche) och blir tarögd av synen av geléhallon och turkisk peppar.
men snart sa.
badar jag i marabou och ber milka dra at helvete, säger au revoir till croissanter och hej kanelbulle.
havregrynsgröt!

when I press the keys it all gets reversed the sound of loneliness makes me happier.

har kanske kommit ihag koden igen. men om jag provar kommer automaten antagligen svälja kortet. it's a wonderful life.
köpte godis pa boulevard saint germain för mina sista pengar, spatserade i luxembourg, sag capoeira, karate och balettuppvisningar. kikade pa luggslitna ponnies. blev sugen pa att spela tennis. satt pa terassen och tänkte att palmerna far det att kännas mer som rivieran än paris. läste karen blixen out of africa (min afrikanska farm är en sa simpel titel, besides sa läser jag pa engelska).
tänkte pa den jävla fittpinkodhoran.
gick rue seine till seine som jag korsade och gick längs med upp till concorde, champs elysée fram till boulevard franklin roosevelt och upp till haussmann. sedan hem.
vid place colette parakte ett par inlines som om det vore en jävla skridskouppvisning och det var sa smaklöst (cykelbyxorna, magväskan, det fladdriga linnet och deras brunbrända gymkroppar) att jag dog minst tre ganger. varför maste man göra sa? patvinga alla andra, mer eller mindre oskyldiga människor sitt snuskiga leverne.
vad man gör när eller där andra inte ser är en helt annan sak men de blev uppenbarligen upphetsade av turisternas häpna blickar. eww. go screw yourselves.

det ska bli mysigt att komma hem.
kanske speciellt eftersom jag kommer tillbaks.
att kunna njuta fullt av vad malmö har att ge mig.
bad, metro, sex, inkonst jeriko och debaser, bröder, falsterbo, film och serier i överflöd. vin pa candlelit balkong och sen mer sex. goda vänners lag. kärlek. och sommarjobb.

it's like honey.

igar var jag ocksa pa printemps underklädesvaning och gick drömskt fram och tillbaks och rörde med andakt vid spetsar, silke, rosetter, sma volanger. mitt hjärta bankade förälskat. mina fingrar darrade. blodet rusade (nerat) och det susade lätt i öronen. fifi chacnils leopardmönstrade i silke med en stor turkos rosett..de i rosa spets fran agent p, en svart demi cup bh strukturerad nästan som en snäcka som jag skulle använda knappast för att det behövs men för att den är ett delikat och förföriskt litet stycke hotness,
tillochmed sonia rykiels puderrosa silkesset där det i snirkliga bokstäver av strass stod hold me, touch me fick mig att tappa fotfästet. antagligen bara för att det är allt jag drömmer om de här sista, langa dagarna och kanske lite för att silke är världens bästa material. ahh.
det enda som störde mig, men det störde mig aandra sidan mycket, var den 80 ariga damen pa agent p som uppenbarligen delade min fäbless och när jag stod där och försökte fatta viktiga beslut om vad som ska fa följa med mig hem en dag var det omöjligt att inte tänka pa vad hon hade pa sig under. vad som ligger i hennes lada där hemma. om hon satsar pa string eller ouverts (snälla inte) strumpebandshallare? definitivt gördel. kanske korsett.
jag förstar inte, kan inte folk bara bli gamla och gulliga? sta imot frestelsen att färga haret lila och ta pa sig korta kjolar och vada, tro att ingen märker att de för länge sedan fyllt sextio?
hhaahaha. ärligt liksom, skärp er.
sedan hade det dessutom tillkommit en regelrätt,om än mycket liten, sexshop.

no luck no love no drugs no sex.

mm.
försökt köpa presenter fran petit bateau till bröderna, det blev inget.
försökt köpa en baddräkt fran american apparell, no luck.
försökt bestämma mig angaende de jävla hèrmesshortsen igen, men haha, nej saklart.
faktiskt köpt en till marc tshirt.
hittat tva potentiellt asbra böcker pa wh smith, ställt mig i kassan, halat fram kortet, slagit pinkoden tva ganger för att sedan tvingas inse att jag glömt den.
varför?
vad gör jag för fel?
skulle jag inte bli vuxen, mogen?
nu är jag sa förvirrad, identitetslös att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
hade löst planerat champagne pa la palette och sedan deathproof, men nu, vad göra utan pengar?
utan pengar, utan man, utan good looks, utan allting.
min sista lördag pa hur länge som helst i paradiset som är paris.
yesss.

everybody wants to go to Iraq but once they're gone they don't come back.

igar började jag (nästan) grata för att jag inte har körkort. plötsligt kändes det sa jävla viktigt och jag bara, det är dags att bli vuxen nu. kunna köra bil. tänk om jag tex aker till sicilien, ska jag inte kunna köra da? ska jag rida asna runt ön istället?
sag bilden av mig, en arm pa ratten den andra nonchalant vilandes i luckan av det nedvevade fönstret. oliv och mandelträd all over. stekhet siciliansk sol. vattenmelonsaft som rinner ner mellan mina bröst. en mörk maffioso. ochsavidare.
men pa riktigt, jag tror att det är dags att bli stor nu, först vill man inte och skjuter upp det sa länge som möjligt men tillsist sitter man där ända, tecknar försäkringar och pensionsfonder.
ja nästan, jag har ju för fan inte ens ett riktigt jobb.
en artikel jag vill läsa är i brittiska glamour; "I went from being a nanny to a prostitute in 24 hours."
det kunde varit jag.
men jag är väl för "elegant" för det. jag tror att det är min näsas fel, jag skyller allt pa min näsa, den är sa himla rak.

sometimes I feel almost like a human being.

igar var fête de la musique.
jag drack öl utanför café noir och dj:n, som var sexton kanske, spelade daft punk och sedan kom hans stenade vän fram till mig och bara "du är mycket elegant, mycket elegant. det var allt jag ville säga". nu maste jag reconsider min look, elegant? jag är tjugoett, jag vill se fuckable ut. ska aldrig ga utanför dörren utan daisy. christ.
pa fredag är det hemat.
de har bett mig stanna i höst.
och faktum är att de tror att jag bett om att stanna, fast jag bara anmälde mitt intresse.
oh la la.
saker jag vill göra hemma:
ligga
äta frukost
titta pa lost, grey's anatomy, dexter, blaze of glory, heroes.
bada
träna och bli smal
äta tonfisk
jag hatar att blogga.
fy fan vad skittrist det är.

you are the light.

drömde att jag skulle aka hem, men glömde halva min packning.
i drömmen grät jag över att byta tillbaks paris mot malmö.
fullt förstaeligt, hur ska det ga till?

game set match.

idag var maria scharapova pa marc jacobs. easy den mesta kändisen hittills.
hon var jävligt...idrottig. lang och stor och med, haha, kött pa benen.
det är därför jag inte ägnar mig at sport, man blir inte smal och fit, man far muskler och med muskler kommer fett, fast att alla försöker övertyga dig om motsatsen. att musklerna äter fettet.
den enda idrottskroppen jag kan komma pa att jag kan tänka mig att byta mot är kajsa bergqvists.
eller olga korbuts. kanske nagon skridskoprinsessas. fast inga tjocka muskliga lar tack sa mycket.
absolut ingen simmerskas. att leva med de axlarna, mon dieu.
jag blev hursomhelst inte starstruck, jag ville bara rana eller kidnappa henne.

this poison must be harmless, my body is still warm.

jag drömmer om att möta den handiabled (eller vad det är för nagot människorna med hjärnan i knänen försöker lansera sig sjäva som den här veckan.) person som kläckte den magnifikt värdelösa idéen att kassorna i franska mataffärer ska vara tva millimeter langa.
det finns tva tusen stycken, men eftersom utrymmet är sa minimalt far knappt ens en normal matkorg plats, än mindre en fullastad veckohandlingsvagn, sa oavsett vilken kassa du väljer, kommer du alltid alltid fa lov att köa.
djävulens pafund.
sta och lida dig igenom sällskapet av skrikande barn, irriterade mammor, suicidala kassörskor, misstänksamma biffiga vakter, hunger och den stillsamma paniken som kommer krypande som en slags kär gammal vän.
visualiserandes hur du sveper ner alla blandade varor i (de värdelösa men gratis) plastpasarna sa att kassörskan kan fa fortsätta med sitt jobb, att blippa in summorna och stoppa undan sitt jävla sudukopapper sa att du kan fa komma därifran nagon gang, det enda i hela världen som betyder nagonting.
om jag träffade honom skulle jag säga att par väl valda ord pa det gemensamma spraket vald, kanske krossa den patetiska lilla hjärnan i knäskalarna för att han flera ganger i veckan kastar bort min tid.
hora.

don't wanna work in a building downtown.

gode käre gud.
när ska du göra mig rik?
om jag bara far ett datum är det ok, da kan jag vänta tills nästa ar eller nästa manad.
ju förr dess bättre.
jag hatar att vänta.
men om jag blir mycket rik, rikare efter att vänta än om jag far en miljon imorgon, kan jag göra det ända.
gör mig rik.
tack!
(eller lat mig komma pa ett fiffigt sätt att göra det själv pa. ska försöka med en bestseller, men snälla, work your magic.)

no way of knowing, what any man will do.

mitt huvud värker.
och det känns som om jag inte finns.
smält bort under den franska himmeln, ut över de parisiska gatorna.
med smutsen och det äckliga rännstensvattnet.
huvudet bultar för mycket för att resa mig och ga och det finns ingenstans som lockar mig.
allting smakar aska, allting är trist.
jag vill inte laga mat för jag känner inte för att äta.
men vet att det snart är dags, ända.
lägga mig, inte sova, inte slösa bort soliga dagar, räknade timmar.
inte ha trakigt men inte roligt heller.
aka fast stanna.
göra och lata bli.
ah sadant waste att slösa ord jag borde ägna större eftertanke pa sa triviala saker som tristess.
men jag brinner av längtan efter, efter att brinna av längtan att göra alla de saker jag inte har nagon lust med.
göra.
och hur kommer det sig att man tappar lust.
finner sig staendes inför att behöva erkänna att allting känns urvattnat och inte veta varför, inte ut och in som vanligt, ingen mirakelkur. ingen bot.
inget banka huvudet mot väggen.
inga häftiga utspel. inget skrikande.
och ordet som retas med mig är passion.
ordet som vägrar infinna sig.
känslan som uteblir.
och jag vridervänder i sängen tusen ganger, klia sig fast det aldrig kliat, dricka vatten man inte vill ha, räkna far tappa bort sig, lata faren springa som de vill.
när jag var liten försökte jag tänka pa absolut ingenting, tömma hjärnan, men utan undantag började jag förr eller senare tänka pa isbjörnar.
berätta trista anekdoter, inte ens orka skratta urskuldrande, köpa pocketböcker att stoppa rakt in i bokhyllan, klänningar att bära en halv gang. fortsätta fantomklia sig. stilla önskemal som aldrig funnits.
och hela tiden veta att det finns en nyckel som laser upp dig, det perfekta ordet, en regnig dag, en solig, en nutellacrepe med banan (fast den blir antagligen bara celluliter och daliga tänder.)
jag har för fan vant mig vid ett bergochdalbanekänsloliv och nu, nu är allting jämntrist.
vems fel är det?
att passionen runnit ut genom ett hal i botten och jag bara vad hände?
mehhhhh. come on!

you look so wasted and baby, I know why.

ja?
sa har jag gett allt vad jag kunnat och kan bara önska att det var mer.
än bara banala sista minuten tarar pa en gammal tagstation.
och det är ett hal som inte later sig fyllas med shopping men ärligt talat vet jag inte riktigt vad det är som fattas mig.
paris. malmö. du. vill jag stanna, aka, nagot annat?
paris visade sig iallafall fran sin bästa sida och jag är mycket lycklig.
ja, typ.