me watching you run.

så har jag gråtit framför grey's anatomy. igen.
att det ska vara så enkelt att känna för fiktiva karaktärer, så svårt att sympatisera med människor. man älskar. som finns.
så svårt att ha överseende, tålamod.
kunna acceptera brister. fel.
igår joggade jag.
översvämmningarna torkar.
min kropp känns tung av normandisk äppelcider och ibland, ibland är det så skönt att bara släppa. låta ingenting vara viktigt.
förra fredagen vaknade jag i paris.
nu är jag här.
allting bara händer.
sedan försvinner det.
jag vill gärna vara lycklig, vem vill inte, men jag är inte säker.
och att fråga sig när är man, hur vet man, måste jämte med vad är meningen med livet vara det klyschigaste mest meningslösa man kan fråga sig.
man får bara göra det bästa man kan.
och så vidare blablabla.
fortfarande så glad att jag gråter innombords över att inte vara på roskilde.