I'll never run from you.

det var en ganska märklig helg, av flera orsaker.
tillexempel kändes lördagen som söndag och söndagen som måndag och idag som jag vet inte, ett svart hål.
och mitt humör kukade ur fullständigt.
vilket är sådant som händer mig ibland.
jag vet bara inte varför.
det börjar med en likgiltighet som slår sig ner hos mig.
ingenting är roligt, ingenting är viktigt. jag vill inte äta, jag vill inte prata, jag vill inte se en film.
och fine, om det stannade där.
men sedan blir jag arg och sur. svarar kort istället för inte alls. går demonstrativt och smäller hälarna i golvet.
det i sin tur gör mig deprimerad och gråten börjar skvalpa i halsen, svälj svälj för jag är fortfarande så arg att det skulle vara ohyggligt genant att plötsligt börja gråta.
sedan kommer de morbida fantasierna och låtsasdialogerna där jag ber alla jag känner dra åt helvete. och så tårarna.
det är inte normalt beteende, jag vet.
och om jag visste vad det är mitt undermedvetna vill uppnå med att spåra ur såhär från time to time, så skulle jag mer än gärna göra det till viljes, men det ändrar sig för fan hela tiden.
ibland är det ett juvenilt rop på kärlek. ibland ett sätt att säga lämna mig ifred.
ibland vill jag bli klappad på huvudet och vaggad till sömns, andra gånger hjälper det bara att kasta saker i väggen.
är det kvinnlig ombytlighet?
så jag surade mig genom fredagen och satt som bunden till min stol på jeriko tills, hallelulja, jag började andas lättare, mina fötter blev rastlösa och dansanta, tills jag började älska daniel och ha överseende med alla andra igen.
när de spelade say it right var allt fab och jag tog sittdansande till a whole other level.
men ändå, det är ganska pinsamt att vara ett barn när man är 21 1/2 (hah).
måste tänka på det här.