att bubbel är dåligt för arbetsmoralen, who would have known?

det är inte speciellt roligt att skriva i bloggen längre, jag vet inte varför.
om det är för att den känns så långt bort.
för att den levde i paris med mig, för att den levde med brustet hjärta och gråt och stumhet och kärlek visst, men nu minns jag mest förtvivlan. ensamhet. långa promenader när jag inte visste vart monsieur höll hus. eller när jag visste exakt vart han var men hans tystnad gjorde mig så nervös att jag inte kunde vara stilla.
för att jag gick sönder då men inte längre men kanske är bloggen fortfarande trasig.
iallafall minst ärrad.
och jag känns inte vid den längre.
den känns inte som jag.
har inte min doft.
inte min känsla och inte mina ljud.
kanske är jag bara lycklig just nu, kanske har jag inte tid och lust att vara så introvert, bara pilla i mig själv när det finns mat att laga, saker att samtala om, korsikaresor att planera, yoga att utöva, filmer att se, utställningar att gå på, frukostar att äta, kyssar att kyssas, vin att dricka, en säng i en sekelskifteslägenhet att ligga i så nära varandra som det överhuvudtaget är möjligt att komma.
mmmhh att säga när han tar i, på mig.