packat!
om tjugofyra timmar hoppas jag att jag är i luften, men vi ska väl inte hold our breaths. sterling är lite som sj. och sas. och allt annat. man vet helt enkelt inte.

mona lisa must have had the high way blues. you can tell by the way she smiles.

depressionen är monumental.
jag skulle kunna raljera lite om det, skriva någonting lätt underhållande, skratta överseende ochsåvidare, men sanningen är att det inte är alls roligt. att jag inte känner för att göra mig lustig. att jag inte är lustig.
igår väckte jag mig ur min eftermiddagslur genom att skrika. ett primalvrål, fyllt till bredden av smärta och ångest, som tog sig ut ur strupen i ett obevakat ögonblick. jag känner mig förrådd av min egen kropp. av min oförmåga. trasighet.
i lördags cyklade vi till alnarp, det förtjänar ett helt eget inlägg och det kommer kanske, det var fantastiskt, men det hjälper inte.

all the other unicorns are dead.

eller, vid närmare eftertanke. låt oss aldrig ses igen. fedexa mina saker. släng dem. inklusive min magiska päls och filippa k kappan. see if I care.
i min värld finns bara allt eller ingenting.

what can I say?

kom på att jag har ett gossip girl, två eller tre californication och dubbelavsnittet av grey's anatomy att se.
hej fredag.
och jag har köpt en surdegsbaguette från Solde och ett och ett halvt hekto livarot från möllans ost. oh, happy days.

we can't afford the time to sit and cry.

lustarna gör sig påminda, det är så liten tid kvar nu.
jag tuggar på underläppen och leker med mitt hår.
har olika slags roligt med photobooth, bilder utbyts.
glider fingrarna längs stay upsens överkant, den varma strimman mellan bomull och nylon.
ber ordlöst att visst kan vi väl strunta i allt som är förnuft och klokt och trist och tråkigt och istället stänga dörren bakom oss och och och. frossa. vältra oss i excess. exsex. låta ingenting annat finnas och sedan ta valium to help that dash.
hit the ground running och allt det där, gud, det vattnas i munnen bara jag tänker på det.

when your legs are black and blue it's time to take a holiday.

himlen är en studie i pastell.
jag tvivlar på min allmänhälsa. ifrågasätter den.

you won't find a girl in this damn world that will compare with me.

förra veckan gick jag upp tidigt med m till kaffebaren och så drack vi varsin americano och tittade på möllan och morgonen.
stressade människor, människor med all värdens tid.
sedan köpte vi äpplen i solen och satte oss på statytrappan och hon berättade om någon som bett att få bli hennes pojkvän.
hur den frågan hade trängt henne i ett hörn, hur hon inte hade vetat vart hon skulle ta vägen.
och hon sa att det där är ingenting för mig. att hon inte ville ha någon kärlek.
att det är för mycket besvär.
och nu smyger hon iväg på midnattsdejter iklädd kroppsstrumpa och spiller kaffe över hela golvet och glömmer sätta på spisplattorna och kan inte sluta titta.
jag vet inte vart jag vill komma, om det är en försäkran att vad som helst kan hända at any time. men det vet ju jag redan. och jag tror inte att jag söker någon sådan tröst.
snarare tror jag att det är en insikt som gör mig ensammare, ensligare. tröttare.
bara genom att gå utanför dörren låter man saker hända en. när man har telefonen på.
jag känner mig för bräcklig för händelser.
tills den dagen någon kommer som ger energi istället för att ta. eller någonting. man ska inte glömma någonting.

a strange form of life.

oh vad jag vill säga någonting.
någonting annat än vad jag känner.
jag är glad att jag inte träffade Salvadas förälskade par. jag tror det är därför jag börjat promenera likt den kutryggiga tanten som patrullerar området mellan södervärn ner till sankt knut, hektiskt, stirrandes i marken, stissig och ryckig. jag är så rädd att stöta på någonting som rubbar min bräckliga balans. att se någon annans kärlek i dagsljus.
och jag är så trött på att gråta. jag är så trött av havet av papperstussar på mitt sovrumsgolv. på mascara tårspår över kinderna. så evinnerligt trött på att gå sönder och sedan godtyckligt sätta ihop mig själv igen. försöka hitta rätt bitar till rätt plats, och för varje gång finna att de blir mer och mer kantstötta.
att det blir bättre någon gång vet jag förstås, men det gör ju ingen skillnad nu, jag vill andas obehindrat inte bara ibland, jag vill vara hans slags vän, jag vill träffas med någon annan.

varför visslar alla hundägare likadant?

god doesn't always have the best god damn plan, does he?

det blev ingenting arbetat.
vi gick till biblioteket och det var en vacker dag och jag tog av mig min ulltröja under rocken.
lämnade tillbaks filmer. sedan drack vi vin på en uteservering och jag sa - kanske handlar det inte så mycket om kärlek längre.
kanske är det mer någonting att hålla fast vid, för att det är så förvirrande att tänka att jag inte skulle älska.
eftersom jag en gång älskade så mycket.
och det känns omänskligt att sådant försvinner, går över. i förlängningen hopplöst. trolöst. vad ska man tro på då? och tro om nästa kärlek.
jag kämpar för att vara beständigare än så.
för att inte lämna de jag lämnar, helt.
jag tänker att det också är ett mänskligare drag. att vilja hålla kvar människor, värdesätta, finna andra roller, bygga någonting nytt.
att älska. i vilken, any, skepnad den nu kommer.
men mellan oss, vilka mellanting kan finnas?
och det är en riktig fråga, ingeting retoriskt, jag vet inte. kanske kan allt utvecklas ur vadsomhelst?
och det kommer visa sig på onsdag, jag minimerar mitt matintag tills dess. fokuserar oron på någonting annat än monsieur, på hur vi ska hälsa på flygplatsen, på hur det kommer kännas i hans lägenhet, walking up those stairs, att se ramen där det var en polaroid av mig utbytt till en av henne, över vart jag kommer sova. hur jag kommer sova.
men mest tänker jag på hans ansikte, hans händer. om de kommer söka sig till mig. och mitt, mina, vad kommer de göra?

a reason not so abstract, more like a broken clause in a contract.

jag tvättar för första gången på jag minns inte exakt hur länge.
tvättavlekolven har mystiskt försvunnit och jag tycker om att organisera mitt tvättande. make a day out of it. tillskillnad från mina rumskamrater som smyger sig ner mitt i natten för att slänga in en maskin av det mest akuta. men nu alltså, nu!
ikväll sover jag mellan lätt styva lakan.
förövrigt säger man kanske att en atombomb detonerar snarare än exploderar?
och ikväll är jag bjuden på mmmiddag. fram tills dess måste jag, hör och häpna, arbeta!

ohh, there's nothing like emptying a cartridge at the sun.

och igår var vi på ett litet litet ställe på österlen. agusa. plockade kantareller. såg vildsvin.
gick mellan sidorna i vad som skulle varit min favoritsagobok som barn.

cuddling my semi-automatic, with a very fuzzy feeling.

jag har haft en flik öppen i flera dagar nu, utan att kunna åstadkomma någonting alls.
jag tror att det är förvirring, rädsla, tveksamhet, trötthet.
som sätter stopp.
käppar i det där hjulet.
nästa onsdag åker jag. intervjun är först på måndagen.
jag sa till honom att jag skulle vilja åka till cuzion, simma i creuse.
dricka vin framför kaminen.
han sa - du är omöjlig min kära. du verkar glömma vissa saker om mig.
ja, kanske. men bara för att du gör det så förbannat lätt för mig.
nu vet jag inte hur jag känner längre. kanske allt, kanske ingenting. det har ju gått så förtvivlat lång tid. så oändligt många turer. jag känner mig mätt just nu. som att ha hoppat efter kakburken så jävla länge att när du väl fått tag på den är linjen mellan lust och avsmak väldigt, väldigt tunn.
men jag sover hos honom några nätter i vilket fall som helst, han befarar att vi kommer bråka och ligga.
jag kan inte bedöma oddsen för varken det ena eller andra.
ligga eller inte ligga, liksom.
men jag tror jag talar för oss båda när jag säger att det är med viss bävan jag inväntar avresan, det känns som om jag eagerly, dreadingly springer med öppna armar och huvudet i en påse på ryggen rätt in i en atombombsexplosion.

lover, lover, lover.

för så känns det, även om jag inte förmår säga det.

tu vivrais mieux seul.

jag hjulade genom lägenheten, inte bokstavligt - näst intill, efter det samtalet igår.
en god anledning att eventuellt åka tillbaks, ett jobb jag skulle kunna stå ut med i en stad jag älskar. hatar. älskar.
och jag vill!
jag vill verkligen.
det visade sig igår, när pulsen rusade och jag kämpade med att hålla glädjetjuten inombords. bara över möjligheten.
och så är jag rädd såklart. för paris. för monsieur. för ensamheten. för gatorna och platserna och minnena och det som varit som jag avlägsnat mig själv från, ska jag nu gå runt där igen och peta. är det klokt?
det händer att jag önskar att jag slutade kriga med mig själv, att jag tillät mig ta enklare vägar, men vad vore det för liv.
hemligheten - det finns ingenting att vara rädd för. bara högre höjder att ta sig till, kasta sig från.

first we'll take manhattan, then we'll take berlin.

åhå!
ett spännande samtal från paris senare och saker ser indeed betydligt ljusare ut.

you make me happy when the skies are grey!

det är så svårt att få fingrarna att arbeta med huvudet och huvudet att fungera med tungan och och så vidare.
det finns en driva av opublicerat skräpmaterial som väntar på en solig dag, en regnig, på vad som helst, att se dagens ljus.
men jag verkar inte kunna. det finns så mycket och så lite att säga, för det känns mycket och det känns lite.
just ja,hade ju tänkt gå till konsthallen. imorgon är också en dag.
systemet istället kanske. Ponte do Arquinho.

perfectly in control.

ojoj.
livet...

they sentenced me to twenty years of boredom.

självgodheten och självhatet överlappar idag varandra.
jag förvillade mig in på triangeln i ett viktigt ärende men flydde hals över huvud efter att ha blivit eyed av pojkvännen till en musliknande kvinna, bedjandes ihållande string i ljusblå spets.
phu-lease ville jag säga, men jag sprang istället.
för mycket desperation för en och samma byggnad, krossade drömmar och förhoppningar, one too many kompromisser med sådant man inte ska behöva tulla på.
idag har jag zilch gemensamt med restan av världen, mänskligheten, bär min omsorgsfullt odlade snobb som en sköld.

z - "men jag gillar din logik. den är som vanligt helt åt helvete".

and what did you hear my darling young one?

jag kände mig fattig efter jobbet och gick därför rakt in på mitti parfymeri och köpte chanels excentric för 285:-, kvinnlig logik.
jag känner mig inte fattig längre.

you shouldn't take it so personal. I didn't mean to make you so sad.

reklamradion går varm på mitt tillfälliga jobb.
jag är trött på den och jag är trött på mitt tillfälliga liv.
trött på vind för våg och ingen riktig mening, ingen förankring. ingen speciel riktning.
en bok jag pliktskyldigast skriver, och vissa dagar går det bra, vissa dagar tittar jag på gossip girl istället och oavsett skaver samvetet lika besvärande.
jag känner mig som att jag byggt mitt liv mittimellan två andetag, och här har jag slagit bo och funnit mig till ro, skugglös, för att närsomhelst kunna bryta upp, packa och dra vidare för att låtsas någon annanstans istället.
att jag fyller en funktion.
att jag lever, växer, gör, finns.
men saken är den att jag inte skulle vara lyckligare med en egen lägenhet och lån och ett fast jobb för jag skulle utan tvekan hata det för det fasta i livet gör mig tokig, tillochmed saker jag tycker om känns som ett tvång bara för att jag måste. eller för att jag anar att jag borde.
och ändå längtar jag efter det, och behöver det. tror jag. såklart!
och jag skulle inte vara lyckligare i frankrike med monsieur heller, trots att det ibland är där jag tror att min sko klämmer. tror att det här rör sig om saknad.
men så är det inte. egentligen. det är bara en känsla som är så mycket lättare att ha och göra med, för den går att identifiera. saknad. ett förklarligt tillstånd, och i viss mån berättigat. tillskillnad från spårlösa olustkänslor och livsleda.
egentligen vet jag inte ens säkert om jag älskar honom så som jag tror mig göra. den jag trodde att han var var han ju inte. och jag tror att han lämnat mig one too many times för att jag inte i hemlighet ska hata honom för det. och värre än det, förakta.
det bor ett rebelliskt, skyggt peter pan skogsdjur i mig som inte vill växa upp, som vill leva livet utanför, som vill gå vilse i mig själv och inte synas till på flera dagar. som inte vill foga sig för jag är för otydlig för rutiner, bleknar i verkligheten, under arbete, i tvåsamhet, vid ansvar och tvång. glömmer saker - det som betyder något! älskar för mycket eller alldeles för lite. och så fort jag misstänker att jag inte tycker att någonting är roligt längre tystnar jag, börjar titta mot horisonten och humma till svar. slutar le med hela ansiktet och håller ena ögat på dörren.
och mina motsägelser tar död på mig, min ändlösa lojalitet och min bottenlösa svekfullhet. min närhet och min avlägsenhet, det kalla och det varma.
det är besvärligt att så många motstridigheter ska bo i samma enda lilla kropp, ibland tror jag att jag slits mitt itu.

all I got in the mail was - return to sender.

bara att vara lycklig är ett heltidsjobb.
ibland längtar jag verkligen efter att bli gammal.

tonight there is no light underneath your door. I guess you must be somewhere breathing.

visste ni att det finns bubbel på burk?
mina kronärtskockor var fantastiska, och risotton! välbalanserad.
malmö var dimsvept igår, inbäddat. avlägset.
vi satt på tionde våningen och tittade på, på svaga ljus och en full måne och kände att livet där inte angick oss.
pariserhjulet i folkets park, de dimhöljda ljusen från kranskomunerna.
människorna på gatan.
livet på tionde är ibland förtvivalt ensligt. odelaktigt, världsfrånvänt. man luras att tro att det räcker med att titta på, att utsikten är så vacker att det inte finns någon anledning att gå ner och in i den på riktigt.
jag vet inte.
jag var full när jag lade mig, det värsta jag vet, och nu är magen ledsen och ingenting ligger riktigt på rätt plats.
och jag tror att smekmånaden är över, nu kommer det börja på riktigt.

though neither of them are to be what they claim.

jag saknar paris.
intensivt, vissa dagar.
och jag förstår inte hur jag ska kunna leva i regnet och mörkret här.
går det?

mon place est dans ton lit.

ikväll bjuder jag på middag på tionde, kantarellrisotto. jag tänker mig kronärtskocka till förrätt.
men egentligen är maten sekundär, merely en ursäkt för den flaska rött som hör till.
om man nu tycker sig behöva ursäkter. det gör inte jag.
han har åkt till bryssel.
jag är på semester i mitt huvud.
från hjärtat.
vi har båda blivit galna, så jag uppskattar skype breathern, och hösten är magisk, varje kväll brinner fönstren i rosengård precis innan solen försvinner. ett par minuter och det är så vackert från mitt fönster att titta bort mot.
jag vet inte hur saker kommer gå, jag förstår varken hur det skulle kunna gå vägen eller hur det inte skulle kunna göra det.
att inte kunna leva med och inte utan har fått en ny innebörd, eller, en innebörd!
och jag håller så förbannat hårt i vad som varit, att det känns som om det fortfarande händer.
när som helst, var som helst, överväldigas jag av hans närvaro, av paris, något vi sa, något han gjorde, någonting jag kände. och jag vill inte att det ska vara annorlunda. inte såhär annorlunda. än, kanske aldrig.

gud vad hemskt att referera till sig själv som "tjej". känns så förvuxet. är ung kvinna bättre?

I'd been sleeping maybe three hours, you said I should get to bed.

jag verkar ibland glömma att det finns andra saker i livet än monsieur.
mademoiselle, tillexempel, moi meme.
men han är ju så god damn närvarande hela tiden, hur ska man kunna bortse från det?
det blev mest halvdana anklagelser och undvikande, undflyende svar igår, tills klockan som vanligt blev för mycket och han helt riktigt påpekade att vi nog borde gå och lägga oss nu.
jag är inte säker på vad det är jag tror väntar på.
och jag börjar känna mig lite sorglig, och oavsett vad han tillsist bestämmer så känns det som om en lycklig återförening är en löjligt fåfäng förhoppning, hur ska vi kunna enas när det ligger så otroligt mycket mellan oss?
ahlala, jag tror jag behöver en affär vid sidan om min affär. för balansens skull. intressenter kan hålla ögonen öppna efter en hålögd tjej i trasig massimo dutti rock.
c'est moi, sans doute.

she aches just like a woman but she brakes just like a little girl.

lately har jag känt mig som en studie i galenskap.
kvinnor på gränsen till nervsammanbrott och den baletten.
och när du först sminkar dig i två timmar och leker dress up, en söndag - märk väl, med acneklänningar med chokeknäppning och läderband tillexempel, och stay ups och svarta stiletter, eller slightly genomskinliga ulltröjor i aubergine, inte plommon! och ytterligare en runda eyeliner, sylvasst avslutad i bortre ögonvrån, dansandes och hoppandes i sängen, barbröstad, med blå macskugga - submarine frost, upp till ögonbrynet på högra, och bara på själva locket på vänstra, och sedan min knypplade smokingkavaj med pälsslag och genomskinliga svarta trosor med rosett och fortfarande barbröstad applicerandes rött läppstift i spegeln lutad mot fönstret för bästa ljus, i 20 dernier matt svarta strumpbyxor balanserandes på ett ben på yttersta stolskanten bevakandes min egen spegelbild....ja, då känns det som om att jag fraterniserar med den, galenskapen. som att jag bjuder in till dans och förför den med indecent proposals och en röst hes av för många sena nätter.
speciellt som jag tror att jag har en date över internet senare, det kommer inte leda till någonting gott, men jag kan inte låta någonting halvfärdigt gå mig ur händerna.

more than this, you know there's nothing more than this.

det är söndag, mitt hår är ganska smutsigt, högra ögat lätt rött av allergi, men jag har bläddrat i vogue och elle och nu ska jag sminka mig i några timmar.
eyeliner, rose hips and lip gloss, such fun.

one more cup of coffee for the road.

jag har huvudet för långt in i mitt eget känsloliv för att kunna skriva.
ja, utanför min moleskin iallafall.
det är dessutom sådana där höstdagar som jag älskar.

ahlalalalaa

vi snör in oss mer.

dieu seul me voit.

jag och exet kommer aldrig bli jag och exet.
det står nästan ohyggligt klart.
så när han i fredags berättade att han just kommit hem från oslo, var det droppen.
och jag ställde det enda, fåniga ultimatum jag har i min kraft att ställa.
antingen ses vi, eller så pratar vi inte mer. för annars kommer vi förtvina över internet och stelna i ett slags förhållande som kan ta vägen ingenstans.
han opponerade sig.
vi diskuterade.
i ett upprört utspel sa jag - må frankrike sväljas i en gigantisk jordbävning och försvinna från jordens yta.
sedan bad jag om ursäkt.
long story, men dagen, och natten kulminerade med skypesex och det finns nu en bildserie av mig gömd djupt, djupt inne i hans dator.
jag vet inte.
det gjorde ju inte saker precis klarare.
har jag plötsligt blivit mitt ex:s älskarinna nu?
internetälskarinna?
vilken otroligt, helt vansinnigt otillfredsställande sak att vara!