det är tråkigt att blogga men fint att leva.
ni förstår.
jag är inte bara kär. pirrande och andningshämmande. hjärtflimmrande.
i tur sneglade vi i smyg på varandra genom halva benjamin button. när den sedan var klar, en sömnig lördag, släckte vi ljuset och låg andlösa och stumma och försökte att ändå förmedla den där känslan av att ingenting är nog och tillräckligt. längtan efter att vilja vara under huden och inte bara fjanta ovanpå den. gräva in fingrar och naglar och tänder och hugga, borra, klamra sig fast. tränga djupare. in och förbi. hela tiden inåt. mer.
och vi låg så. ömsom andandes ikapp, ömsom utan att andas alls.
tills världen knackade på dörren och vi slet oss och anslöt oss till dem utanför och kastade blickar och vandrande händer efter varandra.
på natten, jag - jag, jag, jag....fast jag vet inte om jag vill säga det, än, för det är en så fin hemlighet.
det gick nästan inte alls att höra när han bad mig att säga det ändå.
och jag gjorde det.
sedan var huden ett outhärdligt hinder för det ljuvliga som gömmer sig innanför och mitt hjärta slog och slog och magen föll ändlöst.
jag skulle kunna fortsätta. det skulle bli tråkigt. och det värsta av allt, banalt.
vi älskar varandra, det hela är mycket enkelt och förunderligt.

gud jag känner mig så dålig idag.
dålig inte som i har ohälsa, men som lowlife scum.
bedrövligt.

long time osv.
ska jag sammanfatta?
vad som hänt, vad jag gjort. hur vädret varit. hur det känns. hur det känts.
det är så mycket, så många ord, så lite tid, så rastlösa fingrar. så ointressant att blicka bakåt och att redogöra för vad som redan varit när det finns nytt och annat som väntar på att hända.
men j. jag släpper honom närmre mig, eller om det är han som tar sig friheter, klistrar sig till mig och jag som inte har någonting emot det. låter honom. och om det allra först var omvälvande och mitt hjärta bankade när jag smög mig genom hans trappuppgång för att lämna en julgransstjärna utanför dörren i hemlighet landade jag sedan och tänkte, vad, rebound? tills jag nu vågar släppa monsieur (om honom har jag mer, slutgiltiga saker att säga en annan dag), kan ta j till mig som han förtjänar att bli tagen. och han platsar där. bröst mot rygg så att vi blir våta av svett. och jag skrattar förtjust åt hans nördighet, som också är min nördighet, och hans leverfläckar är ett hemligt mönster och jag, jag blir mjukare och bekvämare och sover så gott i hans säng.
nu är det 2009. nya dagar. nytt liv. jag fyller 23 på söndag och äntligen känns det som om jag vågar, vill och kan bli vuxen.