there's nothing in this world to stop me worrying about that girl.

jag tror, jag tror, jag tror. att jag träffat någon.
och julkänslan har kommit. kanske hör de två sakerna ihop.

dans, julgransstöld, skedning, frukost på sängen, julkalendern, skedning och starka armar, julhandel, julgransklädning, lunch med tända ljus, skedning och en hand på låret och hans svett på mig och händer som händer. ett halvt dygn och lite mer senare kom jag därifrån och vi gick genom regndiset och såg träd skugga sig mot en fasad som det var en installation, kanske som om de var påmålade.
vart kommer dessa män ifrån?

vilket dygn!

det fina med att frossa i och punkta sin egen olycka är att man efteråt känner sig så himla smutsig och därför blir resolut och känner jävlar anammat bara strömma till, dit där det nu behövs.
har köpt såpa. ska städa nu.

the complaint department

tittade ut nya tom ford bågar som en lyxig julklapp, synd att det visade sig att man när man är så blind som jag inte kan ha glas större är vad som är absolut nödvändigt utan att se ut som att ens plirande grisögon liksom...buktar in i huvudet.

le vent nous portera, tout disparaîtra

jag tycker synd om mig själv.
för julen som inte blir någon jul iår.
för att jag är så oföretagsam.
för att jag behöver damma och dammsuga. ja, städa.
för att min pappa får dåligt samvete för att de åker till åre och för att jag i min tur får dåligt samvete över det. över mina lakoniska svar och hängande mungipor. jag gillar inte sill.
för att jag inte orkar bjuda till och för att livet känns så himla...brunbeigegrått. och mer! ungefär - värdelöst. tanken på dagarna fram till den tjugofjärde fyller mig med avsmak och magont, och inte ens därefter kommer det egentligen någon uppsida, istället efterjulshysteri ända fram till nyår, som jag förövrigt också avskyr.
och jag tycker synd om mig för att allt ses genom förra julens idylliska sken. när allt var på väg åt rätt håll och ingenting hade gått åt helvete än och jag var en hemvändande julfirare som hade köpt julklappar i paris och det inte var ekonomikris och alla hade pengar och vi drack fina viner och jag hängde framför datorn så mycket jag bara kunde, som för att så nära nog mailledes realtidsdokumentera min sverigevistelse och det var nedräkning till avresan redan när jag landade. och kanske innan dess.
mina jättebebisfasoner.
och trots att det fyller mig med avsky, allt det här geggiga självömkandet, så kan jag inte riktigt sluta.
för det värsta är att jag har rätt också, mitt liv... typ, låt oss inte ens lyfta på mattan dit jag sopat undan det.

funktion som borde finnas - att kunna radera ett skickat mail.

åh gud. la honte. outhärdlig. jag försökte verkligen mitt allra allra bästa, men det räckte ingenstans.

jag har en träff ikväll. snart. det känns...

jaja.

you know I dreamed about you for twenty nine years before I saw you

äganderätten, när inget ägande finns.
han mailar från mobilen halv tolv, bakfull på bottle shops mojitos. vart är han? har jag rätt att veta, undra, vill jag?
vart kommer jag själv vara imorgon kväll?
det är inte avundsjuka, bara ett styng när det står klart hur hårda saker ibland är mot de allra mjukaste av delar. verkligheten ställd mot försiktiga förhoppningar och romantik, mot att våga våga även när allt säger att man inte borde.
och jag är rädd att det är den sortens realism som får en att vika undan, säga att det inte är värt det för du kommer bara göra mig illa igen. att vi redan har börjat i fel ände, vad för hopp kan finnas för vår kärlek nu.

oh darling you're my darling.

det smakar sjukdom i munnen, benen värker och mina sinnen känns skärpta, allt är obehagligt - ljud, beröring. som om hela världen vill pressa sig in i mig.
jag kanske hör av mig till honom som lånade min telefon, tryckte in sitt nummer utan att jag förstod vad som hände - han hade verkat så ointresserad.
spännande. jag kan behöva förströelsen.
monsieur verkar planera att komma till sverige, jag säger att det finns frågor som kliar att ställas, han skrattar säger undrar vad det kan vara för några och jag ställer dem inte, finner ett lugn och nöjer mig med det. det är faktiskt annorlunda, och kanske blir det ingenting igen, men dialogen är annorlunda. vi pratar om vad som varit, vad som hände, hur vi kände då och hur vi känner nu och det är trevande och försiktigt, vi känner oss fram lite i taget och det är inga stora ord eller yviga gester utan två människor som efter lång tid hittar tillbaks till varandra. jag säger att jag är trött på att vara bokstäver och bilder och att jag ibland finner det outhärdligt att han gör det jag vill göra med någon annan. kanske känner du likadant? och han säger ja, det göra jag, och det är därför jag tänker. och jag frågar hur han känner och han säger lycklig, förvirrad, exalterad och vi är absolute beginners igen och nosar runt varandra och det känns så bra. som om förutsättningarna äntligen är rätt.
om jag inte var så trött skulle jag kunna fortsätta i timmar.
det känns fint, vi kan nöja oss så.

bystanders claimed they saw angels flying up and down the block.

saker händer och händer.
jag kontrar med feber, bäddar ner och bort mig. en oklanderlig ursäkt.
i lördags hatt och mustasch festade vi - jag, m och kanske tvåhundra andra i en lägenhet att dö för.
dans dansades, dryck intogs, samtal hades, nummer byttes. jag utgår alltid från att människor inte kan gilla mig särskilt, inte från början iallafall, för jag är ganska märklig och tänker att man måste vänja sig vid det först.
så varje gång motsatsen bevisas blir jag lika förvånad. - du är dejlig. - va, jag?
och facebookmailen, jag svarade på dem, vi för en slags dialog nu, försiktig.
och monsieur, monsieur. saker händer där med.
om det inte vore för den närstående ekonomiska kollapsen tror jag inte att jag hade kunnat torka bort mitt självbelåtna småflin.

det är tröttsamt och lite tramsigt att tala i tungor och gåtor och mumla i skägget såhär, som idag och igår.
men visst måste man dra gränsen någonstans?
för saker man kan och inte kan, eller vill och inte vill, bör och inte kanske, dela med ipnummer.

det var förstås som jag trodde. lustigt, faktiskt. att man vet vad det är för saker som knackar på och vill in trots att man inte tänkt på dem nästan någonsin.
jag vet inte hur jag ska reagera. det finns så vitt skilda möjligheter.
antingen vänder jag upp och ner på mig själv, går i bitar och vältrar mig i en existentiell identitetskris, eller så rycker jag på axlarna och tuffar på som vanligt.
måste tänka och känna om och kring det här.

och medan jag författade de korta raderna hann han skicka ett nytt. jag är förstås rädd för att öppna det, tänk om det stämmer, min värld är en bräcklig bubbla och även om den inte är bräcklig så är den min och jag tycker om att bestämma över den helt själv. no alarms and no surprises.

we tried to find some worms to aid in the decay

det har regnat sedan jag vaknade. eftersom jag inte behver gå ut torde det ju inte spela någon roll, men jag är inte säker på att det inte gör det ändå.
jag fick ett mystiskt facebookmail från karl i lund, han undrar om jag heter cheyenne i andranamn.
det gör jag ju. hur vet han det? vem är karl? jag har mina aningar och det roar mig inte alls.

she's going to war, she's going to war, she's going to war

det sorgligaste - ligga i någons säng, i någons famn, tänkandes på någon annan samtidigt som den vars famn man makat in sig i uppenbarligen inget hellre vill än att ha just dig där.
mitt hjärta är inte byggt för sådant.

fast det är dumt att kalla det onödigt.
det var det inte.

måndag hela veckan

ni vet, man gör någonting man vet är dumt, men man gör det ändå. kanske för att man inte kan låta bli, men inte ens nödvändigtvis därför, kanske av tristess, för att känna att man lever, för att skaka om saker och ting, kanske för att det ligger en viss lockelse i att sätta sig själv i klistret. och mer än så, klistra in sig själv i klistret, gnugga sig i det, håret en enda klibbig tova och stickig doft.
jag gjorde det. igår. synnerligen onödigt.