jag dricker en fin amarone och klär mig i päls. helt på riktigt. djupt tillfredsställande.

she's been going around business as usual.

jag tvättar, städar och diskar.
när jag kom ner i tvättstugan, i samma ögonblick som jag klev över tröskeln, hörde jag maskinen låsas upp och börja färdigpipa.
sådant gör mig lycklig.
perfekt timing. saker som passar som om de vore måttgjorda. då bubblar mitt hjärta till lite och en känsla av oproportionerlig vällust sprider sig genom mig.
det är lustigt, för jag är på inget sätt någon som jagar perfektion i övrigt. kanske ibland. måttligt.
att tvätta överhuvudtaget. städa. den varma känslan av renlighet. ivern med vilken man dammsuger undan allt man kan hitta. tillochmed det man inte hittar.
och så var det männen ja.
jag orkar inte mer. det ger mig ingen särskild glädje. jag delar ut mitt nummer och visst, ring du. självklart kan vi ses. och det är trevligt då och jag skrattar alldeles säkert men sedan känner jag alltid hej nu går jag hem till mig och du hem till dig och egentligen spelar det ingen större roll om vi ses igen eller inte. och det gör mig olustig. jag har inte tid och plats för det. så jag ångrar att jag redan gett honom mitt nummer. önskar att jag kunde säga att men du, tack för ikväll, det här var verkligen trevligt och du verkar bra men det kommer inte hända mer än såhär. ring mig inte.
så nu slutar jag istället.
och han som gjorde mig glad slutade skriva, vad är det för stil egentligen?

!!

jag ger upp män. I've had it. my blip bloping days are over. my mouth is around an aerosol can.

( )

jeebus christ.
vad det ändå händer mycket märkliga saker.

tisdag:
ignorera klockan satt på nio, vakna halv elva
havregrynsgröt med kanel, kardemumma, banan och sirap frukost
stirra på regnet
fundera på föresatserna jag hade med dagen, ignorera dem
ett hårdkokt ägg till lunch
ta mig ut till det lokala kaffehaket
teckande av min egen hand
börja gråta på det lokala kaffehaket, gå hem igen
gråta lite mer hemma
skriva ledsna mail
lyssna på robert wyatt
gråta, lämna ett dussin papperstussar på sovrumsgolvet
päronvodka/tropicana äppeljuice
ugly betty och fantastiskt gott potatismos
lagom avslappnad, inte så gråtig
en till drink
gosskören, jag är all about livsbejakande fransk feelgoodfilm nowdays. så....hängbröst och jordnära färger
choklad, loads
huvudvärk

detta är inte min finest day, men jag tror att imorgon har bättre saker in store.

it must feel great to be so sure.

första saken på min lista över vad jag absolut måste sluta göra är att bikta mig för monsieur i tid och otid.
det är ovärdigt att tala med sitt ex om hur man är rädd att ingen någonsin kommer älska en igen, och framförallt om hur man är rädd att aldrig älska någon annan mer.
speciellt som kärlek inte ens bekymrar mig så, jag är helt på linje med den franska psykoanalyst som sade att "kärleken är en illusion, den som älskar saknar något, men han vet inte vad det är; den älskade vet inte mer, han besitter någon som gör honom attraktiv men han vet inte vad".
tills den gången förstås när det är inte alls är en pusselbit man träffar, utan saltet, någon som har förmågan att förhöja alla andra upplevelser, som förstärker och fördjupar snarare än kommer och förklarar saker man inte förstod innan.
och jag vill förstås också ha salt i mitt liv, men pusselbitarna måste jag nog lägga själv.
och det är okej.
tror jag.
mer en sådan sak som känns förskräcklig när man ser med ögon färgade av omgivningen.
ögon fyllda av ett helt livs förväntningar.
då kommer naggande och krypande känslor av otillräcklighet. misslyckande. tragik. infecterar kroppen och huvudet. bygger äckliga bon. och jag finner mig plötsligt oälskbar bara för att monsieur lever med någon annan.

how can I express myself when there is no self to express?

det är så lätt att acceptera att man inte känner sig inspirerad, eller motiverad till att skriva. och att ge sig tillåtelse att därför låta bli. stirra ut i tomheten utanför fönstret och låta bli att dra för persiennerna bara för att det regnar.
ligga i sängen och inte komma på vad det är man tänker på.
inse att man funderar på när det är dags att gå och lägga sig igen. om det är okej att sova vid nio.
det är det bara i extrema undantagsfall och istället sitter jag under en tänd lampa till klockan två och gör allt eller om det var ingenting. och lyssnar på robert wyatt.
poängen är att det är förödande.
att låta sin comfort zone vinna över en.
jag har ingenting intressant att säga, jag är inte på humör, men mest har jag inget intressant sätt att säga det på.
språk tråkar ut mig. mitt eget åtminstonde. jag läser le clézio med stor behållning, men mina egna ambitioner lyser med sin frånvaro. det är både okej och långt ifrån. det finns en hårfin skillnad mellan de två, och nu är jag över på andra sidan.
det är dags att skriva sig ur den här svackan. låta ord föda ord, finna en disciplin och en rutin.

men snart, kanske.

min dator snappar upp det trådlösa nätverket "lordkillthepain".
känns vagt obehagligt.

I never said I'd stay til the end.

jag sa visst för inte så länge sedan att jag hyste en viss glädje, nyfikenhet och tillförsikt.
att livet intresserade mig. och mer ändå, roade.
och allt är alltid sant när jag säger det.
men jag är ombytligare än en vindflöjel och nu , nu känner jag mig lika blek som vädret.
väntandes på besked. på ett startskott, på att packa och bryta upp. och inte ihop, igen.
och allting känns omöjligt att stå ut med, att bo i ett hushåll där det bara äts färdigpizza. där ingenting är mitt. mörkret och regnet och människor. alla är alltid fel människor.
men mest med mig själv.
när blev jag såhär hopplös? tröstlös?

this was before we ruined our lungs.

bon iver gör mig vansinnig.
jag vill att klockan alltid ska vara två på natten och att jag ska sitta skräddare på min säng med flickering lights och ritblock, anteckningsböcker, böcker, pennor, dator, små stenar och sådant jag hittat bortglömt i lådor. och bon iver på en sådan volym att det känns i hjärtat. så att man kan göra. så att man kan leva. och ibland biter man sig i underläppen och kniper så hårt med ögonen att det svarta flimmrar bra för att det är så mycket i en så liten kropp. för att det finns så mycket att göra. så många ljud att fånga, så många ord att hitta. tellement des choses.
ibland är det som att man glömmer det. att man grottar ner sig i sina rutiner och i sin vardag och i det vardagliga och vana och så kommer man på sig själv med att man inte tittat upp ur de fotspåren sedan man kommer inte ens ihåg sist.
jag gör så, åtminstone.
men nu känner jag en sorts glädje, och en sak leder till en annan.
inatt tänker jag spela in min sömn.
kanske händer det någonting roligt.

il va disparaître dans quelques secondes, et qui sait quand il reviendra?

I'm going for drinks med amerikanen.
så otippat.
men jag känner mig nyfiken på och öppen för livet igen, och det may sound corny, men så känner jag iallfall. oavsett. jag fick ett annat mail som gjorde mig glad också.
jag och m åt lunch på konsthallen, satt på uteserveringen på ett täcke av löv som gick i världens vackraste färgskala.
åt blomkålssoppa och talade om civilkurage.
om att inte ursäkta och bita sig i tungan. om hur jag tror att den sortens tystnad föder mer tystnad, gör en mindre säker även på andra områden.
det är en av anledningarna till att jag vill åka till frankrike, en av de anledningarna som faktiskt gör det värt att leva i ett kyffe och frysa i ett halvår. att man för sig annorlunda. att man aldrig håller inne med någonting. jag måste lära mig tala högre, friare.

c'est quand on est le plus loin qu'on est le plus proche, comment comprendre cela?

jag har ett projekt. jag spelar in när jag högläser ur le clézios - l'inconnu sur la terre.
jag vet inte riktigt vart det ska leda.
men drop a line om du känner för att lyssna.
(idag på simpan träffade jag en amerikan som tog min email. vad är detta med att ta email? är det så man rullar utomlands?)

I don't know what I've done.

duschat nu. det känns ju bra. ser ut som en engelsk ros.
doftar som prada.

I am my mothers only one.

kyckligfesten var bortstädad imorse när jag kom ut i köket.
skönt.
det är lustigt och intressant vart vi drar gränserna för det acceptabla, vad som för plats innanför och vad som faller utanför de ramarna.
igår var avgnagda kycklingben den absoluta droppen, kanske idag att jag hade varit mer tolerant.
jag känner mig oviktig, ospeciell, obetydlig, av obetydlig vikt, oälskad, oomtyckt, jag går loss här nu, och kanske senare idag att det släpper lite, jag tror nästan det, för vad som känns normalt på kvällen tycks vansinnigt på morgonen.
det är ju en ny vecka nu, och snart bör jag höra från paris. vad jag menar är, framtiden är ändå ljus.
jag har inte duschat på en vecka, det händer aldrig och jag vet, antar jag, att det verkligen tangerar äckelgränserna. men jag kan samtidigt inte låta bli att tycka att det känns lite, eh, hemtrevligt.

if I could cry it would feel like this.

köket är fullt av de äckliga resterna efter en kycklingfest, jag känner mig billig och ospeciell eftersom monsieur, igen - kan ni förstå att han fortfarande gets to me, även efter att jag konstaterat att pirret inte finns där, jag gör det inte! en kvart efter liggandet konstaterade att han gärna ville träffa mig i fortsättningen men att han absolut inte ville ändra någonting i sitt nuvarande liv. att han är kär och lycklig med sugcaroline.
jag blir så trött!
varför är jag stuck med allt det här emotionella skräpet, alla känslor och meningslösa minnen som inte berör mig där de ska beröra längre utan bara sitter som en värdelös klump i halsen och i tårkanalerna.
jag blir galen. galen!
står inte ut!
om det finns kyckling i köket imorgon kommer jag gå postal, completey tappa mina skruvar, komponenterna, koncepterna.

at the bottom of the ocean she dwells.

när jag haft håret uppsatt i en knut på huvudet hela dagen, vilket jag ofta har, och sedan på kvällen drar ut gummisnodden. då är hela hårbotten öm. känns, istället för att bara existera. som om tyngden av håret när de hänger fritt blir för stor.
jag längtar redan efter att få gå och lägga mig.
igår var jag på konsthallen. jag tyckte om sergej jensens taktila, tystlåtna konst. jag fick stoppa händerna i fickorna för att inte råka sträcka fram dem för att känna.

I'll be holding all the tickets and you'll be owning all the fines.

jag vet inte hur jag ska skriva det här.
när jag skriver är det händer som vrider varandra, munnar som öppna sår, ordlösa, ögon och kroppsspråk som skyggar och viker undan, springer till skogs eller vänder ryggen till.
det är inte de sortens ord jag vill ta till nu, inte den sortens hållning.
istället tala högre och sluta se på mig själv som någon som blivit lämnad. inte tycka synd om mig själv i smyg, bakom ryggen. istället tro mig när jag säger att jag mår bra. att jag är lycklig. att monsieur inte fick det att kännas på det sättet som han brukade. på det sättet som jag vill.
jag kom inte ens. på två gånger. och det är sekundärt, men säger ändå mycket.
tro helhjärtat på att jag är över, förbi och bortom det nu, att det inte finns någon anledning för strupen att gröta ihop sig när han korsar mina tankar.
jag behöver inte ens tänka på honom så mycket. ta det som är bra och släppa allt som inte är det. som inte ger mig någonting.
men det är så svårt.
att komma ihåg.
att släppa att han varit min.
att inte tycka att han borde vara det än.
att inte sakna cuzion. att inte sakna det som varit. sakna mig och honom och oss.
så jag ser bakåt även när jag inte vill, när jag vet att det inte finns någon väg dit, tillochmed när vad jag drömmer om är framtiden.
någon annan. new love. eller inte ens kärlek alls.
tvångsmässigt snör insidorna ändå ihop sig då och då. en fysisk fantomsmärta. det händer att jag stannar upp och inte förstår varför jag gråter så. slutar ögonblickligen och går vidare med vad jag nu gjorde.
och trots att ajg vet, verkar jag inte kunna sluta.
är inte det irriterande? vansinnigt.

you give me shelter from the drizzle.

jag vill ha ett djur. kanske en bullterrrier eller en shar pei. den skulle tillexempel kunna heta bill.

come on skinny love, what happened here?

en sak. är att jag funderar på hur man lever mer. större. innerligare. uppriktigare.
bon iver flyttade till en stuga och levde ett helt annat sorts liv för att få bukt på det gamla.
jag vill börja andas djupare och se mer. känna mer. tänka friare. vara friare. jag vill låta själen ta mer plats, göda den och locka mig själv att växa mig större, starkare, vackrare.
låta mig breda ut mig och kunna ta mer plats.
sluta spara tankar och idéer i lådor som aldrig öppnas. säga alla ord som måste bli sagda.
göra aktivare val, vara mer närvarande i kroppen och huvudet.
släppa taget om mig själv. öppna upp, vädra ut.
på chatêlet gick en duva på perrongen vid rer:en. chatêlet är så stort, rer:en är så djupt under marken.
jag undrar om den någonsin hittar ut, hur den kom dit till att börja med.

short ribs and gravy.

jag är förbannat fattig för tillfället.
gud så trist, men kanske karaktärsdanande.
så jag har slutit ett avtal med mig själv att leva på soppa i största möjliga mån. igår var det ett röstirecept i dn. rösti kan jag också få äta. löksoppa. tomatsoppa. grönsakssoppa. vegetarisk gulasch. fisksoppa.
inget synd om mig alls, jag älskar soppa.
i paris såg jag dzr:p. i en möglig, aprikosmålad källare under en tveksam bar. det var fantastiskt.
de gjorde en hjärtskärande och samtidigt oemotståndligt rolig cover av in the club. jag skrattade för att det gjorde ont i hjärtat.
det är tråkigt att vara hemma. snart åker jag tillbaks, jag känner det i fingrarna och i tårna och överallt därimellan.

I shall be okay, on medication. drinking wine straight from the bottle.

det blev inga cigaretter, idén som sådan tilltalar mig så, mina rastlösa fingrar, men när det kommer till kritan smakar det ju så förfärligt illa.
tom serverade mig ren rom i en marmeladburk storlek miniscule, sedan gick jag på rödvinet. han frågade camille varför jag gråter över en fransk fotograf som tar bilder qui sont pas terrible när jag kunde vara med en snygg svensk man istället. för att de inte är fransmän, sa simon. är det så enkelt?
tom har lockigt svart hår och startade när han var tio ett fanzine där han skrev om kaurismäki och bergman. ibland undrar jag vad det är som finns i de franska generna. en annan slags nyfikenhet, en stolthet. kultur har en helt annan plats här.
och lördag blev söndag och han sa jag ringer dig vid fyra.
d'accord.
det gjorde han inte. sedan sågs vi ändå.
och han drog fram whiskeyflaskan och två små små glas och vi satt mitt emot varandra på golvet väldigt väldigt nära.
och det var bra. det kändes fint. det regnade och jag pratade lågt och hest och tonlöst som jag gör när jag är rädd att rösten inte bär.
och jag sa jag vet inte. vilken plats jag har för dig. och kanske snörvlade han då. och jag tittade på regnet som var dimma mer än regn under gatlampans orangea sken.
och vi pratade. och talade. och skrattade. och sedan låg vi.
men det var pratet som var det fina, liggandet slöt cirkeln, på dagen ett år sedan vi såg varandra på mechanical.
symmetriskt.
också fint.
intervjun gick bra.
paris har fattats mig.
nu får vi se.

a closed chapter.

monsieur och jag.
en annan gång, när jag är mindre upprörd och rödgråten berättar jag mer, nu ska jag röka cigaretter och mix my drinks.
börjar med rom, straight.

insåg att det nog bara är jag och mitt behov av förhållningssätt, att kategorisera och bestämma, som är i farten.
det kan ju bli jättetrevligt förstås.
det regnar igen. man kan ju fråga sig vad jag tror mig ha i paris att göra när det är helt uppenbart att jag behöver mycket sydligare breddgrader än så. att min kropp fodrar värme.

I need someone to take some joy in something I do.

opålitligt väder. opålitlig monsieur.
det var idag vi skulle ses, men nu är idag istället imorgon, då han kommer hem från landet.
han känns så främmande, mer främmande nu i samma land än vad han gjort under hela sommaren över email.
min kropp blir ovillig, obekväm, som om han är en magnet med samma laddning och jag vill vända hem.
tror jag.
bort från honom. jag tror inte på att det kan finnas saker kvar efteråt. inte efter oss, efter vår typ av förhållande.
som visserligen var många många saker men som bottnade framförallt i magnetism.

we look younger than we feel and older than we are.

alone and lonely.
vilken dreadful combo, affreux.
och himlen skiftade från skiffer till blyerts, någon gång ganska snart efter att jag kommit ut från metron.

I sold my love to pretty boy.

gud vad långsamt tiden går när man är fast framför datorn och väntar på ett mail. baklänges, nästintill.

you need a man who's either rich or losing a screw. you know I love you, here's the irony.

jag sitter ensam i camilles lägenhet. jag tror hon känner någon slags skuld gentemot mig, kanske blygsel.
det är kanske inte så konstigt. även om jag inte känner så själv, skuldbelägger henne. det är ju i vilket fall som helst försent.
hur som helst drömde jag inatt att jag läste hennes dagbok, det hon skrev under de korta veckorna de hade sin thing.
och hon skrev vackert, på engelska, om tillhörigheten hon kände med honom. om deras artistskap. om saker han sagt till henne. saker han sagt om mig. sedan vaknade jag och förundrades över att allt kom från mig. att det jag läste i drömmen var komponerat av min egen hjärna, och kanske är det så att vi verkligen kan så mycket mer, har så mycket större potential än vad vi i vaket tillstånd tillåter oss drömma om. att vi är vår egen begränsning.
och sedan tänkte jag, att anledningen till att jag inte släpper taget är för att då skulle det vara som att han aldrig funnits. och jag står inte ut med det
det regnar nu. det måste finnas ett plåttak i närheten, det smattrar så fint.
himlen lika ljust skiffergrå som somliga av fasaderna.
jag anlände till terminal tre, denna deprimerande lilla hall igår, en handfull människor stod och väntade på någon. jag kände mig förbannat ensam, oälskad och vuxen, framför allt det. bortom den punkt då någon måste hämta en. då man kan sätta sig på sitt trista rertåg själv och gråta fyra tårar i stöten trots att resenären framför en tittar märkligt. framförallt på laptopväskan.
och det känns så konstigt. och det känns ingenting alls. och det om något är förvirrande. jag vill förhålla mig, säga att jag älskar eller avskyr.
och så funderar jag på paris. på den här staden. på levnadsstandard, faktiskt. på om det är rimligt, försvarbart, att bo i ett dragigt, fuktigt kyffe bara för att det ligger här. allt är så dyrt. jag tycker om fulla kylskåp och en viss ombonad.
camille hörde sig för, tydligen söker de på APC också. jag arbetar på ett cv, har kommit till bonjour hittills. och namn och kontaktuppgifter.

anländ.

mer än så vet jag inte.
eller, grät fyra tårar i stöten. om och om igen.

take off.

nervositeten, elektrisk.
åh herregud, åh herregud säger kroppen.
har ägnat dagen åt helrenovation. hårtvätt, inpackning, kroppsskrubb, benrakning, ansiktsmask, lotion, pedikyr. manikyr.
så pass redo jag kan bli.