odeladi odeladi hoppsan en sån helg.

you are nasty boy.

problemet är att jag på en våg av inspiration själv tar upp pennan i tron att jag ska kunna förmå den att skapa någonting...vackert.
någon slags träffande sanning, enkel men relevant.
so far so...sådär.

my sweetest downfall, I loved you first.

jag trivs med mitt återfunna intresse för lyrik.
ligger sent och läser högt för ingen annan än mig själv.
som en annan spinster och jag tänker att jag trivs lite för bra i ensamheten.
att jag sover gott för mig själv, att att jag äter gott för mig själv, att jag tänker och finns och gör gott för mig själv.
men det är bara halva sanningen, den andra är att han tränger sig längst in med sina senfärdiga mailsvar, att jag räknar ord och mäter längd och tänker att nu älskar han mig åtta, hundra, tusen ord mindre än igår.
sådan futtighet, sådan, i jämförelse, liten liten smärta och ändå slår den ut allt.
och så rasar jag inombords, mot mig, mot honom, mot världen, knyter nävarna åt ingen och det är så oändligt ensamt att vara utlämnad till sin egna olyckliga förälskelse, lämnad kvar i att vara lämnad.
vilken komplett värdelös plats att befinna sig på.

under paper lies my truth.

jag utnyttjar fantasins äldsta rättighet
och frammanar för första gången de döda,
spanar efter ansikten, lyssnar efter steg,
fast jag vet att den som dött är död.

och jag önskar att det var jag som skrivit det, precis som jag önskar att jag skrivit;

de dödas evighet varar så länge
som den kan betalas med minnet.
vacklande valuta. och varenda dag
går det eviga någon ur sinnet.

men det gjorde wislawa szymborska.
jag är lycklig och sedan är jag inte lycklig mer.
dricker kaffe som om det inte fanns något alternativ och efter det dricker jag te. och vaknar varje morgon tröttare än förgående morgon.
efter att ha skickat mitt hjärta i ett mail en två tre tusen för många gånger, för jag tror på att våga är att vinna och kastar oupphörligen mig själv från den högsta topp jag hittar eftersom det är det jag tror är att leva.
istället för att som honom sätta mig säkert bakom min dörr och vänta på att allting oklart ska bli begripligt, på saker att nysta upp sig själv.
men, men! det farliga med mitt sätt är att plötsligt har man gett allt och fått ingenting. klassiskt sålt smöret, tappat pengarna scenario.
så står man trött och bitter och undrar varför det bara är jag som inte förstått det där om att skydda hjärtat, om försiktighet. om säkerhet. måttlighet.
förbannar våghalsigheten i det som jag inbillat mig är mod.

this is how it works - you're young until you're not.

jag ägnar mig åt själen.
köper åtta olika lösviktsteer på five o'clock, tänder ljus och tittar på alla kvällars fantastiska himlar från mitt vardagsrumsfönster.
läser lyrik och låter allting vara ett slags äventyr, vara betydande.
tittar ut över malmös tak och skriver hur jag känner, allt sådant som inte fått ta plats tidigare.
paranötter smakar fuktig jord och stenväggar, jag är stundtals lyckligare än vad som ryms i en kropp, skriver mail fulla av kärlek och får likadana tillbaks.
i den världen, det livet, den tillvaron finns så lite plats för bloggar.

jag somnade med mina engångslinser, nu gör högerögats yttre vrå ont och jag ser världen genom ett suddigt dis av...vad?hornhinnelossning? permanent ögonsjukdom? vad händer nu?

but how we move from a to b, it can't be up to me.

möblerna anlände idag, jag skjutsade min hyllsekretär på två stycken uppslagna metro, det tog så lång tid. jag blev så varm. på tionde våningen finns inget syre, bara en sol som ständigt ligger på.
men nu lever jag i ett slags rum, tror jag, såvida det inte bara är möbler utplacerade, random, hapahazardly. ett bord bredvid en loungechair för att det är så det ska vara.
jag måste nu måla lite, kanske slipa. eller sprayfärga. klä väggarna med någonting, foton. anekdoter. så att det verkar som om man har ett sammanhang, ett förflutet och kanske en framtid, inte bara driver mellan dagarna som en herrelös båt.
igår spelade jag in en femminuters harang till honom i garageband, klockan ett i the flickering light från fem stycken kiwi, bottenlöst trött röst, tonlös. - jag är så besviken. och det är jag. håll mig hårdare, sa jag. var en man och låt mig inte gå. sådana saker. på svenska. det mystiska, melodiösa språket.
jag kommer inte skicka det, jag vet inte vad det finns kvar att säga längre, fem minuters besvikelse, jag vet inte men det känns som om det kan vara.
att det kanske är nu som det verkligen är dags att släppa istället. sedan kan han komma till mig, förmodligen när det redan är försent.

oh, where is my chemistry?

pourqoui viens tu si tard?

jag har tappat intresset för bokstäver, för formuleringar, för berättandet och redogörelserna.
istället lever jag i ett ständigt yogapass, i en fascination för min egna kropp, ett aldrig avslutat töjningsmoment. och framför spegeln muskler jag aldrig sett innan, kanske inbillade - men ändå, styrkan som går från hälarna upp genom huvudet, flödet.
och sedan hans mail, jag sätter mig frågande framför datorn och läser om hans våndor, om grumligheten i hans huvud, och jag säger inte att det som talar tydligast kanske är att du väljer att skicka förtvivlade ångestmeddelanden till ditt ex istället för att vända dig till din nya flickvän. eftersom det inte är upp till mig att upplysa honom, guida honom rätt, fatta hans beslut.

je ne manques pas des bonne raisons pour t'aimer.

mais dis moi, est ce que je compte pour toi?
han skickar mig märkliga mail mitt i natten, ångesttyngda, förvirrade, ångrar sig, ber om tröst som det inte är upp till mig att ge längre och han är en tyngd som drar i mig, sliter, vill mig men inte säger vad.
fast mitt tålamod är inte ändlöst längre, förvirringen lockar hårdhet ur mig, trötthet, en sorts avsmak - men bestäm dig då. och fucking stick with it, already.
vädret i malmö är likadant, hit och dit, all over, ingen ordning.
jag längtar efter regelbundenhet, raka linjer, rutiner, det förutsägbara. för tio minuter sedan var himlen regngrå, nu är allt ljusblått, soligt. jag blir så trött.

seeing other people.

jag har förlagt mitt språk någonstans, tittar på delvis blå himmel istället, ögonen svider och jag har en viktig intervju att preppa för, men det gör jag inte. tror jag ringer någon istället.
ber ordlöst om att bli omhändertagen, för styrkan försvann i samma takt som les chansons d'amour spelades upp.

la nuit viens et puis, rien.

sakta, sakta äter jag idag upp mitt yogacrap, det står mig upp i halsen, min inbillade harmoni, friheten jag trodde att jag hade hittat.
det finns ingen frihet i att få sig själv kastad i ansiktet.
att bli ersatt, utbytt.
särskilt inte som jag låter honom komma undan med allt, i tron att det är oviktigt för att det väntar någonting annat längre fram. poängen.

encore une heure a peine.

jag laddade ner soundtracket till les chansons d'amour.
himlen genom mitt vardagsrumsfönster är den vackraste färgen, färgerna.
jag förstår inte varför jag var tvungen att gå ner längs den här, franska vägen, nu slår mitt hjärta oroväckande, en känsla i magtrakten jag hunnit glömma och jag måste påminna mig själv om att jag trivs, att jag är lycklig, att jag har andra saker.
och så minns jag den gången jag såg louis garrel vid odeon, hur jag tappade hakan lite, hur killen jag vet inte, noterade, blev sur.
vi drack varm choklad.

keep me wanting more.

jag, som delar cartman's god damn hippies filosofi, har trillat dit och det så jävla hårt.
yogan får mig att endorfinhög yra om hur jag aldrig känt mig så i mig själv, så närvarande, harmonisk.
och det känns så löjligt men det är verkligen fantastiskt. fantastiskt!
säger inget mer för då tar det aldrig slut.

yeah, when you're not feeling holy your loneliness tells that you've sinned.

har en intervju som nattportier på torsdag, ser charlotte rampling framför mig. eller, det är vad jag hoppas. sanningen är säkerligen inte lika sexig, när är den?
har förövrigt varit på samma flådiga butiksinvigning som henne, sonia rykiel på bd saint germain, jag, med tom champagnekluckande mage jagade hors d'ouvresen som svävade runt på brickor i sluten av serveringspersonalens uppsträckta armar, charlotte var något svalare. begagnade sig säkert av anna wintours in-ut princip, jag såg henne i varje fall bara en gång, briefly.
i slutet av den kvällen blev jag kysst av en rultig man med en modeblogg, killen (vilket är hans nya namn) gick i taket.
och där, ett ögonblicks väntan på nostalgitrippen som inte kom.

...

jag sitter i telefonkö med capio citykliniken, det är tre samtal före men de uppmanar mig, med lätt orolig stämma, att "lägg inte på, vi vill gärna prata med dig".
gud, jag är så sick and tired på det här jag håller på med.

jag är mest på stranden. det som började som sockervaddshår - volymsprejat och teased med en tjock borste till ett romantiskt moln, matchat med sotiga ögon, blev sedan saltdränkt och solblekt och har nu fastnat i en boll på huvudet, en boll som helt utan hjälpmedel sitter där den sitter.
nu drar jag mig för att börja reda ut den, vilket såklart förvärrar situationen, i slutet av månaden kommer allt bli ohållbart och jag kommer behöva klippa sönder tovorna för att nå ner till hårbottnen.
men det är ju inte förrens om två veckor, lite mer.
igår var det så varmt på stranden i falsterbo att jag inte kunde ha på mig min klänning. klockan sju på kvällen. vattnet är som en sval dusch, jag har energi som verkar skapa sig själv. ändlös inspiration.
jag är så nöjd, och det är vad? märkligt? jag märker att människorna i min omgivning tittar undrande när jag oberört berättar om hur han träffar någon annan, undrar hur jag kan acceptera det, vilja se vidare.
men det handlar inte om vilja, utan om hur saker är.
vad som är menat, vad som måste hända. till slut.

I can't keep track of each fallen robin.

vi drack spumante på balkongen, vid åtta nio tio, de sista solstrålarna, lyssnade på rufus wainwright.
pratade.
hela dagen, under gassande sol och stekheta tegelstenar, har känslan av total lycka bott i bröstet.
och det är omöjligt att få det att gå ihop, den fullkomliga lyckan, tillfredställelsen och att bli lämnad av den ende man jag sett mig själv kunna leva lycklig med. men det är så.
för så småningom blir det vi igen, och jag är ganska nöjd att slippa hans neuroser ett tag.
sitta vid min utsikt på tionde våningen och skrivaritamålaläsa till fyra, sova ensam i min säng.
gå ensam på min yoga. se ensamma filmer, först angolopoulos.
med hår som sockervadd, kattlika eyelineögon.
läsa hans tveksamma mail, känna hans oro och hur den inte bekommer, rör mig. hur vi tillsvidare inte är en enhet, hur någon annan kan försöka vara hans axel. medans jag läser min bok, ritar mina teckningar, skriver mitt projekt.
cyklar genom malmö som jag älskar mer och mer, tittar ut över taken, träffar enklare människor, får mer rum.
jag är mycket lycklig, och det växer hela tiden.

picturing and poeting.

jag är tjugotvå och jag är fri.

waiting for my time to come.

han träffar performancetjejen - det är seriöst, jag har en miljon unga snygga män att prata med. till att börja med.
mitt hjärta är intakt och det är inte säkert varför, men det är så.
och så är jag full på vinho verde och rotari rosé och vi åt pasta med smörstekt salvia och vi var på tempo och drack mer vin och idag, idag är jag på omslaget på metro.
ha! jag är såklart ful också.
och i posten fick jag ett erbjudande om att åka på gratis minikryssning till oslo, och att åka på kryssning är kanske det minsta i världen jag har lust att göra, men ändå. bara att läsa brevet liksom, så himla otippat.
ibland, ofta, undrar jag vilken störning det är jag lider av.
men jag tror inte att jag vill veta, jag och min störning kommer, när allt kommer kring, trots allt ganska väl överens.

big pack dagarna är nu över.
jag har så många olika kriser i systemet att jag inte kan urskilja riktigt vart de börjar och vart andra tar vid.
bara jämn kris. jobbkris, kärlekskris, identitetskris, framtidskris.
vuxenversionen av hela havet stormar, jag bara springer runt runt i sökandet efter en stol att sitta på.
så ikväll är det jag som pallrar mig iväg till yogan, oh yes. lite mental stabilitet please, lite inre lugn och ro och efter tre utsvettade liter är allting behagligt betydelselöst. kan vänta tills imorgon. då när man är betydlig bättre rustad att ta itu med det, alltid.
från mitt sovrum har jag för övrigt utsikt åt det tråkiga hållet, men från vardagsrummet ser jag åt det roliga. mot havet, jämt mot havet.
jag köpte ett par glasögon på loppis för femtio kronor, nu funderar jag på att sätta glas i dem för tre och två. det var väldigt tråkigt när min optiker jag mig priset. det är tydligen svårt att fynda när man är blind as a bat.
såg ett par fina tom ford också, påminde om loppisvarianten. fast + 3280.
så jag har sökt ett jobb som nattportier.

your lips were gold and honey.

åhh, herregud.
jag skickade ett mail av mycket privat karaktär till honom som jag nu antar en gång för alla är mitt ex, han svarar - du kunde börja skriva vuxenböcker under pseudonym för att tjäna pengar.
jag är vimmelkantig av skämsel, nästan kräkfärdig, samtidigt som chocken är paralyserande.
jag har utvecklat någon slags tourettes, bara med honom.
kan inte låta bli att säga någonting av allt det dunkla som dyker upp i tid och otid.
allt det om inte spelar någon roll längre, som blivit helt ovidkomligt, spelat ut sin roll, är irrelevant. som jag borde hålla för mig själv.
och idag är jag dessutom dopad av sömnbrist.
fullkomligt omdömeslös, alltså.
why, oh why - och det finns inte ens ett slut på den meningen, bara ett varför, som tonar ut och plötsligt inkluderar hela min existens.
festligt.
ska hitta någonting att gömma mig under, glömma mig under.

I'm naked, I'm numb, I'm stupid, I'm staying.

färgerna ser ut som gb's big pack vanilj-päron-jordgubb.
jag har vansinnig huvudvärk, ett ton av saker att göra, köpa, fixa, ordna, hämta, men jag känner mig som på piller, borta, likgiltig, lätt oförstående - va? är det mig du menar?
på tionde våningen blåser det alltid.
när jag köpte frukost blev jag förvirrat ståendes bland brödet i tjugo minuter.
jag har inte köpt mat i sverige på ett år. det här är en ny värld, befriad från la tradition (saknar bagaren mig?) och biscottes.
jag köpte skogaholmslimpa, varför? och jordnötssmör och mjukost.
förstår ingenting, känslan av utanförskap där bland bröden! kanske är det regression, när jag var fjorton var det bästa jag visste skogaholmslimpa med skippy smooth och tomat.
man att jag nu, som tjugotvå, ska gå den vägen igen bara för att jag bytt tillbaks mitt hemland och för att mitt hjärta är ett såll, känns helt vansinnigt, orimligt, löjligt.
och känslan av bortkommenhet där bland bröden!
av att inte veta vilket bröd jag ville ha.
osmältbart - förvirringen, förnedringen, ensamheten.
viljan att rycka någon i tröjan och be om hjälp, som ett mammalöst barn, utan riktning.
att bröd kan göra dig så övergiven, tänk dig.
jag och tröttheten talar hälften-hälften.

4 a.m. 6 feet down. already up with the larks.

vid två, när jag tittade bort mot västra hamnen, hade himlen redan börjat ljusna. en strimma rött som växte och skiftade färg.
först ett urtvättat, blekt blåvitt ljus, efter det blev allt gyllene.
halv sex jag cyklade jag hem till tionde våningen, längs sibbarp, förbi havet och småbåtshamnen, längs limhamnsvägen, förbi limhamnsfältet, upp längs mariedalsvägen, genom parken förbi biblioteket, upp förbi konserthuset, cykelvägen bakom konsthallen, friisgatan, bingo.
det ar den långsammaste cykeltur jag tagit.
när jag var hemma var det alldeles för ljust för att kunna sova och jag läste mailet jag fått från honom och allt kändes hopplöst och jag grät över det.
tills jag somnade, trots ljuset och trots känslan av att hela tiden rämna mitt itu.

how I enjoy the light.

igår lyssnade jag och min bror på sebastien tellier, min mage vände sig lite. kärlek och franska är en så upprörande kombination nu.
vi har flyttat hela dagen.
burit.
och nu är jag installerad här på tionde våningen.
en hylla i badrummet, en i kylskåpet och en i skafferiet.
livet är så litet igen. så små beståndsdelar.
som i face cachée de la lune, när han frågar sig hur man fogar ihop det oändligt stora med det oändligt lilla. rymden och dammsugning.
fast jag har bara det lilla.
och någonting väldigt tomt i bröstet, jag grät över lunchen på salt&brygga.
det borde ju vara någon slags droppe.

I didn't know that you were saying good bye for good.

ja alltså, yogan.
sweet jesus, det var det märkligaste jag varit med om.
jag saknar ord, hur ska jag kunna beskriva hur mycket jag svettades?
(och borde jag?)
det räckte med att jag legat på mattan och andats i en minut innan de första svettdropparna bröt fram, började rinna längs insidan av låren och sedan fanns det inget stopp.
händerna slant över huden när det var meningen att jag skulle hålla i vaden, eller hälen, eller vart som helst. som om vi tränade i duschen, så var det.
vansinnigt.
jag fick russinfingertoppar. av svett.
fascinerande.
och givetvis hatade jag det, jag hatar ju, när det kommer kring, allting. imorgon ska jag dit igen.
efter två veckor kan jag inte riktigt se hans ansikte framför mig längre.
jag vet vad det består av - en antydan till monobrow, shifty hasselnötsfärgade ögon, långsmala, opålitliga, fyllig överläpp, stor, långsmal mun, opålitlig. diffus haka. rökskadade tänder. men jag ser det inte. och jag vet att huden på hans armar är silkeslen, men jag känner det inte. och jag smakar honom inte. och jag hör honom inte.
stundtals är den insikten klaustrofobisk, snör den till bröstkorgen.
för det finns ingenstans att ta vägen, när jag börjar sakna.
griper efter någonting som inte går att ta på.
ingen tillflyktsort, ingen räddning.
ingen lätt väg ut, eller genom.
precis som med yogan. bara uthållighet och svett och illamående. en eller annan tår.
och jag hatar att leva på den här platsen, mitt i ett konstant hjärtkross.
men jag gör ingenting åt det, för det skulle vara ännu värre att inte göra det.

idag har jag massor av projekt, eller faktum är att jag har massor av projekt för de, jag vet inte, kommande månaderna. faktiskt.
jag ska bli en människa som gör.
för jag är övertygad om att jag har mig själv i min egen hand.
att jag kan bestämma över hur jag ska vara.
och nu ska jag göra en slags helvändning. från att låta saker vänta och vänta in absurdum ska jag bli metodisk, effektiv, skyffla undan, få saker gjort, vara driven. framåt. allt sådant.
jag ser fram emot det.
men idag alltså, bikram yoga i fyrtio graders värme, jag kommer dö och hata varje sekund men mitt mål, och nu för tiden är mina mål skrivna i sten, är tre gånger i veckan, hela sommaren. minst.
och så ska jag leta efter en sekretär till mitt nya rum på tionde våningen.
med de snygga unga männen.
och arbeta. och söka mer arbete.
kanske simma. igår badade människor i solnedgången, jag tittade bara på, fem luftballonger syntes i horisonten, och vi kom överens, eller om vi bara förstått någonting, jag är inte säker, det känns bra. vi vill inte förlora varandra. det räcker väl för just nu, jag har ju så mycket annat ändå, yoga...
jag bär en klänning som svävar på gränsen till det oanständigt korta men i det här vädret, vad ska man göra?
och igår gick jag, ända från södervärn til värnhem till möllan i en svart klänning som blir genomskinlig i motljus.
det tog lång tid innan jag förstod varför alla tittade på mig så.

nu bor jag i möllans fulaste hus med två rätt snygga unga män.
framtiden har ljusnat betydligt.

but maybe she's wrong and maybe I'm right.

det är inte klart varför, eller varifrån den kom, men hopplösheten ligger tung nu.
glöm havet.
jag kastar kuddar i väggen och sätter mig efteråt på sängen och stirrar tomt.
allt är tomt.
det läget då fingertoppskänsliga vänner och mammor ska komma och whisk en iväg avleda uppmärksamheten som med ett barn, kanske en biltur och picnic, det är inte upp till mig att bestämma, jag vill bara sitta och sakta, sakta börja le och sedan prata och i slutet av dagen är det som om början aldrig fanns.

I forgive you everything.

ska titta på lägenheter idag, tillfälliga, över sommaren bostäder.
kanske kommer jag få det tvivelaktiga nöjet att bo i kollektiv.
fast egentligen spelar det ingen större roll, tvärtom, bring on the misery, jag är finkänslig som en bulldozer, det är omöjligt att sänka mig. tror jag.
mitt nytvättade hår känns märkligt, det är möjligt att jag råkade shamponera det med flytande tvål.
ett ganska deprimerande misstag, den dagen jag tvättar håret med tvål känns det som om allt det som är jag obönhörligen har tagit slut.
eller så är det bara ett nytt steg, all förändring är av godo etc.
det är så varmt!
och jag undrar om jag borde ta mig ner till havet, doppa fötterna men sanningen är att jag inte har tid.
så länge jag håller mig i närheten av datorn kan jag alltid intala mig själv att jag arbetar, eller att jag kunde arbeta, såvida jag just för tillfället inte pausade.
för att uppdatera inboxen, begrunda saker, stirra på mina fötter, tänka gud vad varmt det är, undra över varför det alltid är fint tills mitten av juni och sedan regnar det en månad i sträck. för att bläddra lite i min dåliga deckare, bara för att jag inte orkar med varats olidliga lätthet, kärleksbekymren, franskan.
eller ens den olidliga lättheten i mitt eget varande, alltings nästan vanlighet, sättet allting bara fortsätter på, trots att det är ett hål inombords, som äter mig dessutom. eller om det är jag som frivilligt matar det. hur vet man?
eller nej, inte hur vet man. det gör man. eller?
oh.
gud, jag ska gå ner till stranden. ingenting som att omslutas av ett kallt hav.