nothing else for us is possible.

do you believe in me enough to say something?

det vore lögn att säga att det händer speciellt mycket.
jag håller mig här mellan träpanelsväggarna, rör mig i en softad, solblekt färgskala, borstar imaginär sand från benen innan jag lägger mig. allt bara fladdrande gardiner och en öppen sekretär, helt tom på hemligheter.
solar i ett glömt hörn av trädgården, min hud en hemlighet under klänningen, mörka partier, vita partier, gyllenblekt fjun i ryggslutet. låtsas att jag arbetar, får ångest, tänker på vilka steg som behöver tas, på vilken slags människa jag vill vara.
och så mailar vi, och så väntar jag. på hans svar.
på vad som måste komma, för eller senare.
ett herregud, kom hem nu, snälla.
jag är inte säker på vad han väntar på, yrkesmässig stabilitet?
för det verkar inte handla om performancetjejen och det kan ju kännas som om att det gör all skillnad i världen, men egentligen?
mitt tålamod har blivit ändlöst med honom och just eftersom det är så olikt mig tänker jag att det är menat, att det vore ett misstag att ge upp.
så jag plågas med honom i mitt badhotellsrum. och väntar.

istället åt jag terriyakilax med min familj och pratade.
ett eller annat ljus may have appeared.
träden susar, syrénen luktar gott in genom fönstret som står och slår.
kanske hör jag havet, men det kan lika gärna vara parken.
jag är trött, hoppfull, ganska lycklig.
mest över att få ligga helt ensam i min säng.

you say yeah but this is now and that was then.

och det känns som att jag ikväll måste gå hem med någon som jag egentligen inte alls bryr mig om.
bara för att få det gjort.
för att lägga någonting som bara är mitt mellan mig och honom.
en känsla av någon annan.
inte känna mig så dum.
men magen värker lite av tanken.
jag vill ju bara ha hans händer på min kropp.
och nu måste jag sminka mig och ta på mig snyggaste underkläderna och ha tuggummi och fickspegel i väskan och prata med hopplösa män och jag saknar honom. helvete. så det bränns och värker.
och tanken på andra kroppar och dofter och smaker äcklar mig, deprimerar mig och någonting panikvägrar inuti, vill inte släppa taget, vill att han ska vara den senaste, jämt.
en liten röst som ber mig att inte bli tvingad till någonting.
och jag försöker med att det här är ju för din egen skull, förstår du inte det?
dessutom, vem vet det kanske pirrar sedan, senare, men det känns fan inte som det.
för med vem skulle det vara.

me, seeing me this time, hoping for something else.

mitt liv är i oordning, och man kan bara skylla på heartbreak så länge.
det är dags för saker.
allt det vita här i falsterbo ger illusionen av att vandra runt i en dröm, så länge solen lyser genom linnegardinerna.
bara vitoljat trä och pasteller och vitt trä, vita textilier, vitt. vitt. vit pärlspont. vit sekretär, oh, som jag vill ha en sekretär, som öppnar sig och avslöjar hemliga fack, nya möjligheter. bortglömda lappar och pennor längst in i en låda. gummisnoddar och hårnålar och ett gammalt telefonnummer. en sten. ett litet anteckningsblock, ett vykort. en kärleksförklaring.
jag tänker ett äventyr varje gång man fäller ner skrivbordskivan, kanske lever jag i en väldigt liten skala just nu.

don't they love you in mysterious ways?

jag somnade i solen, ryggen bränner.
och min kärleksförklaring börjar känns som ett antiklimax;
- jag älskar dig, jag vill ha dig, du gör mitt liv bättre!
- okej...vi får se.
som att vara på väg att smälla igen dörren, ändra sig och sedan dröja kvar i dörröppningen.
ställa ett ultimatum, ändå nöja sig med ett ickesvar.
det var ju inget ultimatum, men principen.
att ge någon sitt hjärta med ett bang och sedan stå kvar med det i handen, halvt utsträckt, väntandes, undra vad som händer nu.
förödmjukad, som att få tillbaks ett kanske på sin fråga chans lapp, vad ska man göra då?
sitta vackert medans kärleken bestämmer sig.
älskar, älskar inte...
och vad ska man känna sedan, tacksamhet?

one and the same.

förresten, deklaration? deklamation?
är deklarationen bara det man skickar till skatteverket och en deklamation det man framför till the love of ones life?
jag har så mycket språk i mitt huvud, yet ändå så lite.

tillexempel.

if I were you I'd keep my legs apart, forget about my tainted heart.

vaknade för övrigt fem idag också. funderar på sömnpiller men idén skrämmer mig.
situationen börjar bli ohållbar, jag har inte sovit som det är meningen att man ska sedan förra lördagen och jag har ett jobb att sköta, men allt jag gör är att fantisera om sömn, om mjuka sängar och fluffiga täcken, en plats i solen, värme i nacken och ryggen.
eller, inte bara, men ändå.
googlade bilder på emile hirsch, nivån då, så pinsamt låg - är han snygg? eller inte? är det det viktigaste jag har att tänka på klockan åtta på morgonen liksom?
kom iallafall fram till att han är snygg ibland.
nu funderar jag på att gå till stranden och dö mellan två dyner, hittas av ett barn med en spade när sommarlovet börjat.

you'll be calling but I won't be at the phone.

det är något trailorsexigt över mig idag, jag vet inte, det kommer lite som en chock. såhär på morgonen.
en viss svullenhet i ansiktet, som satt sig främst i läpparna, vildvuxet, eller ovårdat, hår med alldeles för lång lugg. mittbena. matchas bäst med jeansshorts. en tomboy som plötsligt växt i sig själv.
sådana där tjejer som är allt jag inte är.
ni vet.
tänk tjejen i into the wild. inte oangenämt. kanske inte ska klippa mig ändå.

jag är ensam, igen, för jag har ingen aning om vilken natt i raden och det är mycket möjligt att jag aldrig spenderat såhär många nätter i följd helt ensam.
och nu är det i det stora huset i falsterbo istället för i lägenheten i stan och det knarrar och träden utanför gör ljud och det är så stora fönster rätt ut i mörkret.
så nu inte bara är jag ensam, jag känner mig ensam också.
och ledsen.
och trött.
och liten. mest det.

cascade kisses!

någon googlade sig just hit på "naken i fönstret".
och jag har blivit vän, en gång för alla, med hans första snedsteg.
outgrundliga äro vägarna, utan tvekan.

gud, mitt liv.
vaknade fem i morse, kul tid att vakna på! efter ytterligare en natt fylld av drömmar om bara honom. såklart.
så sleep deprived att jag känner mig bakfull, huvudet värker pulserande, ögonen går i kors.
vad jag vill göra är att sova på en filt i solen men istället måste jag förbereda för de två proven jag har klockan fem. som jag inte ens öppnat boken för att plugga inför än.
vill gråta när jag tänker på det, jag är för trött, kraftlös, jag vill ha hans händer i mot mitt ansikte och sova tills jag vaknar, kanske imorgon.
han uppskattade för övrigt min grand gesture, min deklaration, speciellt slutet eftersom det var hett, men han vill fortfarande inte göra något commitment. han är så feg, jag förstår inte varför han inte bara erkänner already att jag har honom virad runt mitt lilla finger, så är vi klara med det liksom.
kan ägna oss åt steamy....mailsex. istället för att dra ut på det till juli och sen cave in.
effektivitet, har han inte hört talas om det?

fast, en sista, grand declaration of love. så man gjort allt man kunnat.

if cupid's got a gun.

gud nu är jag där med tvångsuppdaterandet av inboxen.
en uppgivenhet och ingenting att sätta imot med när den kommer.
det kommer finnas ett nytt, kort, meddelande senare, men inte än.
och det kommer vara allmänt, generellt, intetsägande och jag vet allt det här, jag vet, men jag måste sitta vid datorn ändå för jag jobbar här och inboxen är en öppen flik längst till vänster och jag saknar honom.
och även om han inte kommer säga det jag vill höra, så vill jag inte vänta längre än nödvändigt.
och det här är destruktivt, dåligt, dumt, dåraktigt, dödskorkat.
och jag vill säga, men och?
fast det är ju inte så. det här är ju mitt liv. jag måste putta honom ifrån mig, hans betydelse, annars kommer jag sitta här hela sommaren när han gör god knows what, väntandes på allt det som inte kommer.
helvete också.
jag hatar när jag ser klart.

i enlighet med båda filosofierna då alltså.

"To be interested in the changing seasons is a happier state of mind than to be hopelessly in love with spring".
plötsligt gick det upp för mig att det är så jag lever.

you make me lose my buttons oh yeah you make me spit.

fortsätter mitt enträgna sökande efter information om den svenska läkemedelsmarknaden.
förstår inte riktigt hur jag hamnade här, jag har ingen aning om vad jag ska göra, hur jag ska hitta svaren på på det tio sidor långa frågeformuläret.
och är jag lutade mig mot skärmen kände jag en svag men distinkt doft av sjukhus.
sterilitet och gummihandskar och medicin i pappersmuggar. korridorer. ni vet vad jag menar. skoskydd. pappersklädda britsar.

I like to think that we're not just along for the ride, but sometimes I wonder.

naturligtvis gick jag inte nedför den vägen igår, varför skulle jag, det hade varit en idiotisk idé.
istället skrev jag ett snustorrt, sakligt mail och bad honom - nu hade jag lust att skriva dra åt helvete, men det gjorde jag inte, utan att han borde put me out of my misery om han vet någonting som inte jag vet.
exempelvis om han och hon leker par i någonslags...craze, driven av craziness. hon är skådespelerska och performanceartist, say no more liksom, det är crazy all over, ahh - tjejen med blomkålsfesten som fattade eld. det är hon!
knappast girlfriend material och hur länge står man ut med någon som är den där personen som jämt ska säga saker som - må molnen under dina fötter bära dig till paradiset medans ett färgglatt regn faller över dina gudomliga axlar, yada yada.
idag är jag upprörd, det märks väl, det hade varit så mycket lättare om mina drömmar hade varit befriade från honom.
men det är de inte.
tindersticks dånar genom lägenheten, jag funderar på att byta till arg musik, up tempo, solen skiner.

your little feet, your sharp teeth.

och mot alla odds så slutade det regna. tillslut.
och det röda tegelhuset på andra sidan kanalen lyser i solen mot regnmolnen som är på väg bort.
det är vackert. på andra sidan är himlen ljusblå, solen på väg ned, antagligen cirkulerar fiskmåsarna lågt över strandpromenaden. skrikandes.
jag borde gå dit ner, gå en bit längs havet, titta på horisonten och allt det där, lyssna och känna och fyllas av någonting.
men det ser så kallt ut och syrenen svajar i vinden och jag har inga byxor på mig.
det är oförståeligt hur tiden går, hur den fungerar, jag känner som om jag nyss kom och som om jag aldrig åkt, det trängs i mitt bröst och gör mig lugn, allt samtidigt.
när will oldham tagit slut sätter jag på tindersticks, höjer volymen, tänker på hans doft och hur den känns på mig, letar efter hans smak i munnen, efter ställena på min hud där han varit, låter allting stiga mig åt huvudet, tänder mot nacken, natten på boede, ohh, natten på boede.

I am here, right here.

hur mycket kan det regna?
jag somnar sent och vaknar tidigt varje morgon, det börjar komma ikapp mig, mina rörelser är långsamma och huvudet känns som i en kupa. avskuret. som om det saknas sömn, syre.
badade och somnade, sänkte pulsen, drömde förvirrade drömmar, vaknade abrupt, höjde pulsen, hade sömn i hela kroppen. munnen.
jag vill höra att han älskar mig, att vi ses i augusti, att han väntar.
och njuta av tiden utan honom.
låta den elektrifiera mig, kittla mig.
skärpa mig.
eftersom det kommer någonting efter.
men jag vet inte hur det blir, för trots vad jag tänker, vad jag tror mig se, har ju vi gjort slut.
och trots att det verkar otroligt, obegripligt, att det skulle vara över, när det finns så mycket kvar.
så kanske det är det ändå.
hur vet man, när jag inte ens vet vart gränsen mellan optimism, mellan att lita på någonting som känns men inte går att ta på och självbedrägeri går.
kanske är det inte viktigt än. måste man kasta sig vidare? eller går det bra att vänta ett tag, ett litet.
jag har lyssnat på will oldham hela dagen, jag är inte säker på att det är det bästa sättet, men åandra sidan har jag inte ens funderat på att gråta sedan jag vet inte, fredag?
så jag måste ju vara i ganska bra skick ändå, menar jag.

making love on the edge of a knife and the world comes tumbeling down.

jag överglänser dagligen mig själv i nya bottennoteringar, igår åt jag halvdyngns gammal quinoa rätt ur kastrullen. ståendes.
disken står i travar, glasen har tagit slut. de mellanstora skedarna också. jag har fortfarande pyjamasbyxor på mig, trots att målarna både kommit och gått. åt godis till frukost. och rostat bröd. och jag bor under min mammas tak.
jag känner mig som femton, hopplös, bortom räddning, omöjlig att nå.
men det är inte så illa, kanske, igår skrev jag en uppsats och tre andra uppgifter, idag har jag redan tagit reda på de femton mest sålda läkemedlen i sverige förra året. har ni det? någon aning? inte mindre än tre astmamediciner finns med på listan, är inte det mind blowing? eh.
och jag skrev, som guidad av ett inre ljus. well.
och jag tror att jag accepterat att det är mitt öde, och andra saker också.
att jag balanserat mig själv. nu känner jag mig jämviktig, ganska lycklig och tydlig. som om jag fyllt i min suddighet, mina lösa konturer.
är mer påtaglig, på riktigt.
såg soprano's avsnittet då carmella åker till paris, längtade.
och jag längtar efter honom och han sa att han trodde på mig när jag berättade om min hunch, att vi går en gemensam, gyllene framtid till mötes. jag undrar om han menar det.
idag regnar det också, det känns bra. jag har hjortronglass i frysen.

she says if love is a poison cup, drink it up.

det är märkligt, märkvärdigt hur det fungerar, med allting inombords.
hur en enda tanke och ibland inte ens det ställer allt på ända, till rätta om man har tur. löser upp dig som om du var en snillrik knut där allt som behövs är att man drar i rätt ände.

my dark places.

jag är lugn igen.
man kan inte hålla så hårt.
och jag som litar på mina instinkter och på mina hunches vet att det väntar någonting fantastiskt.
jämlikt. vad som är menat att vara.

for you don't see me the way I wish you would.

eller christ, nu tycker jag bara synd om mig själv.
enough already och lite determination, god dammit.

don't you let me go, let me go tonight.

jag är igång med vinet igen, och glassen.
liksom, det finns en gräns. jag tror jag gick över den igår.
men det är såhär det är att vara heartbroken?
det var så länge sedan sist, och då var det inte som nu. så jag har ingen aning. om vad jag ska vänta mig. hur man ska göra.
men kanske är vin och och allt det sorgligaste jag kommer åt inte lösningen.
så har en idé om jeriko och kleerup. någon som är snyggare än vad han är. dans och flirt och fun and games.
kort svart klänning. den drillen, om jag bara kunde det spelet!
han frågade mig idag om jag träffat exet, vad är det för fråga? ska det betyda?
men nu är jag på fel sida av obsessing igen.
en evig balansgång.
försökte skriva, det är svårt. att jobba är också svårt och imorgon kommer målarna klockan nio.
jag har så mycket att göra men inget sätt att göra det på.

travets tröttaste krake.

målarna är här nu.
stökar i trappan medan jag försöker, jag vet inte, arbeta?
då och då småpratar de, den ena vill byta efternamn, den andra undrar till vad, föreslår sedan hitler.
jag längtar tillbaks till min behagliga kokong av ensamhet och tystnad, imorgon kommer de klockan nio.
känner mig nog ganska ledsen idag.

everywhere I am it's just another thing without you in it.

solen gick i moln, det kommer målare snart, jag har startat en sockerhabit som jag måste bestämma mig för vad jag ska göra med.
då och då slår det mig, kommer jag på igen, att jag inte har någon aning om vad som hände.
att det är obegripligt.
och jag är så lågmäld, så ständig.
det krävs tålamod, förståelse för att se mig.

something tells me that you are really gone.

det känns som om min besatthet gällande bloggens färgställning är tvångsmässig, lite onaturlig, egentligen inte handlar om färg, eller ens om bloggen.
att jag projicerar. att jag tappar koncepterna. förståndet.
lägger min energi på någonting utterly meningslöst. för någonstans måste jag ju rikta min uppmärksamhet!
jag sminkade mig igår, och grät när jag snubblade över bilden av honom han skickade från grekland.
svarta ränder över kinderna, som sot, sedan satte jag upp håret och åkte till hilton, av alla tänkbara ställen, fick varje förhoppning jag när, håller fast vid, skoningslöst punkterad.
som om jag är ett barn, finner tröst i vilken önskedröm som helst bara för att det är det jag vill.
och jag försökte, "men..såhär då..." och han skrattade brutalt åt mig, det finns inget bra ben att stå på.
inget bra sätt att förhålla sig på.

is it medicin?

ha, glass+gossip girl+grey's anatomy. och vin, förstås.
och det är nu som vissa skulle säga - vad ska jag med en man till, bara för att man har ett jävla glasspaket och en sked, men inte jag inte.
frågan kvarstår dock, vem har rätt?
jag är på krigsstigen och trött på att vara ledsen, sedan tom, och på att undra om de legat än, om det bara är därför jag är här, på om jag är en idiot för att jag är kär. och framför allt för att jag håller fast vid det.
så kanske istället tänker jag kattighet, kajal och smala svarta byxor, på att göra något annat, vara annan. glad.

that's what airports and stations are there for, say good bye try not to stare.

och jag förstår inte det här med att alkoholtrösta sig till någon slags oblivion, såvida man inte tar det till medvetslöshetströskeln.
två glas och vad som hänt är att jag tycker synd om mig själv och har gråtit på riktigt, våta tårar, istället för torrhulkandet jag ägnat mig åt tidigare idag och igår. och som jag föredrar. exempel - försöka gråta, inse att det inte går och syssla med någonting annat, slightly mer konstruktivt istället.
plötsligt ser jag att klockan bara är sex, och skäms djupt över mig själv. blygsel färgar mina kinder.
I need cake to suck up the booze!

say yes yes yes, say no no no to a natural death.

i ett svagt ögonblick gick jag med i någon slags mailinglista, för jag trodde att det var ett klokt, ehh, karriärsmässigt drag.
typ som att jobben finns i mailinglistorna. fråga inte, jag kommer inte ihåg när jag tänkte klart senast.
nu har jag alltid artonhundra nya meddelanden och jag vill säga att livet känns förskräckligt, och att jag funderar på att köpa ett paket cigaretter och take it from there. where ever it wants to go. men liksom, vart skulle det leda? hardly någon spännande stans.
och, besides, det är ju inte den människan jag vill vara. förstås. så jag sitter och suger på mitt vinho verde och blir kallare och kallare inifrån. och egentligen vill jag ju inte vara den människan heller, men vad göra?
just det, fredag?
mitt hår är nytvättat, knotfree, luktar persika, men vem bryr sig om det?
(nu mässar den grekiska kören - ensamheten!)
tänker typ...glass.
men att ta sig till ica maxi och helghandlande barnfamilies med två istjälpta glas i blodomloppet och sedan lite sol på det, the horror, för att dessutom köpa ett paket overpriced tröstglass, skammen bara jag tänker på det, outhärdlig.
kanske närlivset har någonting.

dig deep, but don't dig too deep.

jag är inte säker på vad det är jag väntar på att få höra.
jag vet ju vad jag önskar att det var, men på riktigt?
tappar tålamodet med mig själv, jävlar också.

and I've been there and back again, the state that I am in.

vädret!
och det är fredag, en utsiktslös fredag som sträcker sig som en evighet framför mig, jag, en spinster som lever på microquesadillas och försöker sammanställa en rapport om läkemedel medan jag undrar över om det inte vore mer relevant att leta efter botemedlet på heartbreak än exempelvis, hiv?
men äsch, upp med hakan och allt det där, kanske ta cykeln till systemet och en flaska vinho verde, med isbitar, om det är så varmt som det ser ut.
kanske får jag besök senare, en gammal vän som vill väl och jag kan prova att gråta i i femton sekunder men inte komma längre än till en explosion av ljud från bröstkorgen, något slags primaloväsen, som sedan torkar av sig själv, blir nästan som om det inte var där från början.
som om ingenting hördes, allt bara hörvillor.
och jag känner mig inuti som om allting är lite fel, skjutet milimetrar åt sidan så ingenting riktigt passar sådär smidigt ihop som det byggdes för att göra.
hur kan jag vara här när han är där?
jag längtar efter hans händer mot mitt ansikte, jag längtar efter att få sova, jag längtar efter att visa honom att jag inte är det han tror om mig, och jag förstår inte hur det kunde bli så från början.
ibland bara händer saker och man har ingen förklaring efteråt, ställer sig helt frågande inför det märkliga som inträffat, det okaraktäristiska man gjort. varit.
och det är förstås som att vakna ur någon slags halvdröm och man känner sig fånig och oförstående, lite skamsen. att inte kunna stå för vad man gjort. den man iklätt sig.
jag knep mig själv hårt på väg till flygplatsen, nu har jag två hårfina halvmåneformade ärr på vänsterhandens ovansida.
mina blåmärken bleknar, igen.
jag vrider mig naken framför speglarna och tittar och jag äter chips och fullkomligt irrationellt, kan inte besluta mig för hur jag vill ha det, om jag vill experimentera med min kropp, om jag vill kontrollera den.
ge den saker och sedan ta bort dem igen.
dwell i perversitet, i maktuppvisning.
nu ska jag sätta mig på terassen, bli gyllenbrun, oemotståndlig.
de två killarna i incheckningsdisken på cdg lovade mig att han kommer komma springandes efter mig igen, att han är galen annars.

ouf.

vår mailkorrenspondans sker uteslutande på franska, med undantag för enstaka ord här och där och det är så väldigt, väldigt tillfredsställande.
på gränsen till absurt så, jag kan, faktiskt verkligen.
kattlikt självbelåten.

don't go and blame your knowledge on some fruit you ate.

det är märkligt att vara hemma, hemma. obestämt. utan returbiljett.
att se malmö med ögonen av någon som bor här, igen. tillsvidare.
allt det fula och allt det fina, allt det här som trots allt är mitt.
cyklade genom sorgenfri/st knut och det var så fint, och jag var i folkets park och jag cyklade genom slottsparken och genom drottningparken och jag satt i solnedgången vid havet och skrev brev till honom, medans himlen skiftade från blå till citrongul till rosa till orange. och vågorna kluckade och fiskmåsarna skrek och malmö känns som de bekväma byxorna du tar på dig när du kommer hem.
jag saknar honom, så.
och jag är så trött.

oh said the lady to the man she adored.

(tänker han på mig? har han roligt? vem är han med? är jag ett hål i honom också? kommer han glömma mig? vill han ändra sig, komma hit och hämta hem mig igen? va? va?)

oh yeah they go wild.

inte lust med något särskilt.
mitt inuti sträcker sig åt alla håll, ändlöst, rasslar ensamt och ödsligt, vinden visslar.
måste lämna filmer och kanske boka frisörtid.
ch-ch-ch-ch-changes.

the death sweat suits me, the death treath provides a thrill.

och sedan blir det svårare igen och andetagen fastnar i lungorna, i bröstkorgen, för stora för att få plats, för onda för att dras och det värker molande och gnagande tills det hugger till på riktigt och kroppen är någonting som håller dig fast och smärtan smyger bakom ryggen och du vet att den är där och väntar, att du inte kan värja dig. bara blunda, hålla andan när den kommer sköljande, försöka stå stadigt. inte försvinna.
ibland tror jag att hjärtat slutat slå, ibland bankar det som bubblor, dubbelt.
och jag undrar om det blir lättare, eller bara annorlunda.
om hålet i mig som är format efter honom kommer fylla sig själv, eller om det bara slutar värka.
och jag tänker att jag lurar mig själv, att det inte finns någonting som väntar i slutet av sommaren, i september, oktober, november, någonsin. att det är ett beslut jag låtsas bara är för nu, men att det inte finns någon återvändo, att det här inte alls rör sig om någon slags lease, with an option to buy som jag intalat mig själv, funnit tröst i.
egentligen gör ju inte det någon större skillnad, i september om det inte är meant har jag förhoppningsvis samlat mig själv och gått vidare till någon annanstans, men nu idag behöver jag få tro att vi verkligen kan hitta en gemensam väg, att vi det är det vi vill.
malmö är fint idag, jag lyssnar på mogwais don't cry cover, bara en gång, och jag uppdaterar inte mailboxen, och jag har förflyttat smsen till sparat, och jag gör planer och funderar och söker sommarjobb som vikarierande fastighetsskötare och tänker att det vore bra om jag reste någonstans. helt ensam.

caught between somewhere, this and that.

men jeez, vilket omtumlande dygn, känner mig i mitt esse nu.

you know I'm sad, I know you're sad.

jag lever!
och det gör inte så ont, nästan inte ont alls. just nu.
för han skrev ett mail och jag tänkte och han kom hem och jag sa att du har rätt, jag behöver tid för mig, tid att leva annorlunda, att se andra saker, att vara ensam, självständig, fatta beslut som bara rör mig utan påverkan, inverkan från störande element som hjärtat, som du, och jag behöver mer tid att smälta allt som hände innan.
mer tid att tänka, att sakna, att veta att det är rätt - paris, han, jag, vi.
och så vidare, så många saker som jag vetat men inte kunnat göra någonting åt, för jag älskar ju!
så vi grät båda och höll händer hårt och tog beslut och ville inte släppa taget och bestämde att medans vi växer på varsitt håll så behåller vi det som är bortom ord mellan oss, och på andra sidan av den här tiden, vem vet?
och så är det nu, iallafall, just nu.
och jag är strangely thrilled över det, över den här chansen, över att känna honom på andra sätt, att göra saker i fred jag aldrig gjort innan, att tänka på mig, att ha honom ett telefonsamtal bort, på andra sidan av en skärm.
för jag tvivlar på att det är över, uppriktigt och objektivt, det ligger till sig lite, mognar tills vi är redo igen.

oh those days in the sun they bring a tear to my eye.

trodde att jag hade någonting, men det visade sig bara vara en känsla av enorm ensamhet och ånger.
ånger för sådant jag inte råder över.

this place in my mind where I know what's going on, but it grows, shifts over time.

det här är en okristlig tid att skriva på, och en okristlig tid att finnas i.
och jag funderar på om jag borde hålla mitt heartbreak för mig själv.
eller om jag ska sjösätta det, skriva det längre och längre bort från mig, skjuta iväg det med varje liten bokstav.
han försöker så märkligt målmedvetet få mig att hata honom.
som om det berättigar vad han gör, som om det gör det lättare.
och jag tänker sju månader och tretton dagar och jag har varit lyckligare med honom än någonsin tidigare, men det är inte det jag borde tänka på nu.
eller på känslan av honom i mitt huvud, vad jag förknippar honom med, vad han betyder.
på att inte röra honom mer, inte ligga virade runt varandra på kvällen, pratandes, och sedan, sedan!
och att jag aldrig fick möjligheten att ta med honom hem, att han aldrig fick känna mig helt.
och det gör så ont.
det sista jag vill göra är att släppa honom, och att tänka på att det är det jag gör får det att vända på sig inom mig, men jag kan inte få honom att förstå, att se, att älska mig, om han inte vill.
och nu ber jag mig själv om förståelse, om att säga att givetvis har du rätt. om att säga att jag gör rätt. och om försäkring, att allt blir bra.
så jag får sova.

I wont try to fight the weekend wars.

har rivit sönder böcker - strösslat sidorna över vardagsrumsgolvet och sparkat i dem som var de lövhögar, ringt hem till mamma panikgråtande, hyperventilerandes - jag kommer hem nu, igen. översvämmat badrummet, lagt ögonmake eftersom det inte finns någon anledning att se ut så som man känner sig, sedan grät jag givetvis ut den till snygga, glansiga pandaringar. hade passat perfekt i en glansig coffeetable bok, den hjärtkrossade skönheten. sedan kräktes jag en gång till.
nu känner jag mig behagligt bedövad, som på piller, likgiltig, nickar och ler, med en dånande huvudvärk precis som det ska vara efter att man skrikit sig själv hes i duschen för att det bara inte går att förstå, hur man än försöker. ska se ett avsnitt av sopranos nu och sedan kanske bergman, scener ur ett äktenskap, för det finns ingenting om jag är så bra på som på galghumor, på att skratta åt misär, åt mig själv, se det absurda i speciellt sådant som sliter mig mitt itu och roas av det. på riktigt. kanske kan man också kalla det för självförlöjligande, jag antar att det är en thin thin line.
kanske somnar jag också, inlindad i min kokong av egenhändigt producerade mood stabilizers.
har bokat biljetten på onsdag och det känns lite som att dra mitt eget hjärta ur bröstkorgen, men det finns inga alternativ längre.
inte om jag vill behålla ett shred av sanity, iallafall.

should I leave, should I stay, should I call it day?

no words could explain, no actions determine.

för på något sätt måste jag ju hålla ihop mig själv, även om det bara är genom försök att pinpointa vad jag känner, vart jag känner det, vad jag vill säga, vad jag inte har lust att säga igen. göra igen.
blogga medans hjärtat brister, för jag är inte redo att möta det här än.
mellan hans väggar.

and there's a taste in my mouth as desperation takes hold.

men det var inte sant, såklart, kräktes nyss på det där sättet man kräks på när man bara inmundigat te under de senaste 24 timmarna.
så att magen brinner, så att all kraft tar slut, känns som om man kommer falla huvudstupa ner i toalettstolen.
värdigheten, liksom, värdigheten.
det känns också lite som att det här egentligen inte händer mig, utan någon helt annan, stackars stackars tjej.

I put my trust in you.

och så är vi här igen.
och trots att jag skrivit mig själv galen med tvivel, om just precis det här, är det ofattbart, obegripligt, ogreppbart att det faktiskt är såhär, igen.
jag kastar saker i väggarna och sedan viker knäna sig under mig.
flyter jag ut, blir osolid, en smärta och en trötthet och en ilska och en uppgivenhet som läcker ur mig, tränger sig ut ur porerna, förlorar förmågan att hålla mig upprätt, tron på att det spelar någon roll, hur kan du göra såhär mot mig, igen?
allt ryms i det ordet, igen.
en hel kropp fylld av besvikelse.
ett hjärta som äcklar mig för att du finns i dess varje skrymsle.
och en förlamning, en total paralys, jag orkar inte hantera tangenterna, mina fingrar är så väldigt, väldigt tunga.
som om allting som är jag har tagit slut, har runnit ut, gått upp i rök - försvunnit.
för jag orkade inte hålla det kvar och jag svek mig när jag tvingade mig själv att tro, för då såg jag inget alternativ.
annat än att försöka följa hjärtat, för det var den slags människa jag trodde att jag ville vara, som vågar och satsar för att hjärtat säger ja.
men hjärtat har ingen hjärna, uppenbarligen.
det finns allt att säga, att skriva, men det enda jag känner är bitterhet, och the reoccuring thought att jag måste vara lobotomerad som trodde att världens fegaste, räddaste människa plötsligt hade bestämt sig.
och jag tror att paralysen nåt hjärnan nu, för jag känner inte ett dugg.
på onsdag finns en sterlingbiljett för 100 €, jag tror jag flyttar hem.

I didn't mean to hurt you, you shouldn't take it so personal.

det var osanning, först rökte jag en tredjedel, sedan en tredjedel till.
armarna slutade tillhöra min kropp, huvudet någonstans i taket.
såg control, igen.
och första gången tyckte jag att han var så snygg, sam, nu ser jag bara hans mjuka kropp. mjuk, liksom.
jag har slutat äta igen.
och lyssnade på stegen i trappan, nyckelrassel, i två timmar innan han kom precis när jag lagt mig, last lonesome night spellistan i ipoden, kudden i ett ensamt, krampaktigt halvgrepp.
bara je ne sais pas för mig och mina tunga, tunga frågor.
vill du ens ha en flickvän?
och jag sov inte, lyssnade på hans sömn, blev lycklig när han rullade nära mig. slumrade till, drömde att jag och pete doherty var ihop, sedan tillbaks till massakrerna.
och tillochmed jag inser ju att det tar för mycket energi att leva såhär, att jag inte kan spendera min tid oroandes när det finns så mycket annat jag borde göra.
men jag vill ju inte, räknas inte det?

(ha, rökte en halv selfpity cigarett, nu mår jag så sjukt illa.)

...

life changes fast.
life changes in the instant.
håller andan. magen är bortom hjälp, bortom kontroll, faller handlöst.

I did the favour here, not you.

jag glömmer det.
eller, jag ser det inte ens.
drömmer drömmar så explicit våldsamma, där jag måste skydda mig själv genom absurt övervåld, att jag blir rädd. han, psykoanalyspatienten, säger att det är för att jag inte är tillräckligt våldsam i verkligheten.
jag tror han har en point.
inatt högg jag en flicka som försökte döda mig med ett jävla granatgevär med en sax så många gånger att hennes bröst blev ett hål, sedan sköt jag henne i huvudet med hennes eget vapen.
hon föll ner i ett badkar, vattnet var poolgrönt.
och det fortsätter så, jag befinner mig natt efter natt under ständig attack. och jag måste alltid klara mig själv.
det känns lite sorgligt, ganska ensamt.
och the bottom line är att jag väljer bort att se hans skuld, väljer bort att se mina rättigheter, hans skyldigheter, för att se är att erkänna att någon man älskar, och någon som det är meningen ska älska dig, har gjort dig så illa. medvetet illa.
och jag har en twisted idé om lojalitet, om kärlek, om ansvar.
så jag låtsas bort det.
och det gör ju ont också.
men jag tror inte duck and cover fungerar längre.

I don't know where I'm going.

typ, it's not you, it's me.

you whispered in my ear and asked me if I was leaving with you or her.

jag är nervös och bara ord hjälper, vilka ord som helst, solen bränner mina axlar och min nacke, det är visst ett hål i ovädershimlen och i paris regnar det som det bara gör längs ekvatorn annars. i tiominutersstötar, vansinnigt.
det är söndag.
för mig säger det allt.
jag hörde grannens nycklar i dörren och trodde, nej, hoppades -att det var han, han som kommit hem för att säga att det inte är någonting. såklart, utropstecken. ingenting, bébé.
to whisk me away, till någon annanstans.
istället tänker jag att jag sitter och väntar på ett besked jag inte vill höra. att jag kanske borde gå innan han kommer.
lämna ingenting efter mig, ta mina väskor och min monumentala trötthet och låta mig uppslukas bland nio miljoner människor.
aldrig se honom igen.
ägna mig åt internetspioneri och casual sex. dricka för mycket.
för jag tvivlar inte på att det skulle krossa mitt hjärta, men ibland, ibland finns det kanske inga alternativ?
nu springer jag visst bara runt runt runt i mitt hamsterhjul.

you better find me when you have more to say.

lacket på min vänstra lillfingernagel har blivit utspätt av topcoatern, det ser ut som bläck man gråtit på.

I came because you asked me to.

och ibland längtar jag hem, undrar jag vad jag gör här, om jag satt mitt liv på paus, om det finns andra ställen där jag borde vara, om det är andra saker jag borde göra. andra människor att göra dem med.
och så tänker jag att jag slåss mot någonting som är oundvikligt, eftersom jag inte ens kan tro helhjärtat på det här själv.
på oss. på att det borde finnas ett vi.
är det meningen att jag ska förstå vad det innebär?

we were only having fun but it seems such a crime now.

att jag inte lär mig, att det är när jag tror att det just börjar bli lättare som allting vänder på sig, som utvecklingen går baklänges.
slutet var inte alls allting gott.
utan en tystnad som lade sig tung över oss.
eftersom jag sa att det kändes märkligt att han var hemma igen.
kanske är det inte alls därför.
jag har svårt att hålla ordning på vem som känner vad.
jag tänker att kanske är han inte redo än, för det här, men det kan lika gärna vara jag som inte är det.
som vill flirta och ligga och jag vet inte, ha roligt?
är det det som är att ha roligt?
det finns så många känslor, och de går alla i olika riktningar - jag orkar inte oroa mig för flickorna i hans telefonbok, fuck it all, hålla hårt hårdare och ta promenerar längs memory lane och dränka mig själv i nostalgi och sentimentalitet - jag har ju aldrig känt såhär! ska det redan vara slut! och vad händer sedan? kommer det kunna vara såhär igen, med någon? någonsin?
och kärlek är bara en kemisk reaktion men jag älskar honom ju.
eller?
och ska det vara såhär svårt, verkligen?
hur vet man? kan man? eller är kärlek bara ändlösa gissningar och att hoppas på det bästa och hålla tummarna för att det räcker, för att det blir bra.
jag ger mig själv huvudvärk, och jag antar att jag bara vägrar se klart, att jag inte kan, att det finns för mycket annat i vägen, att jag måste veta vad han vill för att kunna se vad jag vill, att jag måste känna mig trygg för att våga.
för när det är bra är det ju bra.
låter jag honom hur nära som helst, närmre än vad någon varit, ser jag på honom och känner hur magen värker av längtan, av lycka, av kärlek.
skrattar jag inombords när jag drar fingrarna genom hans hår.
men det finns så mycket annat, så många andra.

hon, som i hon har smugit runt i bloggen, första gången jag såg det kröp en ilning längs ryggen, vad vill hon? och jag läste genom alla inlägg på den aktuella sidan för att se om det var någonting hon kunde tänkas listat ut, om det fanns någonting jag inte ville att hon skulle se.
och sedan hände det igen, och efter det en gång till och jag fick ont i magen, och nervöshänder som inte satt still och ett konstigt, ansträngt ansiktsuttryck, vad vill hon? är det inte över? är hon ledsen?
och då fick jag dåligt samvete.
så jag skickade ett till mail, frågade om det fanns någonting jag kunde göra, säga, berätta, för egentligen är vi samma person, bara på var sin sida om honom. och jag känner för henne.
och jag tycker om henne.
och jag ville hjälpa till.
men hon behövde tydligen inte det, och det är ju bra.
allt det här slår mig nu som helt vansinnigt, varför vill jag hjälpa, försöka make friends with, hon som min pojkvän för a split second tänkte lämna mig för?
det finns inget riktigt svar på det, utom att jag tror att jag har ett problem med ansvar, med guilt.
att jag tar allting på mina egna axlar.
speciellt nu, speciellt här.
men jag är inte riktigt säker på varför, om det är i försök att vara vuxen, resonlig, eller för att skjuta allting jag själv känner åt sidan.
och det är ett sådant himla idiotdrag, och vanligast bland kvinnor?
att sätta andra i första rummet. ursäkta undan sig själv.
för det måste väl finnas en gräns även för empati?
för vad som är friskt beteende och någonting med en psykologisk term?
jag blir lite trött på mig själv iallafall, fast jag antar att det här ändå är ett slags slut.
hon har gått vidare, så då kan jag också göra det?

there may be mermaids under the water, there may even be a man on the moon.

han kom hem tillsist.
och jag vet inte, jag blir enstörig ganska snabbt, vänjer mig av vid närhet, säger hej tystnad istället och skapar nya rutiner, mutar in nya revir nästan obegripligt fort.
blir awkward, hälsade inte ens med en kyss utan stod i hallen och höll upp dörren för honom med ett opersonligt halvgrin, välkomnade honom in i sin egen hall, som en annan hotellreceptionist.
sedan trevande frågor och ett kroppsspråk som skrek, vem är du? vad gör du här? reserverat offensiv.
jag tror att det inom mig bor en människa som egentligen helst av allt vill vara ensam, but I'm fighting her, för det skulle sluta med den totala galenskapen. jag skjutandes ut genom brevlådan, på allt eller ingenting. tuggandes på mitt eget hår - nämen, vad har vi här då? rullande tefatsögon och ett highly disturbing skrattande.
iallafall, han undid dragkedjan.
och sedan var väl allt mer eller mindre som vanligt igen.
postsex tittade jag på stormmolnen, gråa med en hint av beige, på rygg har jag panoramautsikt över himlen, den är allt som syns.
och så några förvirrade svalor.
lyssnade på åskan och på hans andetag och åska, vilket ljud! och hans andetag!
och sedan kom regnet, och molnen blev mörkare och jag såg inget i dem längre, så jag somnade jag med.
det här är en historia som slutar - slutet gott, allting gott.

you've had way too much cock in your mouth to be a vegan.

ibland undrar jag över mitt sinne för humor.

heart it races alone.

jag har gjort naglarna, håret, mascarat mig, smörjt, skrubbat, filat, haft mig. epilerat. allt utom armhålorna, för det är "plus sexy". så vi kompromissar där. satt på mig min nya midnattsblå futuriska, yet demure:a klänning. den har synlig dragkedja i ryggen, jag tänker på den som ett ärr. luktar daisy.
förflyttat mig femtio år tillbaks i tiden, det finns tillochmed kaka kvar. fattas bara att jag byter till en sån där märkligt spetsig bh och ett jumper/kjol set i pastell. en rosett på sniskan.
kakan är iochförsig verkligen skitäcklig. borde slänga den.
väntar bara på nycklarna i dörren.
och det liksom spritter i mig. rycker.

she came from another life of mine.

och jag fick jobbet. trumvirvel.
och jag har inte lust att gå till sängs trots att ögonen värker och trots att jag promenerat st lazare-quai de valmy-bastille-marais-saint lazare idag. när jag tillsist kom hem började det blöda på högerfoten från ett gammalt sår. och det slutade inte.
men, jag har inte lust att sova för jag har had it med att ligga i den här sängen helt ensam.
så ikväll har jag komponerat en spellista. last lonesome night? sigur ros gjorde det inte riktigt för mig igår, vilket kom som en chock.
mitt huvud verkar inte riktigt hänga med längre, kanske kallar det en kväll då.

åhh herregud.
nackdelen med att ha en blogg är att det finns de som läser den.
det som var menat för vemsomhelsts men inte deras ögon.

you said it was a living hell.

de ospecifierade franska människorna visade sig, surprise, vara två "lite äldre, ganska fula" kvinnor, som han, återigen surprise, bestämde sig för att dela rum med. to cut costs?
och det är ju inte så dumt i sig, kanske, arvodet från jobbet äts ju i ganska snabb takt upp av två och en halv extradag på aegina, som i mitt huvud förvandlats till någon slags grekisk semesterhimmel, men som när mörkret faller kastar av sig täckmanteln av gulliga åsnor och ouzo och fet yoghurt och skrynkliga gubbar och söker sig tillbaks till dionysos dagar, till hederliga, liderliga backanaler och all that jazz. fun and games. och så min pojkvän då och inte en, men två, mrs robinson.
jag ljuger lite nu, överdriver.
tror det hålls mycket få backanaler på aegina, och det är ingenting som hållt mig sömnlös inatt.
fast jag har ändå ägnat morgonen åt ursinnig städning, det finns inte ett dammkorn kvar. inte en enda fläck på fönsterrutorna. inga förrymda hårstrån, inga saker som ligger fel, ingen disk, ingenting. det lilla trädet är vattnat. toaletten luktar klor. skorna står i raka rader. alla kläder prydligt hopvikta.
han sa inte godnatt igår heller.
jag tänker umgås med killar ikväll.
kanske klippa mig.

sooner or later one of us most know, I really did try to get close to you.

tröttheten nu.
ögonen svider.
jag tog en långpromenad eftersom jag inte ens drog tillbaks reglarna från dörren innan åtta. eftersom jag glömde borsta tänderna imorse. inte bytte underkläder.
och vädret var bättre, och skogen var så vacker. så mycket vildvuxet gräs, lårhögt, långskaftade smörblommor all over, boutons d'or. hälsade på hästen som bor på 4H gården, en skimmel med en ryggtavla som en nittiosäng. varje gång jag ser honom känns det som om det enda jag vill i världen är att lägga mig på mage där, armarna på var sin sida av den fräkniga vita halsen, brett särade bara ben. finns det inte en väldigt speciell love story mellan flickor och hästar?
jag har en, iallafall. avgudar den.
himlen var hursomhelst turkos med streaks av rosa, aprikos och orange, allt det gröna så väldigt grönt.
när jag kom fram till utsiktsplatsen lyste solen över hela paris, eiffeltornet var gyllene, seine nästan glittrade. stannade länge.
sedan tog jag omvägar hem, det var så milt i luften.
funderade på att pojkklippa mig, vid den här tiden varje år inleds projekt "edens lustgård", jag vill ha silverfärgat pojkhår och espadriller, bekymmersfria sommarmånader med förmiddagsdrinkar, eftermiddagsdrinkar och kvällsdrinkar. sand, mycket sand. och sol. och strävt badskinn. saltkristaller som fastnar i fjunen på överarmarna och i ryggslutet. lätt solsvedd. allt det där liksom. och franskhet, så mycket franskhet som får plats.
tillsist kom jag hur som helst hem, såg sopranos, åt vindruvor och ofärdig sockeräppelkaka till middag, förfallet redan efter ett dygn, så påtagligt. men jag ska inte låtsas som att jag inte tycker om det, lite.

oh, how I need a baby.

alltså?
ordlösheten, överväldigande.
varför vill man göra sådär mot sig själv, mot sitt barn?
fast mest relevant ändå - hur kan man tycka att det är värt det, tro att det är...humor.

you can clean these sheets but you cannot unbreak my heart.

jag har så tråkigt.
och jag minns inte om det är någonting jag borde göra, är det?
eller gud, vad jag ljuger, jag vet visst, men jag har absolut ingen lust med det.
jag vill bara få tiden att gå.
att klockan ska vara imorgon efter fem och att intervjun är över och att jag fått jobbet och jag vill släntra bort mot en uteservering och beställa någonting trevligt. någonting extra trevligt. och jag vill ha a good time.
men klockan är för fan bara fyra, torsdag, och jag måste ju göra någonting av den här dagen också, måste jag inte?
när jag nu inte kan vara på en grekisk ö.

the subway she is a porno, pavements they are a mess.

det är kallt idag, molnigt.
how appropriate.
jag har en intervju imorgon klockan fem, angående skittrista jobbet.
rädd att den kommer vara på franska, men kanske är det mitt tillfälle att rise to the occasion.
upptäcka att jag när jag måste faktiskt kan.
eller, jag vet ju att jag kan. jag gör det bara inte. också appropriate, verkar som om det är så jag tänkt mig mitt liv.
att kunna egentligen, i smyg och hemlighet.
eller kanske är jag bara en late bloomer.
låt oss hoppas.
hursomhelst tänkte jag att den athenska flygplatsstrejken kanske var ett tråkigt skämt från hans sida, men det verkar inte som det trots att mina googlingar varit fruktlösa, han är på väg till någon ö nu. med ospecifierade "french people".
jag bakar sockerkaka med kanelpudrade äppelklyftor.
tänker på att jag har en uppsats att lämna in på måndag, och att jag inte ens valt ämne än.
och inte kommer göra det heller, för vad bryr jag mig om den där himla skitkursen och jag är så trött på att göra saker jag inte känner för.
vill typ...köpa klänningar, en kavaj, ett par skor och underkläder istället. för att göra saker jag inte vill.
ibland undrar jag hur det fungerar i mitt huvud, om det glappar därinne någonstans, att det kanske är därför jag inte fungerar riktigt som andra människor.
men så tänker säkert alla så jag är väl normal jag med då.

impossible love, I just can't get to you.

vilken kväll!
och vilken morgon!
såg senaste gossip girl - rafflande och romantiskt (ska lily och rufus nu äntligen få ihop det igen?) åt godis, pistachnötter, drack campari juice, lyssnade på regnet och öppnade alla fönstren så det blåste rätt igenom lägenheten - det doftade vått och rent och nytt, åt fullkornsris (riz complet, fullkornsris? råris?) med avokado - nöjet i att äta någonting man aldrig skulle kunna äta in company! i en skål dessutom, gud, jag älskar mat i skål.
och så såg jag in the mood for love, och simultanmailade med honom, kände hur det pirrade i magen av längtan efter honom, av glad längtan - sådan längtan efter den person man får lov att längta efter mest av alla och som längtar efter en, och jag tänkte på kyssar och på hud och på att bli rörd och det steg mig åt huvudet, och jag fnissade - tänk er, i min ensamhet, fnissandes bara av blotta tanken (och tillochmed nu, bara blotta tanken på minnet får min mage att pulsera, röra på sig, värmas upp, börja värka, längta) och maggie chungs grace, hennes klänningar, kills me.
tony leung. ahh. musiken!
och sorgligheten, som igår inte gjorde mig ett dugg.
och sedan duschade jag, ansiktsmaskade, smorde, ren och mjuk och varm och gick till sängs och lyssnade på sigur ros i ipoden eftersom jag inte somnar annars, utan honom, och kramade hans kudde och kände mig lycklig.
verkligt, verkligt lycklig.
och sov som en stock, drömlöst, vaknade och möttes av beskedet att det är strejk, att han kan komma hem först på lördag!
nu känner jag mig lite som en ballong som pyser ut luft.

jag tror det blåser upp till storm.
grannens bambu svajar och det doftar regn till och med innan det börjat.
molnen är gråblå.
gud, jag älskar storm. ljudet, doften. naturen som visar sig från sin passionerade sida.
frontalloben känns också lite för stor innanför pannbenet och jag har köpt vindruvor, skissar på ansiktsmask och ett avsnitt av någonting bra innan jag sätter igång filmen/rna.
han sitter på en liten restaurang med utsikt över athen och äter oliver, önskar att jag var där.
jag saknas honom.
älskar det.

he only laughs when he's sad and he's sad all the time so he laughs the whole night through.

har korn på ett säkerligen skittrist men relativt välbetalt jobb i fyra veckor.
vilket är exakt vad jag önskat mig. verkligen, som klippt och skuret och händerna i handskarna, ni fattar.
möte à la fin de semaine.
the excitement nu, christ, får jag det ska jag genast köpa ett set dyra underkläder.
och sedan, sportbilen mot österlen, tack och adjö.
larva runt mellan olika sommarhus och stränder. konstant salt hår och sand i hårbottnen. gyllene. det jobbar jag redan hårt på.
dyka efter vilda ostron ute på boede, tydligen gör de det under sommaren. kan ni tänka er, jag kan inte. öresundsuppväxt liksom, det mest kittlande där är döda maneter. tångruskor.
och midnattssol och myggbett vid polcirkeln, jag kan knappt sitta still, nervös och förtjusningskänslorna löper amok i magtrakten, skapar ett lätt illamående.
det kanske är nu som allt blir bra? bättre. nu som jag, jag! känner mig bättre.
som jag släpper taget eftersom jag måste hålla i mer, slappnar av.
fingers crossed.

childstar.

jag letar efter namnet på ett franskt tvålmärke och googlade mig fram till shenet.se
där listas tvål från a - m, kanske fortsätter det n-ö på nästa sida, vad vet jag.
men vill man kan man iallafall lära sig allt om "rengöringsmedlet tvål" där.
jag solar ryggen i fönstret, det bränns.

and you know that she will trust you.

har inte sovit alls i natt. nästan.
och när jag väl slumrade till drömde jag att jag blev biten i ögat av en katt. som bara fortsatte och fortsatte attackera mig.
gissa vem som har en katt, aha. drömanalys for dummies, men still, så himla övertydligt.
nu har jag så mycket huvudvärk att jag vill gråta, återstår bara att dra för jalusierna och krypa tillbaks ner i sängen.
han saknas mig. på riktigt.
så löjligt, åtta timmar har han varit borta och jag är redan trött på det.
uppdaterar mailboxen in absurdum.
två iphone snapshots genom flygplansfönstret, inte ett ord.
jag blir trött på mig själv när jag tänker att allting måste betyda något och sedan blir jag trött när jag tänker så, självklart betyder ju allting någonting. eller?
cirklarna i mitt huvud, jeez.

and just when you mean to tell her that you have no love to give her,

then she gets you on her wavelenght
lets the river answer
that you've always been her lover

den är komplicerad, nästintill omöjlig, den här platsen där vi satt oss själva, han och jag.
när jag lämnade kyrkan igår och promenerade till triumfbågen, tog ettan till la défence, grät jag av skam.
för att jag gjort samma sak. och kanske ännu värre.
gjort illa den som älskade mig, ändlöst, och det finns ett ansvar i älskande, ett löfte och trots att man bara kan göra sitt bästa har jag svikit det ansvaret och det löftet och mest, förstås, honom.
som aldrig skulle drömt om att göra så mot mig. som förtjänade bättre. bättre än mig, än det jag kunde ge honom.
och jag stod tryckt mot tågets dörrar och grät inför paris alla kostymer för att jag inte ens kan säga förlåt.
för att han inte vet och nu är det försent.
skulle inte ge honom upprättelse utan förvandla honom till laughing stock. han som saknade och saknade mig.
och jag vill säga att du borde inte. du borde känt ilska, du borde hatat mig. då och kanske tillochmed nu. fortfarande. att det du minns, att det du tänker om oss, om mig, inte är helt sant. och jag tänker att du har rätt till hela bilden. för jag, jag har fått en hang up på sanningen.
hur man nu ska definiera någonting som skiftar, byter form, ständigt förändras.
men jag förstår att mina motiv inte är så ädla, att vad jag ser är mig själv i honom, den osynliga smärtan, det fula han inte vet någonting om. och jag, som inte kan vara arg, eftersom jag valt själv, vill att han ska vara det. och jag, som inte blivit bedd om ursäkt, vill be om hans förlåtelse. och jag, som vet så lite, vill att han ska få veta allt. ge honom möjligheten att, ja vadå? omvärdera. ha alla korten. att veta. och välja vad han vill med den vetskapen. vad jag vill.
och jag, nu idag, tar på skilsmässobarnsmanéer skulden på mina egna axlar eftersom han inte vill kännas vid den. inför mig.
och eftersom han ser sitt misstag, smärtan det orsakat, i mina tårar irriterar de honom och eftersom han hör anklagelse i varje fråga kan allt inte bara vara nous nous nous, när jag vill prata. och det gör det omöjligt. omöjligt för honom att vara ärlig.
omöjligt för mig att ens försöka förlåta, när jag inte vet vad det är som ska förlåtas.
så när han begraver gräver jag upp. petar och drar i det han vänder ryggen.
eftersom jag inbillar mig att verkligheten är lättare än vad som fantiseras fram. eller, hoppas kanske är ordet jag söker.
men också för att någonstans i den sörjan måste ju anledningen till vi, till oss, till att vi fortfarande är, ligga och vänta på att bli hittad.
någonting fint i all messiness.
och han vägrar ge det till mig.

are you gonna find out?

jag har fått en ny, personlig relation till otrohet.
och den är en slags besatthet.
jag måste relatera till det hela tiden. känna. känna med. personifiera mig.
som att det är jag. all världens bedragna människor.
skälvde till och klämde hans hand när barry kysste tjänsteflickan inför hennes ögon.
känner hur kroppen spänner sig, spjärnar emot inför terezas smärta, inför doften av sex i thomas hår och hjärtat skriker lite. inför orättvisan. för det onda. kompromissen och förlåtelsen. det omöjliga i förlåtelsen, eftersom den fodrar förnekelse av smärtan, av ilskan, av besvikelsen som byggt bo någonstans inne i bröstkorgen. eftersom förlåtelsen kräver att kunna se bortom allt det som är omöjligt att bortse från, omöjligt eftersom du älskar. att inte låtsas om ensamheten som ligger i att vara någon trogen som inte är det mot dig.
glömmer visst att jag varit på andra änden av den omöjligheten också, men vilken skillnad gör det nu.
och jag är för ung tror jag, för förälskad, för idealistisk för att konfronteras med den sortens besvikelse. egentligen. om jag hade ett val. alltså.
nu har jag ju inte det, så universalmedicinen tid är mitt säkraste kort.

....

There's no more affairs
No more fooling around
There's no more affairs
Are you gonna find out?

If I tremble in your arms
If I sigh through your hair
This last affair
There's no more fooling around
There's no more affairs
Are you gonna find out?
If my hand's by my side
If I avoid your stare
This last affair

There's no more affairs
No more fooling around
There's no more affairs
No, no more fooling around
There's no more affairs
Are you gonna find out?

If I tremble in your arms
If I sigh through your hair
This last affair
There's a place in my mind
Where I know what's going on
But it grows, shifts into time
Leaves me hanging on
And though we were only having fun
It seems such a crime now
Go and play, play in the road
You're gonna get run down, run down

There's no more affairs
No more fooling around
There's no more affairs

No more fooling around

There's no more affairs
Are you going to find out?

It's an impulsive thing
But we caught the other
Climbed into bed with all our previous lovers
Gets crowded in there
There's no more affairs

just turned your back on the crowd.

mm, kyrkkaffe!

inte så blå ändå.
jag lever way too much i mitt eget huvud.
man måste ju leva i kroppen också.
och tillochmed utanför den ibland.

you were famous, your heart was a legend.

I remember you well in the Chelsea Hotel,
that's all, I don't even think of you that often.

antar att jag känner mig lite blå ändå.

we need to talk, step into my office baby.

eller alltså, egentligen är ju layouten ganska ful och så, men den är inte helrosa längre. det är jag väldigt nöjd över.
de senaste dagarna har jag haft vansinnigt mycket huvudvärk. värmen, säkerligen, men ändå.
den börjar som ett lätt tryck och sedan ökar det tills huvudet känns som i ett skruvstäd.
så som det brukar med huvudvärk, antar jag, vid närmre eftertanke.
trött är jag på det iallafall.

when at sea.

letade efter en bild på lord bullingdon, fann istället...



vad ska det föreställa tror ni?
så affreux, allt som bor på havsbottnen.

the procession goes on the shouting is over.

ibland undrar jag om han tänker på mig så som jag tänker på honom.
det är lunch i kyrkan nu. det är faktiskt ett ganska trevligt ställe.
jag borde engagera mig mer i saker.
i människor tillochmed, kanske.
det går långsamt att jobba.
och egentligen är det ju så lätt att göra mig nöjd, att hålla mig glad.
nu måste jag skölja händerna.

the stoned night.

jag är så himla nöjd, för ögonblicket, med min nya layout. det rosa - stod mig upp i halsen.
inte konstigt att jag spenderat den senaste veckan med att gråta typ.
jag borde jobba nu. "jobba".
mina fingrar luktar kanelbulle, smör alltså.
så himla äckligt.
och händerna blir jättevarma när det är varmt, klibbiga, jag får panik och måste skölja dem i kallt vatten. hela tiden, insanely många gånger om dagen. jag tror att jag frivilligt håller på att utveckla ett ocd.
jag drömde inatt igen, tredje gången på två veckor, att jag hade en häst.
börjar fundera på att ge upp allt annat och bara skaffa mig en häst, once and for all liksom.
rida då när jag annars skulle brista ut i hulkningar och förvrida mitt eget ansikte i någon slags mask av smärta och syndhet.
tror det skulle fungera också.

now that I've met you nothing's the same, it's not going to be it ever again.

jag är i svenska kyrkan, avnjuter jordgubbssaft och kanelbulle.
wifi:ar gratis. nätverket heter "kyrkan" och jag provade mig fram mellan olika passwords - gud, adam och eva, jesus, amen, so on and on. typ allt utom treenigheten, vilket det är.
treenigheten. kände mig som ett fån efteråt. så himla obvious, liksom.
känner jag mig lite som en impostor också, blogga på nätverket kyrkan. att jag har mage, ungefär.
säkert är det sådant som får en att brinna i helvetet nowdays.
men, treenigheten som lösenord?
är det inte ironi written all over det? som att de driver med oss.
att de egentligen först tänkte välja 123456789 som alla andra, eller som ett streak av genious 987654321, eller gatunamnet eller exakt vad som helst utom treenigheten men nu får de sig ett gott skratt varje gång någon loggar in.
vilket är fantastiskt. jag är alltid för ett gott skratt.

your face in my hands is everything good I need.

ropa varg varning nu, men jag känner mig som herre över mitt eget huvud, min kropp. mina tankar, mitt humör igen.
tillsvidare, goes without saying.
har sett, förövrigt, barry lyndon.
och boy, det var inte en dag för tidigt.
distansen, ironin. lord bullingdon!
fast mest vill jag, som alltid, se in the mood for love. kanske 2046. happy together. ni ser den röda tråden. han åker till athen 24 h på onsdag, tror jag ska passa på.
sitta med kleenexlådan tryckt mot bröstet och bara.... och en kaka.
eller withnail. I'm making time.

retreat retreat, meet me at the quayside.

ibland, hans obliviousness.
får mig att gå jeez, som att.
jag inte kan lukta mig till allt vad du försöker dölja.
och jag har en plexiglasvägg inombords, bulletproof, som att sitta i ett högt träd och inte bli nådd av någon, allra minst mig själv.
så jag bara skrattar, åt mig och åt honom och han tittar på mig som om galenskapen tillsist trätt in, tagit det sista steget över tröskeln och nu är det raka vägen utför.
ça va petite mysterieuse?
bara för att dracula's wedding igen får mig att vilja massakrera vad än jag sluter min hand runt, vad som helst som finns närmst.
ibland glömmer han också lägligt att jag läst, bokstav för bokstav, deras sms utbyten.
ett stort frågetecken när jag kommer dragandes med en kappsäck full av frågor.
jag har så lätt för att falla från humor till hånfullhet, ironi.
att skratta föraktfullt som om det egentligen inte spelar någon roll, du ska inte tro att du gjort mig illa eller så. att du har den möjligheten.
och det är en kvalitet jag avskyr, som depersonifierar mig, som åldrar mig, som gör mig fulare, bittrare, håller mig på avstånd, skapar avstånd.
gräver en grop inom mig. gör mig tommare, ihålig, gör ont, smakar illa, luktar illa, är motbjudande.
men, och det är poängen, jag är på rätt sida nu.
jag skrattar full av kärlek åt honom och hans benhårda oförståelse.
väntar på ett tillfälle att ta upp det igen.
bidar min tid.

how can you always be late for your arrival? you know I forgive you every single time.

ingrid bergman you're so pretty, you make any mountain quaver.

jag blir rationell ibland.
milimeterprecis, militärisk.
stoppar distraherande känslor i en låda och stänger den.
för att förnuftet ska få plats och logiken och för att ge resonemangen utrymme, luft, för att kunna prata om sådant som gör mig illa utan att gråta.
pekar på de olika fakta jag tror mig veta, drar slutsatser utifrån dem.
gör listor, for real.
punktformslistor över vad jag vet, vad det innebär, vad han sagt vad han inte sagt och tänker över vad det är min intuition säger mig.
jag litar mycket på min intuition.
för när jag inte gör det går det alltid åt helvete.
blir jag jämt tagen på sängen av någonting obeskrivligt och i efterhand kniper jag ihop ögonen i ilska riktad bara mot mig själv för att jag inte ville tro på det jag egentligen visste.
för att jag i missriktad iver vände mig själv ryggen, låtsades att jag ingenting visste om ockhams rakblad och sedan bara oj då.
och så tårar på det. och ilska. och sedan skam. outhärdlig skam, för i slutändan blev det jag som svek mig själv mest.
borde ju veta bättre.
borde ju lärt mig inte blunda för sådant som är obehagligt by now.
och ibland är mina krav, är mina förväntningar omöjliga, oerhörda, oöverstigliga. tornar de upp sig över mig, så mycket som jag tycker mig borde se och borde förstå och borde kunna hantera bättre och hålla mig hårdare och mer disciplin och mindre lekstuga och härda, hårdna varje ömtålighet, varje min mjukhet, foga med cynism och sarkasm och vara ett ointagligt fort.
lägga känslorna på en plats där de inte syns och där de mest av allt inte är i vägen.
och sedan kommer jag ikapp mig själv och så säger jag att men så kan man ju inte leva och det kan man inte.
att det måste finnas en balans.
mellan att våga lita på och dumhet. kanske.
så jag skrev min lista och det stod klart, blått bläck på lätt gulaktigt, kanske krämfärgat, vanilj? papper vad det är jag tror på och vad det är jag inte kan tro på.
och blått på kräm kunde jag tydligt se att det är inte mina känslor jag tvivlar på, eller ens hans, utan premisserna för min resa till sverige. på vad som hände här medan jag var där. på vad han sa till mig då.
det som jag tvingade mig själv att hänga fast vid som det sista halmstrået.
men han vägrar erkänna att jag har rätt.
precis som när han åkte till london.
och kanske i det stora hela är det här en petitess, oviktigt om han undanhåller detaljer som sedan länge blivit betydelselösa, och varför kan jag inte släppa det - jag borde släppa det, men själva vetskapen att han ljuger för mig är en ständig närvaro, en irritation som bara väntar på att göra sig påmind. när jag som minst av allt behöver det, självklart.
så medans jag tagit steg framåt, stora steg för mig men små för mänskligheten, är det också lite som att jag frustar framför samma hinder fortfarande.
fast med distans, jag har inte gråten i halsen längre.
gör all världens skillnad.

how can you hurt someone so much you're supposed to care for.

men de sakerna går ju hand i hand.
jag gör mig den ena goda föresatsen efter den andra, säger att nu, nu ser jag bara framåt och nu har jag mina prioriteringar i ordning och nu slutar jag rota i det som omöjligtvis kan göra mig någonting annat än illa och, och sedan fler och. ändlösa och.
och nystarter. och nya insikter. och lättnad. och sedan faller det som korthus runt mig, mina beslut.
det jag trodde mig förstått.
och så börjar det om, allting.
nya tårar men exakt samma tvivel, samma frågor, samma ickesvar.
delvisa ärlighet.
och det kan inte fortsätta så.
jag kan inte fortsätta tänja mig åt varje håll. alla håll.
och han är bara en del av mina problem, men jag tror att det är där jag måste börja.
att det bara är där jag kan börja.

det är omöjligt att skriva också, nivån på det som kommer ur mig - rodnar mig själv ner under täcket.

there are things that I have said that don't mean a thing anyway.

det är inte roligt längre.

there's never been a knife that cut me half as deep as you.

det ligger en våt filt över mig idag.
eller jag är en våt filt. jag.
och vad det är, låt oss lämna det därhän, alla tristhetssynonymer.
så jag behöver någonting, ett rep att dra mig själv upp med.
ut ur den här pölen av självömkan och förvirring och vet inte:n, att sluta vänta. se till att det händer.
så jag letar febrilt efter någonting att göra. konstskola?
skriva?
hur var det med copywriting?
vad är det jag vill?
han sa att du är ju nästan som en turist och jag hatade honom när han sa det för att han ser det som jag skäms så över.

it ain't easy.

jag känner mig frikyrklig ibland när jag är lycklig.
som om det bara är jesusfreaks som skulle få för sig att vara happy.
så istället för att let myself go hjärtopererar jag mig själv med rostiga instrument och utan glasögon.
gräver jag i allt det som är mjukast, ömtåligast, ondast.
rullar jag mig i det som en gris, tung förtvivlan enda upp i näsborrarna.
för att.
inte våga våga.
men trots mina försök, mitt masochistiska självsabotage, min makalösa målmedvetenhet när det kommer till allt som är destruktivt, det som gäller hjärta och smärta, ändå älskar jag!
hör ni!
älskar!
jag är lycklig!
tillochmed när jag gråter är jag lycklig, för gråten är feber, tårarna transporterar allt ont ut ur mig.
och jag låter frikyrklig nu och fritidsledareig - when the tears are on the outside the inside is healing, men åhh, vad gör det.
sammanfattning - trots att det är svårt är det lätt. eller, det är lätt även när det är svårt.

funny how everything makes you feel low when you're already low.

och jag såg en fullvuxen man, trettiofem, gråta på metron, linje ett (parantes - gud, jag älskar ettan. luftkonditioneringen).
jag tror han bråkade med sin flickvän, det hypnotiserade mig fullständigt, han såg så ledsen ut, beyond, så fullkomligt förstörd, hela hans ansikte utstrålade heartbrokenness - skrynkligt liksom, på väg att gå sönder, falla ihop. mungiporna var på väg ut ur käkbenet.
och han grät.
utan ansats att försöka dölja det.
smärta skrivet i varje anletsdrag.
och det är kanske fint, känslor måste väl vara fint, men jag vill aldrig behöva se så ledsen ut.

never once gave it away for free.

igår på centre culturel sudois hittade jag ett tomt paket med geishakulor på handfatet på toaletten.
tanken svindlar - att det mitt bland oss går människor som tränar fittmusklerna. kanske medans vi pratar.
alla hemligheter vi bär på liksom.
allt som inte syns. som vi inte vet. kan ana.
och också det roliga i att någon köpt dem och sedan bara inte kunnat hålla sig tills hon kom hem, utan var tvungen att stoppa in dem under fikapausen. knip knip.

you've had it, your mouth is around an aerosol can.

myggbetten från boede som pryder mina ben skiftar från rött till mörklila.
jag vet inte, det ser ut som om jag är heroinist.
tio ilskna märken på varje ben, vissa är hårda sönderkliade skorpor.
charmen liksom.
när jag bekagade mig igår och visade för honom ryggade han förskräckt tillbaks - herregud, vad har du gjort egentligen?
små bölder.
det känns ohyggligt deprimerande.
ville bara säga det.

love found us easily, and if that is all we have you'll find that we need nothing more.

okej, here we go again.
jag tror att jag är kärare än vad jag varit. på länge? någonsin?
kär är ju egentligen en tricky sak, för det är så många olika saker som måste vara rätt för att fjärilarna ska flyga som dom ska.
förstås.
och igen och igen känns den som en betongvägg mot fontanellen, när det inte är sådär lätt som man kan tycka att det borde vara, eftersom love is all we need, right? och vi som älskar varandra endlessly och ändå hamnar lite bredvid, hur är det möjligt?
men det är det. tydligen. uppenbarligen. over and over.
men, och här kommer mitt största men någonsin, nu, nu nu finns det ingenting i vägen.
igår och idag och kanske förrgår och dagen innan dess ligger den vackraste av vägar framför oss.
stjärnorna är aligned, kuggarna samarbetar, alla käppar är på behörigt avstånd.
jag läste förskräckliga mail, avskyvärda, och det är oförskämt av mig att ha så mycket lycka i bröstet but I do.
vimmelkantighet som tar sig ut ur mig och inkluderar hela rummet, vi snurrar tillsammans, kanske hela huset, garches.
och det finns allt att säga om det men inget behov.
och han är så gudomligt snygg idag.

hemma igen.
mycket att säga om det, om att vara hemma.
att en lätt känsla av förvirring is lingering, vad är det jag borde göra som jag inte gjort för att jag spenderat tio dagar i bretagne?
men jag har glömt tror jag, och min kropp är fortfarande i semester mode, mjuk, manana manana.
det har varit så fantastiskt, beyond and then beyond det, men att försöka nagla det med ord såhär, rätt upp och ner på beställning är dumt och fåfängt, det kommer kanske här och sedan lite där.
har grävt upp mina egna vongole till lunch. i frankrike heter det förstås inte så, men vongole var det likväl. en sådan sak bara, på en nästan privat strand. på en ö där det bara finns tre hus.
idag är jag, som vanligt, åsnan mellan hötapparna, en hit och en dit ohh what should I do and what should I wear to all tomorrow's parties?
jag önskar mig en ram, en hållpunkt, en slags boj om man så vill, någonting att ägna mig åt, någonting att säga - nej jag kan inte jag måste...om, men jag vet inga sätt att börja, att göra det, att få det så.
och jag tänker på mina kvaliteter, mina möjligheter och letar bland dem, om det finns någonting där att använda, någonting nyttigt, men jag verkar sakna förmågan att förverkliga mina talanger.
de ligger där och pyr i hemlighet.
dessutom hatar jag också ramar, förväxlar dem med tyglar och hinder och frihetsberövning.
gör manana, manana så lätt.

jag är den ofrivilliga semesterfiraren, strandad i vannes eftersom han, den ende av oss som innehar körkort, ligger utslagen i feber med huvudet invirat i tshirten jag sover i.
det är egentligen inte oangenämt, vädret är fantastiskt, bara en smula märkligt.
att inte kunna åka hem.
en oväntad bieffekt av detta är att jag av skatteverket fått uppskov tills på torsdag med att lämna in min deklaration.
nu måste jag skriva en artikel, det känns ohyggligt tråkigt.

I'm yours.

okej.
såhär är det:
slut på olidligt velande fram och tillbaks - vill jag, vill han, vad borde jag, jag vill, jag vill inte, vet inte.
sanningen är ju att magen slår en volt av illamående och ledsamhet när jag tänker på ett liv utan honom.
och ibland är det ett slags vertigo, ligger det en lockelse i att leka med den tanken bara för att; känslan av yrsel, rädsla, panik.
en sällsam fascination, tvångstanke.
but the spell is broken. till sist.
nu är jag lätt fast med en tyngd i botten och resolut och kavlar upp ärmarna och, och, och.

you let me forget again, forget what I always knew.

jag tänker på saker.
det är varmt också.

a black television screen.

jag är så trött på att leva i ett språk jag inte behärskar. fullständigt.
där jag inte känner varje skrymsle.
jag finner mig stum, dum, flera gånger om dagen.
som om jag lever utan ord.
utan medel.
jag blir tystare och tystare.
bara eftersom det saknas vägar.
och jag kan ju vara knivskarp, men nu slarvar jag med grammatiken även på engelska eftersom det inte spelar någon roll och det är som att leva utan ett riktigt tal.
så jag talar svenska högt för mig själv, bara för att det är en hållpunkt och tillochmed där glömmer jag ord.
famlar jag.
det deprimerar mig.
tystheten som är ett tvång och inte ett val.

vi var på stranden idag. jag huttrade i en pälsfodrad jacka medans alla bodyboardade.
känner mig så misslyckad. pointless.
har tillochmed skrivit vykort, nivån liksom.
christ.