you don't have to be wound so tight, smoking on the balcony.

hela mitt liv har jag varit min egen bästa vän.
men det är slut på det nu.
på att se sig själv som en ö och kroppen som min borg och hålla alla utanför, hålla sig själv hårt, för sig själv.
dags istället att släppa in och göra plats och dela med sig och berätta, visa.
och det går ett sus genom kroppen, den drar efter andan och håller den, länge, tills den tänkt klart och det går som en busvissling genom mig.
den hejar på mig, för mig.
precis när vi gett upp allt hopp tar hon sitt förnuft tillfånga. hurra, hurra, länge leve kim.
armen viskar till handen, nu behöver vi inte dö ensamma ute på landet i ett hus ingen vet vart det ligger, nu kan vi börja berätta alla hemligheter, leva.
jag känner mig ny. lite annorlunda, lite bättre.
som om en av de sakerna jag trodde om mig själv, en av de sakerna jag verkligen trodde att jag var, inte är sant.
längre.
och det gör mig lycklig.
som på små moln.
och det är han.
hans förtjänst.
och det är inte så mycket mer att säga om det.
jag är full av förundran och förbluffan och till brädden av allt möjligt, omöjligt särskilja, urskilja.
ni förstår inte, men jag gör.
mitt liv har tagit en ny riktning, jag kommer aldrig vara som innan igen.
någonsin.
och det är obeskrivligt.

there's a question on your face.

gahhhhhhhh.
jag tror jag tappade allt vett och all sans.
fittan också.
vart är mitt huvud?

you left me broke down, begging for change.

det finns ingen ände på melankolin idag.
verkligen.
och det är lurigt, för det gör ingenting.
den känns som en mjuk ljummen filt, gör mig gråtmild men är ganska bekväm.
så jävla äckligt.
känner mig insvept i mähälighet.
i en dimma av ja men okej, visst, inga problem, c'est comme tu veux, fixar jag, ja ja ja ja jaaaaaaaa!
kim gör ditt och datt och jag lagar mat som ingen äter med ett leende på läpparna och säger ingenting.
men det är ett bedrägligt lugn, för nyss smällde jag i toalettdörren utan anledning och lägenheten höll andan. några tveksamma sekunder, vad var det där?
oops, vart kom det ifrån och krypa tillbaks till dit genast.
så började alla andas igen och ingen fara på taket.
men jag vet inte.
det känns som om jag säljer mitt liv utan att ha ordnat ett nytt.
bokstavligt dessutom, funderar på att lägga upp möblemanget på blocket.
snipp snapp snut så var sagan slut.
och jag vet inte.
det finns ju kvar där ändå, ligger som ett mail i inboxen och bara påminner mig om att ingenting försvinner, allting finns kvar.
vare sig jag vill ha det eller inte.
det vill jag inte.
och jag vill inte bli viljad heller.
jag vill att du ska inte tänka på mig, inte skicka lyckliga mail till mig av alla människor, inte tro att ja vadå?
kanske är det enda rätta att säga som det är, men det känns lite magstarkt även för mig.
om några veckor lägger jag korten på bordet och förväntar mig att få dem kastade i ansiktet igen.
och lite till.
lite härlig mellandagsdramatik.
vrida om svekkniven några varv.
oförlåtlighetskniven.
är det oförlåtligt, vad jag gjort?
känna som jag gör för någon annan.
nu.
det är bara omständigheter, timing, dålig sådan kanske, men ändå, vad för annat alternativ fanns det?
och jag förstår att det sätter saker i skymundan, att det förringar, men jag vill inte se det så och det betyder inte det.
åhh.
jag dööör.
hatar den här äckliga gamla snuskfilten, hatar hatar hatar.
såg en lägenhet till salu, högst upp på vinden, ett fönster ut mot parc montholon.
tänkte på hur annorlunda livet kunde vara.
tillexempel om jag bodde där.
gud, jag saknar honom.
ingenting som fysik (och vilken fysik!) för att glömma allt det där andra.

let's pretend we never met, let's pretend we're on our own.

nu är det någonting jag gärna vill säga. men jag kan inte. än.

but in my silly mind I've gotten married to you.

idag blev jag fotograferad i ett rum tapetserat med gayporrbilder från det glada sjuttiotalet. eller nåt annat festligt årtionde.

it's a different world where the rules are wrong.

jag är lycklig och olycklig samtidigt.
det gör kroppen i olag, och huvudet med.
och hjärtat, säkert mest det.
det sitter där inne som en skrämd fågel och vågar inte slå ordentligt.
bara väntar.
på någonting som händer vem vet när, gud, jag, du, ni, ingen.
så jag suckar typ, dramatiskt, och bara...ingen respons.
för det finns ju ingen här!!!
så ta tillbaks det där och gör det ogjort och slätar ut olycksrynkorna och mungiporna och sådär.
igår var jag på arkitektmuseet och såg en film om hans storebror.
storebrodern var där.
jag tog i hand, som en svensk, för jag blir jämt nervös och gör fel och alla fransmän bara jaha...och jag fattar genast att det är som att spotta dem i ansiktet att inte trycka dit en puss på varje kind.
efter filmen frågade han om jag gillade den. jag sa ja, såklart.
sedan skickade han resten av dagen sms till F och bara "avec kim fait la clim".
så oootroligt långsökt.
rodnar lite.
okej.
c'est tout.

this is a warning, I'll spell it out for you.

igår kom jag hem kvart över tolv.
redan innan jag kommit fram till porten ut mot gatan har jag mina nycklar i handen, för det har jag alltid.
inte bara för att det kan ta för evigt att leta upp dem ur min idiotiska påsväska sprängfull av övernattningskläder, böcker, handkräm, plånbok, ipod och ipodlurar, extraglasögon, läppbalsam, näsdukar, telefon, anteckningsbok och ochsåvidare, men också för att jag vet att det är farligt att vara flicka. inte hysteriskt farligt med sickon i varje buskage och mörk portuppgång som vissa verkar övertygade om, men ganska farligt.
kanske blir det farligare ju större staden man bor i är också, jag vet inte. men kanske bor det fler idioter per capita i metropoler, kanske dras de hitåt, ditåt, de sjuka jävlarna.
jag har några meter fram till min port, mot mig kommer en man gåendes.
och även om man vet att alla fotsteg bakom en och alla mötande blickar inte tillhör potentiella våldtäktsmän och mördare och rånare så ser man sig omkring som flicka. man registrerar, byter sida av vägen om någon beter sig märkligt, om man får en dålig känsla, om man kommer till en park, om någon envisas med att prata, om man möter en stor grupp av killar. and on and on and on...
han ser egentligen inget speciellt ut, i trettiofemårsåldern, kanske lite äldre, men jag känner inte igen honom, och varför skulle jag, min gata är en stor gata, det bor 9 miljoner människor i paris, så jag skyndar mig fram till porten, slår koden snabbt och slinker in fort, försöker se oberörd ut samtidigt, och skjuter igen dörren istället för att låta den slå igen själv.
mannen kommer bakifrån och håller imot, inte våldsamt, men som om han också bor här, jag mummlar någonting och vänder mig om går genom porten ut mot gården, det är tolv meter fram till min dörr, jag vet att han är bakom mig, att jag aldrig sett honom här innan.
min dörr ligger ut mot gården, med stora glasfönster, det är släckt innanför, jag låser upp snabbare än vad jag någonsin lyckats göra tidigare, sliter upp den, kastar mig in och smäller igen den efter mig.
sedan lyssnar jag efter honom, och hör ingenting annat än porten ut mot gatan smälla igen.
nu är jag inte riktigt säker på vad jag ska tro, vad jag ska vara glad för att jag slapp undan, vad som kunnat hända.
vissa män är så omdömmeslösa, även om jag inte tror att just denna faller under den kategorin, men vad ska jag annars tro?
att jag inte ska kunna vara utomhus efter klockan tolv på kvällen, vilket såklart händer flera gånger i veckan, det är bara den senaste biovisningen, ska jag få eskorteras runt av mänliga vänner och pojkvänner i fortsättningen?
eller ska jag strunta i det, rycka på axlarna och fortsätta som förrut.
jag har aldrig känt mig så hotad innan, och det av någonting som egentligen var så lite, kanske bodde han faktiskt i den andra portuppgången, kanske var det någon annan som kom när jag hörde dörren slå igen, kanske var han bara en idiot till man som inte fattar att stöter man på en kvinna i en port på natten måste man avväpna sig själv med åtminstone ett tydligt hej, men absolut inte med mer än några få ord.
sedan gick jag in på mitt rum och grät lite.
fast jag är fortfarande inte helt säker på varför.

your body asks so much.

"om jean inte är där går sista tåget till garches 22.47, men det är inte så illa. ger oss massor med tid till efteråt."
och det är ju sant.
om bara gummiklumpen löst upp sig, det värsta är att ligga mätt.
tyngd och rörelser och bara ohh, nej, ta inte på mig (där) och känna att rytm får magen att slå in och ut på sig själv.
vill kräkas bara när jag tänker på det.
eller så vill jag bara kräkas. punkt.

just like those compton rappers.

såg soprano's avsnittet när paulie och chris går vilse i skogen i tredje säsongen nyss.
jeeesus.
har en trehundragramsklump gummibjörnar i magen också.
(gör det där norrländska ljudet när man suger in luft istället för att säga japp.)
det var allt.
och så är det ungefär fem timmar tills jag får vin.
att det kan verka så länge.

if you call a monster he will appear.

jag har ingenting att göra.
bestämde redan imorse att jag inte skulle gå ut förrens efter att det blivit mörkt.
så nu sitter jag vackert här.
och kan inte ändra mig.
tänker att jag vill göra något dumt.
hur kommer det sig att man börjar längta efter att skjuta sig själv i sank?
fällbena sig och göra det sämsta möjliga, välja fel alternativ med flit.
vad det nu kan röra sig om.
hångla med fel mun.
säga ja när man vet att man borde säga nej.
strunta i uppmaningar, tecken, se vad som händer sedan.
är det bara för att man hoppas på mirakelräddningar?
för att livet är så trist när man håller sig hårt i skinnet?
jag är olyckan och sitter på min egen axel och kikar, kiknar, på hur jag ska krångla mig ur det här. oledolyckan.
fast det är hypotetiskt.
jag är inte olyckan, jag kommer inte ihåg när jag var det sist.
på sin höjd melodramat.
igår lät jag bli att bekräfta att jag skulle möta honom 13.50 vid metro louvre palais royal, sparade kostnaden för att skicka "ok". när han kom fram var han orolig, trodde att jag var arg, att han gjort något fel. hunnit uppröra mig under de åtta timmarna sedan vi hördes sist. som om mänskliga konstellationer är så bräckliga, som om relationer är så sköra.
men kanske är de det.
och föränderliga, ombytliga.
ett uteblivet sms och man är dumpad.
det är en konstig tanke, att det skulle vara så lätt. att få någonting att ta slut.
så jag fick dåligt samvete och skrattade åt honom, åt hans ängslighet. och så knep det i hjärtat och händerna längtade sig fram till honom och det är visst viktigt att man är försiktig.
jag glömmer det ibland.

introducing my child bride to whiskey and gin. to whiskey and gin.

igår köpte jag böcker för trettiåtta euro.
det känns ju såklart sådär, men vad ska själen annars äta.
snart måste jag också köpa julklappar, khiel's kräm, nya skor.
japp.

13.25

jag känner verkligen för att presentera mig själv för åtminstone gin.
säga hej. umgås ett tag.

if someone or something looks good, I'm just like the next guy, I have to give it a try.

varje morgon den här veckan har jag vaknat och bara, är det fredag idag då?
och idag var, är det det.
hela dagen.
så himla himla bra.
har fan inte kunnat hålla mig.
och så nu då, äntligen.
yesss.
och det kan bara bli bättre. tänka sig!
ser framför mig vid åttasnåret någon gång, då dricker jag nog mitt första glas vin.
det kommer smaka gott och mina tänder kommer bli lila, precis som mitt nagellack.
mm.
tanken får mig att dansa i huvudet. musik non stop.
i förrgår lyssnade jag på gamla kentskivor, så himla otippat, men det kändes ganska bra.
i köket, riggade upp datorn och spelade väl välda spår för barnen.
de fattade ingenting, det enda de vill lyssna på är daft punk discovery och de fyra låtarna som spelas på fransk radio. jag hör dem om och om igen mellan kvart över sex och sju, varje dag i tre månader nu, men jag har fortfarande ingen aning om vad det är jag hör. kanske ska jag googla texten.
imorgon skulle jag egentligen också gå på konsert, för jag var bjuden på electrolane, men istället ska jag och kidsen ha det myyysigt tillsammans.
när jag tänker på det spelar det egentligen ingen större roll, livemusik liksom? bara jag får ligga sedan är allt lugnt.
fast det viktiga är att jag var med när han köpte biljetterna, det var andra gången vi träffades och han bara "äsch, jag köper två biljetter, kanske någon vill gå med mig..."
idag är en bra dag.

n'importe quoi.

ändrade mig, strejken kommer aldrig ta slut.
mitt liv är helt svartvitt.

cause I lived with many ghosts when I was younger and I will live with many ghosts until I go.

jag förstår ingenting, tiden är helt ur led.
igår kändes som söndag men idag är jag övertygad om att det är fredag imorgon.
hej önsketänkande.

håller på och skickar ansökningar, gör mig förtvivlad. och förvirrad. och ganska nöjd, typ.

tror att kanske strejken tar slut snart, ohhh, vad coolt det vore då, kunna ta metro utan att planera två timmar i förväg.
bara lite nonchalant släntra ner och ta nästa tåg, avgång om tre minuter.
plus, plus, det stora F:et.
oplanerat bara, äta?
sista minuten hångel.

vet inte riktigt hur jag känner för nya wong kar wai filmen, utan tony leung liksom, men med jude law...hur tänkte han där?
gör mig orolig, tänk om den är skit och jag bara...kan aldrig känna likadant igen.
tänka på in the mood for love och happy together och 2046 med samma hjärnhandskänsla i magen.
som bara kniper och kniper och all luft tar slut.

mina bitmärken skiftar i färg, imorgon måste jag absolut tvätta håret och dessutom väntar läxorna. conditionel.
pourriez-vous m'aider?

I don't know why nobody told you how to unfold your love.

jag tar steg, gör framsteg.
känns ju bra och så.
kryssar av den oskrivna listan och håller hårt i pengarna.
ska kanske skriva en artikel.
asssistera med reflektorn vid ett cocorosie fotojobb.
har bitmärken över hela kroppen. rödlila.
åkte till porte maillot igår med, handen på hans lår och while my guitar gently weeps.
idag regnar det inte längre, kanske är det tillochmed varmt.
jag tycker att det är svårt att förstå att vi träffats, såklart, att ha universum på sin sida så där.
hur är det möjligt och vilka är oddsen, marginalerna för att jag skulle vara där och han skulle vara där och han skulle se mig och vi varandra och lyssna på vad vi hade att säga och tycka att...vänta.
och så vänta.
och vänta.

you're like a rollercoster. it's the most unbeleivable ride.

det regnar.
vi gick till h&m och letade efter en jacka.
avled lite hela tiden.
fast det är svårt att säga varför.
kanske för att det vissa dagar är som om allting skaver.
så allting är trist. eller nej, fast jo, ju.
känner mig som hej kom och hjälp mig, eller ge mig åtminstone vita piller som gör att jag håller mig på en mer normal känslonivå. så jag vet vad jag kan vänta mig. eller nej, fast jo, ju.
har inte fått något svar på mitt viktiga mail.
fitta fittan fittor.
och så tänker jag hela tiden på nyårsafton.
om det här är året då den tråkiga trenden ska brytas.
tidgare nyår har jag gjort följande:

anklagats (falskligen) för att ha kallat festhållarens flickvän hora. så himla pubertalt.

druckit champis (alltså, pommachybriden, inte "champis"=champagne.) på...zarathustra. därefter klappat marsvin och in bed innan tolvslaget. det var typ fyra år sedan. ofattbart.

andats toalettspray. också himla pubertalt. på den festen var det en kille som asgärna ville hångla med mig och jag bara nej och han bara, ja men your loss. ahaha.

plus, såklart, x antal andra tråkiga, misslyckade skitfester som trodde att de skulle bli bra bara för att det var årets sista dag och alla rotat extra i garderoben. fast hur många kan det egentligen vara, hur gammal är jag liksom.
men. iår!
ska vi åka till hans lantställe och typ...bli hämtad på cdg, åka bil fyra timmar, komma fram på kvällen, vakna morgonen därpå, bada badkar, vara nyår hela dagen och jippi jippi. åttatusen flarror champagne, öppen spiseld, älska på nån äcklig gammal filt och bevittna dramat när alla ditbjudna män slåss om camilles hand. typ. kan inte vänta. förstår inte heller hur tiden kan gå så fort. eller hur den kan gå så långsamt.

don't they love you in mysterious ways.

så vi skogspromenerade igår.
först var mina tår isbitar, trots yllestrumpor, sedan blev de varma som innan man fryser till döds.
är det sant?
hur vet man?
skogen var full av bruna ormbunkar och träd som såg ut som grön sammet.
det är lustigt vilka saker som betyder någonting. på riktigt.

afraid to do the things that I knew I had to do.

la grève sätter käppar i hjulet.
komma till stationen och mötas av 19.47 - supprimé. allting supprimé. st lazare 20.20, fucking supprimé, jävla latmaskar, jävla sarkozy, jävla allting håll käften och gör ert jobb. vänta i två timmar på ett tåg att börja rulla. så rastlös inombords att jag önskar att jag rökte bara för att ha någonting att göra. inte orka röra boken i väskan. låta fingrarna springa iväg.
så blev körd till porte maillot och tog den automatiska ettan till palais royal.
och varje söndagkväll är likadan, krypa ur kokongen och släpa sig tillbaks in i tid och rum och verkligheten. av med bomullsvantar och på med hårdhandskar. lämna en liten bit av hjärtat och säga vi ses sedan. men när då?
och det regnade så fällde upp luvan och gick hem längs avenue de l'opera.
och nu då, vad gör jag nu?
funderar på ett rum utan toalett på bd barbès, 450€, men utsikten är hjärtskärande.
jag känner mig liten.
och vill inte fatta beslut.
skickade ett mail med ämnesrad "studiemedel utomlands".
kanske ger en fingervisning. eller fingret.
kanske jobba i en bar, leva på dricks. äta frukt och grönsaker.
ibland får jag så mycket ångest att jag inte ens orkar öppna ögonen, och vill inte bara bildligt köra huvudet ner i närmsta sandlåda.
det känns som om jag har ett problem med att leva, som att jag inte riktigt förstår hur det går till.
men det kan ju inte vara unikt för mig, går inte alla omkring och undrar hur alla andra gör, hur de är så stora duktiga, bestämda. målinriktade, ambitiösa.
jag blir så lycklig av en skogspromenad eller två och en god lunch och sedan sex och sova att jag glömmer tänka större.
sedan rusar de ikapp mig, de stora tankarna och slår omkull fötterna och stirrar anklagande på mig och jag kan bara klämma ur mig förlåt, men jag glömde. det var så mycket annat.
men jag får inte lov att tappa fokus, att glömma, låta saker slinka mig ur händerna nu.
jag måste växa som alla andra och slita tummarna ur vart det nu är jag stoppar dem. håret, förstås.

it's like easy come, easy go, sometimes without goodbye, sometimes without hello.

jag har lycka sprutandes ur öronen.
som ligger som illamående och rullar i magsäcken.
och jag vet inte.
vad jag ska säga om det.
borde jag?
det var extraordinärt från början och sedan ännu bättre.
hela tiden.
jag känner mig som en ny människa, en annan människa, en ännu lyckligare.
som om allting är underverk och magi och världen mer fantastisk än vad jag trodde.
alla människor är spännande och har en historia och jag tittar på allting och dör konstant inombords av utmattning, av lycka, igen, vilket tjat, lycka lycka lycka.
extraordinäritet.
och vad jag än skriver är ofullständigt, otillräckligt.
men min lyckomagvärk går inte över och jag skrattar ofta och igår berättade vi saker och bara en sådan sak.
berätta saker.
säga.
och jag vill säga ännu mer.
viska in i lockarna allt som ingen annan vet, som jag inte visste själv, så att han känner mig, och känna honom och och och.
känna honom, känna mig, känna, vara.
det gör mig tokig.
nypa mig i armen, bita i täcket tokig.
jag är kär.
vi är kära.

in the evening, we are sleeping, we are sleeping. we make time.

idag handlade jarvis cocker och hans dotter på champion på min gata = jarvis cocker bor i mitt kvarter.
jag var mer en suede kinda girl när jag växte upp men ändå. jarvis coker. starstruck. en sak som är säker är ju att det aldrig skulle hända i malmö.
hahah.
idag är livet också mindre trist, vi åt lunch utomhus i solen i montmartre och traskade rätt mycket.
jag fick svenska presenter och prada infusion från kastrup.
all in all, inte så pjåkigt.
nu ska jag äta 200 gram fazer mjölkchoklad och kräkas över hela mig själv i sängen.
hejdå.

inside, like a wrecking ball.

jag förstår inte riktigt vad som hände. eller varför.
jag vaknade igår och kände för att genast somna om, på obestämd tid.
ligga i min egen smuts och tvinna mitt hår och tänka på absolut ingenting, känna i hela kroppen hur överjävligt livet är, tycka synd om mig själv, gråta tills det tar slut och sedan mer när nya tårar hunnit bildats.
myrornas krig bakom ögonlocken, ingen hemma, statiskt brus.
håglöst tacka nej till allting som, högst hypotetiskt, erbjuds mig.
ingen erbjuder mig någonting.
inga gråtvänliga axlar, inga bekymrade miner.
igår värkte hela jag som om jag blivit påkörd, iallafall minst sovit på fel sida.
idag la jag mig igen efter frukosten.
som bestod av chokladtårta.
såklart.
men vad hjälpte det och precis som min fransklärare så vänligt påpekade kommer jag äta mig tjock och ännu olyckligare.
han ringde först vid två och tjugo i tre hade jag hunnit till st paul och det regnade och marais och hela paris är grått idag, trots allt svammel jag hävt ur mig om att det aldrig är det här.
vi fikade på centre suedois, svenskt kaffe och äppelkanelkaka, det var en fotoutställning på temat "maison rouge" och faluröda lador och prästgårdar och lusthus över hela väggarna, det luktade tempera i utställningslokalen.
jag berättade om dalahästarna, han tyckte de var roliga.
sa att han ville komma till sverige i sommar, fotografera med storformatskamera.
mitt hjärta darrar. smälter. dör. återuppstår bultandes.
ser allting framför mig i softat ljus, svensk sommarromantik, strandpromenera i falsterbo och övernattningar på österlen, åh herregud, men det är väl så.
ville röra vid hans hår, dra i lockarna så att de rätar ut sig och sedan släppa och se hur de lockar tillbaks sig igen. men jag lät bli, och sedan lät han bli att hålla mig hårt och bad om ursäkt för att han inte gjorde det per sms tio minuter efter att jag bytt metrolinje. stod på franprix och tröstköpte gummibjörnar med gråten i halsen och ögonvrårna. kände hur knäna bara längtade efter att ge vika och lägga sig ner och sen gråta mig till döds.
så hårfin balansgång hela tiden och mestadels är jag så jävla lycklig och allt så ofattbart tipptopp och mervellieux och sedan kommer de här dagarna och bara, ....jaha.
längtar hål i bröstet efter honom, efter tillochmed den lätt sura doften av inrökthet i hans lägenhet, efter hans kalla sovrum, efter förlora händerna i lockarna, efter nya bitmärken, efter hårda mjuka händer, efter ochsåvidarevidarevidare.
efter titta på honom och förundras svindla över tanken på att här är han och jag och vi hör ihop. för att känslan säger det. för att den lagt sig till ro som en katt och spinner av välbehag.
känna och övertyga mig om att han är där, på riktigt, finns. att allt är verklighet.
imorgon kommer min familj.

robe.

och, viktigt viktigt, ÄLSKAR min nya klänning.
älskar älskar älskar.
kan vara det bästa köpet jag gjort någonsin.
helt vansinnigt.

nobody warned you that I could just waltz right in and shake up your style.

yada yada yada.
yada mer och sedan lite till.
fan då att det ska vara såhär.
man bara upp i skyarna dödslyckligast och längtar en hel dag efter fortsättningen och så bara, ja, men tack för ditt svar.
mhm.
javisst, men varsågod.
och framförallt, fan också att det gör sig mer hört än det som är huvudsaken, det underbara. att allt är en lång dans på rosor och tusen saker jag inte trodde möjliga. om mig. saker att känna, vara, göra.
spendera en söndag i sängen läsandes, ritandes, skrivandes, verveinedrickandes, pratandes, ätandes, liggandes, visandes, berättandes, lyssnandes, kyssandes, skrattandes, vilandes.
och ännu mer.
och nu känner jag mig bara trött och som påkörd av en bil och längtar till sängen och sömn.
känske är det känslor som lämnar som blåmärken innuti, som gör mig trött.
all lycka och all sex och förundran och magi och fyrverkerier blabla drar energi och sedan, när vi sagt hej då, får jag sota för det med en härlig kärleksbaksmälla.
känna för att dö lite. lägga sig ner och låta ångesten festa på det som finns kvar.
men, "tack för ditt svar".
ok.
men, har chokladmoussetårta i kylskåpet. oh happy day.
och igår fick jag mens, rätt sällan möts det av en våg av lycka och tacksamhet men igår kunde jag ha skrikit av glädje.
ingen mariya av mig den här gången heller!
sucker.

,,,

"han har ju haft många, många tjejer, men han är verkligen lycklig nu."

haha.

red wine, success!

så, kom kom kom klockan senare, en möjlighet för mig att svänga, rocka min nya apcklänning som jag mot allt förnuft, logik men helt enligt min instinkt köpte igår, röd med rutor att fira jul i, att vara jul i.
med ett glas rött och sedan fler och choklad och ost. ohh, ost. ost.

there are days in this life when you see the teeth marks of time.

jag känner mig som modellflickvännerna i det där avsnittet av satc när miranda är någons "vanliga" dejt. smarta dejt. fula dejt.
inte för att jag är modell och snygg som fan (som ju redan konstaterats) utan för att jag är korkad.
eller, jag verkar korkad.
för jag kan inte prata. franska.
jag sitter med vid matbordet och fattar alla skämt och skrattar och allt är kul och bra och yeahyeah, sedan frågar någon mig något och jag bara...mm...eh...non, merci.
eller, oui.
och så ler jag.
som om jag är asiat.
enstaviga svar och ändlösa leenden.
det känns så ovärdigt.
så otroligt ovärdigt. genom taket, under golvet. jag vill sjunka genom jorden och bara flyta ihop med bakgrunden. jag vill bli luft framför dem, jag vill vara heroes och lära mig det jävla jävla skitspråket på två sekundr, utan ansträngning.
och jag vet vad de säger sedan, när vi gått och dörren stängts och vi redan sitter i bilen och de bara vänder sig till varandra och kan inte ens få fram ord för att beskriva hur trist jag verkar. och vad ser han i mig. och varförvarförvarför. och sedan tänker de säkert tillbaks på nån gammal flickvän och på hur mycket de gillade henne och vilken fest hon var att umgås med, hur hon aldrig slutade prata och kunda foga tre eller fyra eller åtta eller tillochmed miljarder ord efter varandra. som om ingenting. asintressanta synpunkter på fotografi (och dessutom vacker!) och femhundratusen lustiga anekdoter och jag sitter också på alla de här sakerna, förstås, hur svårt är det att säga någonting om en ost med mänskligt hår på, men min mun knyter sig för blotta tanken på att ta de där franska orden i sig framför dessa människor som säkert är allt annat än överseende och jag vill inte vara en idiot.
så jag måste välja mellan stumhet eller att prata som om jag är tre år gammal. som om jag är imbecill. utan grammatik, där meningarna tystnar, gör uppehåll och sedan flyter ut i ingenting för att orden tagit slut. inte finns där.
helvete.
jag hatar den tjejen.
som är jag.
fanfan.

mother, am I good looking?

för, saken är.
jag har ju aldrig varit snygg.
right?
det var ju johanna och zari och sedan amanda och de som var snygga.
inte jag, oh nej.
kanske efter att man lärt känna mig.
hahaha.
min mamma tycker det.
hahahaha.
och sådär.
och nu känner jag mig dum, som om jag fiskar efter någonting, typ kom igen, lämna en kommentar och berätta hur gorgeous jag är.
men ärligt, jag har fan aldrig känt mig snygg.
ingen har sagt att jag är snygg.
det var ingen som raggade på mig. någonsin. när jag var sextonsjuttonarton och det kändes asviktigt.
zari bara "ehh...jag fattar inte varför."
hahahaha.
och nu kan jag inte avgöra om det är jag som har fel.
om jag är en sådan tjej som var ful när hon växte upp och inte fattat att hon blivit snygg och nu är dödens lammunge i alla hungriga raggares ögon.
en sådan som alla shallow hal's drömmer om.
eller kanske var jag inte ens ful från början.
kanske var jag bara så jävla otrevlig och ointresserad och glasögonprydd och trist att ingen orkade stöta på mig för det fanns ändå ingen väg in i mina järntrosor.
eller så är jag fortfarande ful.
jag vet inte.
det känns konstigt.
jag är inte alls ett med mitt ansikte.
vi har nog inte riktigt växt ihop än.
(jag har tolv kommentarer hittills. 21 av 150 personer kallar mig en favorit.)

question.

jag har hamnat på flickr.
kan inte bestämma mig för vad jag tycker om det.
om jag skäms för att jag är ful eller bara för att mitt ansikte är där, hela tiden, och att miljoner människor kan titta på det. nära. noggrant.
det känns hursomhelst skitviktigt att läsa kommentarerna.
"superbe" tycker någon.
fast det är väl inte min förtjänst?

(två minuter senare "...I'd be taking portraits of her constantly." haha.)

starting to decay.

den ryska tjejen, postorderfrun, i min klass är gravid.
innan trodde jag det bara, men nu är det uppenbart.
ingen går upp i vikt så snabbt.
hon ser mjuk ut, som om handen skulle försvinna in i henne om man rör vid henne.
det gör mig skitilla till mods.
verkligen.
jag kan knappt titta på henne.
var tvungen att sätta mig på samma sida av bordet för att till varje pris undvika att se på henne.
hon sitter där och är helt...rundad.
utan kanter.
gränser.
som om någon försiktigt fyller henne med luft.
sprutar in gelé i henne.
får rysningar.

you said what I wanted from you.

så finns det ju andra saker också.
som de korrekta avsluten på mail.
som en stilla undran över vart jag ska bo i sverige och efter det, vart ska jag bo i paris?
oändligt mycket viktigare.
han sa att livet verkade så lätt för mig och det är väl sant och så, men fan vad svårt det varit att komma till den punkten, och egentligen är det väl inte lättare heller, annorlunda. bara. en annan femma.
inte bita naglarna för att datumen flyger av kalendern.
ingen sömnlös oro.
självklart uppdaterar jag mailboxen var tionde minut, men kom igen.
allt annat vore ju obegripligt.

kollat priser på sorbonne. vet inte. kanske är jag inte ens berättigad studiemedel. jaahaa.
så går det när man konstant stoppar huvudet i första bästa hål.
men det ordnar sig väl också.
och jag kan väl leva på luft och kärlek och doften av boulangerierna och det där.
inte langa upp kortet på apc.
vi såg baisers volés kanske i lördags, jag har inget begrepp om tid, och jag känner för att lägga mig under täcket och säga hans namn tills språket upphör, tills jag inte kan höra vad jag säger.
så det blir bra. det är bra.

I am very, very happy so please hurt me.

håhåjaja.

just ripple little cripple and yes the cripple it was happy, screamed I just completely love you.
nanana.

en sömnlös natt, check.
mailbox full av underbarhet, check.
sverigebiljetter, check.
torsdag, check.

jag kan inte koncentrera mig på det jag vill säga, bara fladdra vid det och sedan dra vidare, fladdra in i duschen fem tio minuter stoppa någonting i munnen försöka hitta fokus, ett inre lugn, värdighet, koncentration koncentrerering.
men det är mot alla naturlagar, mot vad som är möjligt, bortom rimlighet.
just det.

the world is made of good stuff.

jag känner mig tveksam till att ta ord i min mun.
för vad ska jag säga?
jag söker efter dem, och hittar nästan och när de sedan ska ut ur mig försvinner de, blir allting tomt och fullkomligt.
fullkomligt.
fullständigt.
jag står med öppen mun och känner att ingenting behöver sägas.
så att jag satt idag på ett oansenligt brasserie vid place monge och tittade ut på torghandeln genom fönstret och inte kunde formulera en enda tanke, vad ska jag säga om det?
att jag är fullkomlig?
att det är fullständigt?
att jag har lagt en pusselbit bredvid min egen och de passar ihop och att det inte finns någonting mer med det.
det är märkvärdigt enkelt, förundrande, en känsla utan ord att definiera, forma den. ingen skepnad att klä den i.
bara ett särskilt andetag och en värme och någonting mycket större än min kropp som sväller, pulserar, växer, lever.
binder tungan vid gommen och snörar samman fötterna, gör knäna svaga.
planterar längtan i fingrarna.
en otålighet och ett lugn och en lycka och en sorg och ett leende och att blunda och lägga sig ner och lyssna och känna helhjärtat, helkroppsligt. musiken börjar i huvudet och slutar i tårna, rullar genom mig.
låta ryggen sjunka ner i madrassen och inte längre känna om jag finns, vems arm det är som är på min bröstkorg.
ingen tid och inget rum.
omedveten, likgiltig för allt det som är utanför vad mitt universum krympt till.
nästa måltid, den fysiska massan bredvid mig, dofter, känslan av t-shirt och hårlös hud, ljuset in genom sovrumsfönstret trädet med smörgula löv utanför, grå eller blå himmel, posera för en bild, sova, läsa min bok, luta mig tillbaks och låta bara det hända, som ska hända. skriva när andan faller på, äta när man är hungrig.
ost, vin, bröd.
så jag satt alltså på brasseriet och tittade ut genom fönstret och trädstammarna är gråa och bladen gröngula och det finns ingenting jag vill ha annorlunda, saker kunde kanske vara bättre, ett tillskott på kontot, men det är ingenting att justera, finputsa.
bara fullkomlighet.
lycka.
hela kroppen andas av det.

silence, distance.

så, jag åt en pain au chocolat och ett halvt paket pepito noir chokladkex, för att jag trodde att det skulle göra mig gott.
ahahaha.
mår skitilla.
och kan inte andas.
mina lungor är andrahandsröksönder.
och någonstans längs vägen har jag återfunnit min sjuttonåriga förkärlek för cigaretthårsdoft.
för det är ju så romantiskt.
tror jag.
och så löser jag en enigm av albert einstein och kommer ingenstans och fryser fingrarna av mig och har tvätt att tvätta och stryka och sängar att bädda om.
ska jag gå till apc snart?