oh, you're perfect, please don't change a thing.

och har så många exempel, men jag sparar dem. trycker på dem lite.
anal personlighet.
men det är lustigt hur jag själv också börjat sjangsera, och jag gillar det, på sätt och vis.
en lätt smutsighet.

( .. )

den franska inställningen till renlighet och hygien - annorlunda.
vädret är nu stabilt ostadigt, jag är så förbi av trötthet att jag kollapsade i en skrattattack under lunchen när jag skulle förklara vad vi svenskar egentligen gör med all fisk vi äter.
nu mot morbihanbukten, bodyboarding ahead.
han blev förövrigt sur för att jag inte packat linser, undrade om jag "kommit ihåg bäddräkten".
som om det fanns ett samband mellan de två tingen, vad är jag; synsk?
och har dessutom överätit, inte en chans att jag slinker i en bikini.

I'm a festival, I'm a parade.

jag fryser inifrån.
han är försvunnen någonstans med bilen och igår, och det är det här jag hade - kanske eller inte i bröstet, tänkte jag att jag kan ju inte leva såhär! utropstecken. det går ju faktiskt inte. omöjligt.
vilket obevekligen lämnar mig två alternativ.
eller nej, ett.
gör inte det då.
mais, comment faire?
för, och det är ju kärnan, jag vill ju! vill, vill vill.
om det fortsätter såhär måste jag hugga av fingrarna en efter en.
så kan jag åtminstone inte skriva om det längre.

(nu kom han tillbaks).

like a death of the heart jesus where do I start? but you're still the one pool where I'd happily drown.

blandat väder nu.
jag har absolut ingenting på tungan, på hjärtat.
eller vänta nu, kanske är det allt, so many things unsaid, kanske. inte. kanske.
vi har röda gardiner av linne i vårt rum, ljuset är varmt och mjukt och det känns som om mina revben krossats.
det här går ingen vart.

gud vilken cheesy bild, men min uppkoppling är så svajig att första bästa had to do.
den föreställer morbihan, det är meningen att vi ska bodyboarda där så småningom, jag avslöjade mitt förflutna som surfchick och det var det.
senare slog det mig att hur ska det gå till, jag har ju inga linser med mig, men jag tror jag väntar med att berätta det, han fick något så förtjust över sig när han föreställde sig mig i våtdräkt.

det regnar i bretagne.
go figure.
jag är lycklig.

in my way I've been true, I've lived just for you.

vi åkte till chevreloup igen.
vadade genom knähögt gräs.
jag har inte ord för att beskriva den här platsen, en gigantisk, naturlig park?
en välvårdad, magisk skog?
och jag ritade honom när han sov och jag har bestämt mig för att rita mer.
för att ta tag i mig själv.
för att göra sådant som det är meningen att jag ska göra.
istället för att vänta på ett startskott som aldrig kommer.
på blixtar från himmeln och allt det där.
live a little, skulle man kanske kunna säga.
och värmen sitter fortfarande i mitt skinn och imorgon åker vi till vannes. äntligen.
jag tror att jag är lycklig.
att jag krupit tillbaks in innanför huden, att jag har fötterna neråt och huvudet kallt.
han har visat mig gamla bilder och det känns som om rötterna växer sig djupare.
att vi förankrar oss i varandra.
jag älskar ju honom.
och jag har väl aldrig velat bo på easy street. egentligen.

mind what you die for, diamonds.

och jag måste börja med att alltid topcoata, en vecka och fortfarande impeccable.

it's that look in your eyes, telling me lies.

what should I do, love you just as you are?

jag tråkar ut mig själv med mitt gnällande.
min tvekan, mina doubts. den korta ron därimellan. tron på att det är vad det verkar.
och hur jag sedan, efter det, måste pilla på varje tänkbart sår för att se om det går upp.
ifrågasätta.
misstro.
det är artontusen grader i solen idag.
jag har en idé om en picknick och en filt i solen och min bok och ett block.

I want to die today and make love to you in the grave.

men också, is this love of ours a lie?
och jag återkommer ständigt till dessa två motsatsförhållanden.
som om det ena inte finns utan det andra, men det är väl inte kärlek fast vad vet jag och vad vet någon och jag tror jag fått solsting eller så är det vitt vin som gått rakt ut i blodet och jag måste gått mil idag.
men det är inte det som gör mig trött.

new york I love you but you're bringing me down.

varats olidliga lätthet är ett hån och en nagel i ögat och ett hjärta som slår för hårt.
bröstkorgen bankar. jag är säker att det tillochmed går att se.
som om det är jag som är tereza.
tereza med svartsjukedrömmarna, bedragen. oälskad.
siegfried.
och jag grips av ett absolut behov att veta säkert, veta hundraprocentigt och ännu mer, att det är sant. allting. sant det han säger, vad som är, att vi lever tillsammans i sanning och inte i gråzoner, att jag inte kommer bli obehagligt överraskad om en, två tio veckor.
och jag vill be honom om bevis.
jag vill fråga på en skala hur mycket han älskar mig så att jag kan få en vetenskapligt baserad uppfattning av situationen.
vad jag borde göra. vart jag borde vara.
om ifall jag är trygg i hans armar eller om det bara är en fåfäng förhoppning.

like a rat in a cage.

och det finns ingen riktig ände, visst.
inte ett klart slut.
det bara kommer och går, som om jag står öppen.
välkomnande.
gråten. och tvivlen och gråten.
och att i plötslig ilska och avsky och mest rädsla kasta penna papper whatever som råkar finnas i handen i väggen.
tryckutjämna.
mycket handlar om tryckutjämning these days.

I fell for the promise of a life with a purpose.

satt igår och väntade på honom uppflugen på muren utanför palais de tokyo, läsandes, solsken, allt det där.
han var och "hämtade sin bok och drack en liten te" (den franska besattheten av att sätta litet framför allt som är kortvarigt - "sept petites minutes", "un petit thé", obegripligt) hos henne och jag övermannades där på muren av en fullkomligt självklar, uppenbar, helt och hållet tangible känsla av att han skulle komma släntrandes mot mig, inte helt avslappnad, se på mig och säga - kim, jag är ledsen men jag har gjort ett fruktansvärt misstag.
och så skulle det vara det.
och när jag satt på muren och väntade visste jag att det var så.
att hon lockat honom till sig, att jag förlorat.
jag tror att det mest var väntandet.
att det hade varit så typiskt, att det är så det är, helt ovetandes blir man plötsligt ambushed av någons känslor och tankar, sådana man inte kunde föreställa sig fanns. och så är de plötsligt där.
och man känner sig foolish.
hjälplös. för att man trodde. för att man var intet ont anandes. för att man väntade.
så jag tittade efter andra pojkar och män, för att stay ahead, alla som gick förbi och tänkte kunde jag älska honom kanske och det var en kall, vetenskaplig handling utan minsta känsla involverad och minutrarna gick och han kom inte. en kvart efter utsatt tid smsade jag om han var på väg och han svarade att han varit där en halvtimme redan, i bokhandeln.
kände mig fånig när jag berättade och han skrattade och kysste min kind och klämde min hand i sin.
jämt verkar allt sluta med en lätt känsla av sheepishness.

atleast that's what you said.

drömde att jag shoppade, vaknade med ångest, tänkte - phuu.

new york I love you but you're freaking me out.

idag lovar de 19 grader.
jag har fler fördömda cv:n att lämna, bara tanken på dem, nej, bara faktumet att de ligger där i min moleskine och väntar på att delas ut bränns.
känner mig trotsåldrig. eller, puérile skulle vi kunna säga. för jag läser l'insoutenable légèreté de l'être och slår upp varje ord jag inte förstår och skriver sedan ner dem och den svenska översättningen i min andra moleskine.
hittills är det användbara ord som pesanteur - tyngdkraft eller enduit de poix - puts eller överdrag av beck.
fugacité - flyktighet. det är iallafall snyggt. dock kanske inte lika snyggt som flyktighet.
franskan har fått mig att se på svenskan med helt andra ögon. öron. det är bakvänt men kanske inte konstigt, att det behövs ett nytt, främmande språk för att kunna se sitt eget tydligt.
ett slags motsatsförhållande.
har bäddat rent med mina sängkläder av egyptisk bomull och börjar run out of ursäkter för att inte ta itu med att skriva det sista, kvarvarande cv:et.
merde.

all records show that you're filthy but fine.

som om jag stoppat fingertopparna i sylt. eller sugit dem blodiga.
jag tar steg, har ingen aning om hur de ska mätas, skriver fler cv:n, förklarar varför jag vill jobba på american apparel, café suedois, hos just er!
varför ni bör välja just mig.
vädjar om frilansjobb.
ber om pengar. pengar.
sommaren är en hägring på andra sidan av maj juni.
jag har febriga visioner av sportbilsfladdrande hår på väg mot haväng och hovs hallar och polcirkeln och île d'yeu, cuzion.
om romantik och värme och sol och sand och hav och brun hud som doftar gott och salt hår och simplicité.
tunt tyg. goda vänners lag.
allt sånt.
med en nästan sorglig intensitet.
jag avskyr när jag längtar bort mot en vag föreställning om någonting annat.
trots att sommaren väl egentligen är en fullt förståelig företeelse att längta efter.
mer än det.
vem börjar inte i slutet av april fantisera om semester och jordgubbar eller vad det nu är som gets them going.
fast väntan. man ska inte underskatta längtan. igår drack vi mojitos utanför bottle shop och det var varmt.
de steg honom åt huvudet och jag skrattade.
var sak har ju liksom sin tid, jag vet.
ska till palais de tokyo nu.

han hade levt med dig, med oss, ett litet slag.

mitt nagellack är liksom svagrött. kanske lite åt körsbärshållet. fast svagt. och diffust. det ser sårbart ut i kanterna, som utsmetat läppstift.
jag finner mig själv hela tiden tittandes på naglarna, letandes efter exakt vilken känsla det är de framkallar, men jag kommer inte exakt på det.
någonting om mystiska, slightly neurotiska kvinnor kanske.
however, idag är dagen d då jag beväpnad med mina idiotiska lettres de motivation ska ut och söka efter en inkomst.
två månaders stenhårt arbete för två månader av jetset tillvaro, än här än där, en slank hon dit en slank hon hit.

we took ourselves out of our hands, we could not have explained danger better.

gjorde en tomatsoppa out of this world, ibland överraskas jag av min egen genialitet.
ibland av den totala motsatsen.
igår var vi i chèvreloup, arboritoriumet bredvid Versailleparken.
så många träd, så många märkliga träd.
vi tog foton, jag har börjat älska att fastna i hans lins - som om han gör mig, promenerade och var tystlåtna, så mycket vår i luften att vi drabbades av instant drowsiness.
jag lekte med tanken på att somna i det knähöga gräset under något passande träd, kanske äppel, med små vita blad fallandes över mig. fast det hade ju varit lite väl. tummelisa, snövit, askungen, tjuren ferdinand.
plötsligt började en orkester spela klassiskt, det dånade mellan stammarna i alléen där vi gick, fnissandes. jag tog ett par balettsteg. det var, förstås, väldigt filmiskt.
i lördags var det en soirée, the white party, lägenheten var klädd med bomull och bubbelplast och tallrikar med blomkål stod haphazardly utplacerade all over. naturligtvis fattade bomullen eld vid två tillfällen eftersom något ljushuvud (...) ställt värmeljus på den.
och jag märkte att även om hon och han och de är förpassade till det förflutna, så är det inte likadant heller. än.
jag fann mig själv vara den svartsjuka flickvännen som mätte dem han pratade med långa blickar från lätt hopknipta ögon. misstänksamma blickar fulla av äganderätt.
och det är ju inte henne jag vill vara, det är ju inte henne jag är.
så vi åkte hem och jag hade tårar av hälften ilska hälften skam hälften ledsamhet på kinderna och han kysste mig och lovade och je suis trés heureux avec toi.
när vi kom hem, redan i trappan, cochoneries för hela slanten.
jag är så easily lead astray.

your lover is an actress, did you really think she'd stay?

idag kvittrar fåglarna som om det inte fanns någon morgondag.
jag är klar med mitt cv. ska laga vegetarisk lasagne och äppeltarte och har läst i fönstret och sovit länge, han låg i min famn och jag är så känslig för det som ligger i luften, men nu känns luften bra.
fast att hon, som i hon, inte vet att hon är ute ur leken för att jag är tillbaks.
utan hoppades att jag kunde fokusera på mina studier och att jag mådde bra, att hon själv märkt att människor kan vara missledande, underbara, komplexa och irriterande.
och det verkar som om ingenting tar riktigt slut och jag längtar alltid efter definitivitet, klarhet.
att göra enkla, stapelbara fyrkanter av allt som är besvärligt och spretar åt olika håll. som den här månaden.
packa ihop, ställa undan. vara klar med, över. snippsnappsnut.
hon ringde honom och, antar jag, undrade vad jag menade med mitt välönskningsmail.
ungefär som jag då på saint lazare och det går en rysning längs ryggraden när jag tänker på det.
och jag tycker synd om henne och jag blir trött på honom och på killar, pojkar, män i allmänhet som har så svårt för att vara raka.
säger att de ska ringa eller vad som helst i rädsla för att vi ska få ett sammanbrott om han säger som det är, I'm just not that into you. och kanske, kanske gråta, det värsta som finns, varje tjejs hemliga under bältet vapen. darrande läppar och hysteri.
men jag menar...har de aldrig hört talas om plåsterteorin?
och de flesta är inte värda besväret ändå. de förstår det bara inte.

raw power has a magic touch.

nyss skickat ett jag-är-inte-arg-och-hoppas-du-mår-bra-trots-allt-mail till henne som i hon.
och kanske verkar det bara förmätet, jag är inte säker, en så väldigt tunn balansgång men jag menade det verkligen uppriktigt.
det känns som om jag haft en uppenbarelse.
by nästa vecka kommer jag säkert vara pingstvän eller något annat läskigt.

I saw it slip away.

går trögt.
funderar istället vagt på romantisk middag, på efterrätt, att vara huslig, pysslig, det här? det bara slängde jag ihop.
det är lustigt hur lite som behövs för att vända allting om, en annorlunda tanke en god natts sömn, något om att släppa taget på rätt sätt, att låta det gå.
jag håller så hårt ibland, min vilja så obändig, tvingar saker i omöjliga riktningar för att allt måste gå att kontrollera, viljekraften styr kroppen upp på tåspetsarna och perfekt överblick. inga överraskningar.
men idag är min kropp mjuk och varm och luddig, jag tänker tumlande kattungar och purrrrpurrrr, doft av varm päls och ett behagligt vibrerande. som inte tar slut.
välvilja. vilja väl. förlåtelse, acceptans och glädje, stilla och stormande på samma gång.
hjärtat känns så stort när det är såhär.
jag tror det gör gott.
att det passar kroppen bättre än svartsynthet och cynism och misstro, ilska. bättre än kontroll.
förstås.
färsk spenat som contorni?
en tomatsoppa?
med ett gott bröd och en god ost och en paj efteråt?
finns det rabarber än?
allt mjukt och runt och mycket kärlek.
jag känner mig hemma, hemma här, hemma i honom och hemma i mig.

you know I do.

jag tror att en märklig upplevelse i en skog igår kväll kittade oss samman igen.
eller kittade mig samman.
mina olika fötter, riktningar.
nu har jag bara ett mål, en vilja, en önskan.
känner mig helhjärtad, på plats här och nu och allt det.
himlen var rödgrå som rök, diffust upplyst av paris - ljusets stad.

idag ska jag söka jobb.
först måste jag skriva cv.
det värsta jag vet. söka jobb kommer på andra plats.

I'm leaving you because I don't love you anymore.

en fot på marken och en hand på dörrvredet.
är det så jag ska leva?
och vad gör du, vart är du, när kommer du? varför är du inte här tiotusenkronorsfrågan som bultar som ett extra hjärta.
bandläggning. tungbitning.
en fråga i taget. välja sina strider.
jag har som ett tunt lager likgiltighet runt hjärtat, en trötthet, en trotsighet som väntar på minsta felsteg, på att få kasta sig mot dörren.
som säger visst, säkert åt det som är mjukt och runt och fint.
smakar gyttja och får mig att se svart, promenera med hälarna fulla av bly, peta i maten.
och den tittar på honom misstänksamt, efterforskande, letandes. vad är det du inte säger?
som vägrar gråta och som fogar sig runt hans kropp trots att det är en avgrund mellan oss i sängen.
och sedan smälter den som is och jag är mjuk och varm och levande under hans hand under hans hud och jag skrattar på riktigt och ler på riktigt och det viktiga var ju nu och framtiden, inte dåtiden, det sa jag ju.
och det är ju så.
fast det känns ändå som om jag dras åt alla håll samtidigt, som om jag töjs ut.

...

"When Lindbergh was leaving on his immortal trip across the Atlantic, the reporters wanted a picture of his mother giving him one last hug, but she refused: "We're Swedish, we don't do that." And I am from that same Nordic stock: distant, un-demonstrative, yet granite hard in our affections."

caroline says moments and time cannot continue to be just mine.

note to self;

relevant- nuet och framtiden
irrelevant - dåtiden

eller jag önskar lite det.
nyss grät jag tills allt syre tog slut och huden i ansiktet plötsligt kändes istället för att som vanligt bara vara, finnas.
liksom darrade och stacks.
grannarna måste trott, ja vaddå? lustmord? i barbarellabemärkelsen. är det enda bemärkelsen?
nu sitter jag med ryggen mot elementet så det bränns, känner mig lobotomerad. tung. huvudet allt annat än på skaft.
och ljuset är kallt, blåaktigt, jag har ingen aning om när han kommer hem, inte sent säger han, och jag kan inte riktigt tro på att det här händer.
och kanske gör det inte det.
för vad är det jag tror?

for those medicated minutes.

the time will come when you add up the numbers.

sårad stolthet.
för jag trodde aldrig att det skulle hända mig.
tvivel och svek och smussel.
för tillochmed han som inte vill ha mig, som jag lät driva mig till vansinne under ett år, tillochmed han var märkligt devoted. till bara mig.
och exet, exet, han som jag brukade skämtade om med bästisen att han skulle göra mig illa.
helt otänkbart, omöjligt, bortom det, ett nytt ord bara för hur den möjligheten inte existerade.
att han skulle göra mig illa.
sluta dyrka marken under mina fötter.
se åt någon annans håll.
kanske jag varit bortskämd, och kanske har min världsbild fått en törn nu, och det låter ju outhärdligt att säga.
och det är det väl.
fast sant, ändå.
och kanske, kanske, just därför är det på sätt och vis nyttigt och lite bra. vad som hänt.
kanske ärligare, uppriktigare, sannare.
mindre för givet.
och foten på marken lättar väl, så småningom, eller inte, men vad det betyder kan jag ju inte veta nu och det känns inte särskilt viktigt.

and even when you touch my face you know your place.

hemma hemma hemma.
borta borta.
hemma.
mina känslor är så blandade att jag inte vet på vilket ben jag ska stå.
jag såg honom först igår, på långt avstånd och en i nanosekund tänkte jag, jag går åt andra hållet.
mot biljettluckan. mot sverige.
eller vartsomhelst som är bort och inte garches, nu nu nu innan han ser mig.
sedan började jag gå och fötterna kändes tunga på väg mot honom och han hade mina jeans och min t-shirt på sig och ingenting var självklart eller lätt och jag hade gråt på tungan och händerna fulla av ängslan. och någonting som viskade ta på mig.
och på le peripherique la han sin hand på mitt ben och tittade på mig från sidan och jag såg ut genom mitt fönster och det var så många saker, så många olika saker.
sårad stolthet. trötthet. längtan. avstånd.
och handen låg där och jag klämde den tvångsmässigt, som med ett stresshjärta, drog och knep i fingrarna, smekte dem. slutade. började om.
je suis très contant de te revoir, tu sais.
och hemma blommade grannens äppelträd och allt är grönt och jag pressade mitt ansikte mot honom i brist på någonting annat och hud mot hud är hud mot hud och det var ett enda våldsamt darrande andetag och knän som gav vika och förvånansvärt mycket smärta.
förvånansvärt?
och sedan grät jag mer och efter det en gång till och jag tänker att det får lov att gå långsamt.
att det är min tur nu att tveka.
inte på nu, men på framtiden. när nu den kommer.

don't play cards with satan, he'll deal you an awful hand.

uppsatsen är snart klar.
olyckligtvis har jag absolut ingenting mer att säga om kommunikation.
eller om någonting. och nära skjuter ju ingen hare. eller, snart är ganska långt bort när orden tagit slut.
och nu är det måndag, nästan.
mitt huvud känns fyllt av poolvatten.
min rumpa gör ont.
jag är så trött att fingrarna snubblar fram över tangenterna, vartannat ord blir felstavat.
jag vill lägga mig ner, tillochmed utan bok, bara domna iväg.
och i hemlighet, i hemlighet är jag lite rädd, hyser jag en slags bävan för imorgon.
det var så länge sedan.
och allt är annorlunda nu.
men jag är lite rädd att det tagit för lång tid mellan förlåtelsen i kroppen och den i huvudet.
som att så mycket utspelat sig via mail, och imorgon kommer vi stå som två tonåringar på charles de gaulle. blyga.
eller, worst case scenario, jag blir arg.
men christ, sluta oroa mig i förskott.
imorgon ska jag köpa nagellack, färgen san fransisco.

snart ridning.
är så exalterad att jag inte kan sitta still, absolut inte skriva uppsats.

a love supreme.

idag är det allt annat än tråkigt utanför fönstret, men jag lyckades bara ta mig ner till strandpromenaden, en sträcka på hundra meter, och gå längs den först åt ena hållet och sedan åt det andra.

igår åt vi, som sagt.
fem rätter.
jag kan inte bestämma mig för om det var sparrisen, rödspättan med smörstekt salvia, den förvällda färska spenaten med olivoja och piri piri, peccorinon med fikon eller kardemummapannacottan som var godast.
och det är ju helt oviktigt.
eller vinet, fast nä.
sedan var jag tjugotvå och gick till jeriko, dansade som en tokig. svetten stänkte. och klänningen som var helt nytvättad.
idag har jag bara ätit och sovit, förstås.
eventuellt ytterligare en rad eller två på uppsatsen.
i den här takten kommer den bli klar lagom tills jag ska lämna in nästa.

och kärleksförklaring i inboxen, somnade på moln.

I'll end up winning and I won't know why.

döm om min förtjusning när jag hittade femton burkar tomatjuice och rörde ihop en virgin mary.
det ser jättetråkigt ut utanför fönstret.

black feathers are falling on my feet.

internetpaus, har skrivit ytterligare fyra rader på uppsatsen och känner att jag verkligen behöver ta igen mig lite.
skickade ett mail till honom och klagade över blåsten och att solen försvunnit och över mitt betonghuvud och om hur jag bara längtar tillbaks ner under täcket med en god bok. eller ner i badkaret, eller upp i fåtöljen. varsomhelst där ingen ställer några krav.
och så frågade jag om han "hade några kul planer för ikväll".
sweet jesus, vad jag är trist.
ikväll är det middagsbjudning här, det ligger hundra sparrisar och och en bunte basilika och väntar i kylen, själv väntar jag på vinet. för det om något kommer ju göra mitt huvud gott.

I must be me, I'm in my head, black birds are circling my bed.

passar min lillebror, han tittar på monsters inc och färglägger sin träbössa, modell emil i lönneberga, med grön tuschpenna.
maken till målmedvetenhet. jag misstänker att vi båda lider lätt av en bokstavskombination.

I've lost direction and I'm past my peak.

fikade i två omgångar och promenerade tvärs genom stan, upp och ner och sedan tillbaks igen.
letade halvhjärtat present men vilken hopplös situation jag försatt mig i, han är ju så picky.
och försökte komma med insiktsfulla råd och remarks för att leda en god väns liv tillbaks på rätt bana - den mot ett bestämt mål och en god utbildning och att get back in touch with ones dreams. ambition, vilja.
klassiskt case av blind leder blind. åt en vansinnigt god apelsin. vansinnigt!
och jag saknar så att bröstet brinner och lemmarna känns domnade, saknar som syrebrist, huvudet blir sticksigt och vita prickar dansar för ögonen, så jag ringde honom och så satt jag under min vinterjacka på terassen och sög i mig hans röst i mörkret och försökte hålla rösten stadig.
det känns hopplöst, tillochmed om man räknar optimistiskt är det två dagar kvar och jag är så trött på det här nu.
och hur kunde jag vara så smaklös, så skamlös, att jag klämde in skämtet om plånboken, men nu får det stå kvar där och skämmas.
mitt huvud väger två ton.

jimmy, won't you please come home?

en dusch och ett stänk comme des garçons 2 senare, not so bad. eller, så kul ska vi inte ha.
not as bad.
plus fransk fikon body lotion. känner mig som ett tivoli av dofter.
har sett en fin carin wester, men när jag tänker på den tunna kabelstickningen och den vida halsringningen vet jag inte, för svensk? för blond för mörklockigt hår, för reslig för fransk pojkkropp, för...fin?
han verkar förövrigt planera överraskningar, skickar förfrågningar om jag gillar än det ena, än det andra.
har så svårt för det. planera sin egen surprise.
när han skulle köpa julklapp till mig föregicks det av en intensiv smsväxling - gillar du klänningar? en sån fråga liksom, har han tittat på mig? vilken storlek har du? gillar du brunt?
det slutade med att jag fick en smalrandig blå/vit tröja som kommer göra sig på île d'yeu med jeansshorts och smala, bruna ben.
men sms:en gjorde mig såklart bara ändlöst deprimerad och gråthalsig.
det är mer sol, mindre dis nu.
funderar på vem jag orkar träffa.
eller, vem orkar träffa mig?

I don't know how to do this.

men ärligt talat, måste han ha hennes låtar på sin myspace?
måste de fortsätta vara vänner?
hur är det ens möjligt by the way, hon måste ju känna sig minst lika lurad som jag.
men har inte ens någonting att vinna på att förlåta.
tröttheten är laviner och tsunamis. förödande.
måste det också vara turister, i just detta ögonblick, som fotograferar rakt in i lägenheten?
en gång när jag kom hem stod en japan på vår terass och videofilmade rätt in.
inte mycket till privacy. men han skämdes så mycket när han såg mig att jag inte ens behövde skälla, han bara bugade och sprang.
känner på mig att den här dagen bara har mediokra möjligheter.
(jag luktar verkligen hemskt illa, men när jag tänker på det är det inte så märkligt, jag måste ha sovit i samma tshirt i två veckor, the freshness).

without warm water in my head, all I see is black and white and red, I feel mechanical and thin, hear me play my violin.

torsdag.
det kommer till en punkt då jag tappar allt tålamod, alla goda föresatser, humöret.
och logiken och resonligheten.
men varför kan jag inte åka hem NU?
(för att billigaste biljetten kostar 5010 sek, is why, men inte ens det biter, en fånig bisak bara ).
för jag vill ju hem.
och jag har ju glömt hur kyssar smakar och hud känns mot hud och jag har glömt hans hår under mina fingrar och uppgivenheten drar in och lägger sig tung över mig och det känns inte roligt längre.
peter pan som bor i mitt bröst vrider sina händer, det är inte roligt längre!
hör ni det?
jag har en alldeles egen sorts tjurighet and boy, has it kicked in.
satt sig på tvären, genom mig.
säger nej åt allting, tillochmed jag vet inte, marrängsviss?
(jag har bara tre önskemål - rida, åka hem, lägga vantarna på en comme des garçons plånbok).
det är soldisigt idag.
jag luktar illa, men det verkar inte spela någon större roll, eller göra till/från.
fullständigt överflödig information, men jag känner mig väldigt inne i mig själv idag.
navelskådande?
vad jag borde göra är:
- hämta viktig post såsom deklarationen hemma hos mitt ex
- packa saker som fortfarande är hos mitt ex och som jag vill ta med mig hem
- skriva uppsats
- boka tid för ytterligare ett prov
- skriva andra uppgifter
- hitta en present, helst en tjocktröja som ersättning för den jag i vredesmod klippte mitt itu.
- köpa astmamedicin
- träffa vänner
- duscha
- klippa mig, skaffa ett jobb
ahh, despair is in the air.

like you would do for the one you love.

men kan ingen komma hem då?

I will never kiss anyone who doesn't burn me like the sun.

"vi var magneter, det var tvunget att hända".

there are people out there who all somehow make it through life, though they are uglier than you are.

så jag gjorde provet, ändå, två timmar försenat men still, bättre sent än fredag?
eller, nej, aldrig hade varit det bästa alternativet.
läraren hasade suckandes runt i klassrummet och demonstrativt börjar inte ens förklara med vilken utstuderad avsky hon gjorde det.
- jag har faktiskt bättre saker för mig, så att du vet.
och - så, varför bor du i paris och varför läser du den här kursen då? du tycker att skolan bara finns till för dig, ellerhur? phuuuu.
när jag svarade viftade hon med handen och sa nej, prata inte, skriv så vi kommer härifrån någon gång.
jag vet inte.
otrevliga människor?
det verkar så vansinnigt, nej beyond det, onödigt.

nu är jag utelåst och har ätit en lakritspuck. halva föll på marken, men lika glad var jag för det!

oh, so blue.

min e tangent har en antydan till ett smutsigt fingeravtryck.
en viss solkighet.
men bara den.
innebär det att e är den vanligaste bokstaven i svenska språket?
eller är det bara jag som hyser en förkärlek till e ord?
är det kanske ett specifikt ord jag hakat upp mig på?
och vilken kan stå på tur?

gud.
jag längtar hem.
den enda ljuspunkten är ridning på söndag, men det är ju nästan lik länge tills dess som tills jag sitter på det där planet och ber till högre makter, kontrolltornet, att det för en gångs skull inte ska vara några förseningar. ha ha.

why do I make things turn blue?

men som vanligt hjälper det ju att prata om saker.
jag förstår inte varför ingen talat om det för mig tidigare.

jag har prov om en timme, men bussen går om tre minuter och jag ligger i min pyjamas på sängen.
intalar mig själv att jag lika gärna kan göra det på fredag.
eftersom det inte finns någon anledning att göra direkt det som kan skjutas upp?
(ha, nu hör jag den komma körandes.)
han säger att han inte känner sig värdig min kärlek och det kanske är sant eller inte, vem kan veta?
men vem ska annars älska mig, och vem ska framförallt jag annars älska?
och hur ska man ändå mäta värdighet, längs vilken skala?
så jag sa att saker är som de är, eller var som de var.
don't beat yourself up about it.
men gör åandrasidan helst inte om det heller.
ungefär.

these things take for ever.

och att jag såg det långt innan han gjorde det.
och att han sa aldrig. med eftertryck, aldrig! aldrig camille. tro mig!
och att jag sa okej och sedan okej igen och hela tiden okej.
bra att jag inte är siegfried.
och att jag tvingade mig ut på stresspromenader för att han förnekade det jag hela tiden visste.
skämdes för att jag var löjlig.
skämdes för att jag behandlat henne dåligt, och att jag bad henne om jävla ursäkt.
förlåt förlåt camille, men nu har jag skärpt mig. vi kan väl vara vänner?
och för att han lät mig gå sönder på saint lazare, för hela paris att se, och att jag tillät honom att sätta ihop mig, släta över det, eftersom jag litade på honom.
helvete också.
att det man med hela sin kropp vill ska vara enkelt inte kan vara det.

sucking up my dreams through the floor.

det känns som om det finns logiska luckor.
som jag borde eller inte fylla.
men vad för skillnad gör det?
jag tänkte att det var slut men hoppades att det inte var det och sedan bestämde han sig, kom han ihåg, att det är mig han älskar.
och det är, vad ska jag säga?
fantastiskt.
men också som om jag fick det jag önskade och nu i efterhand kommer jag ihåg att man säger att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
som om jag glömde, eller stoppade allt sårat långt bort.
och nu är det här, och vill in igen.
han mailar bilder av henne han tagit på landet och jag vill gärna se på dem och se ingenting mer än att han tar fantastiska foton, men det går inte. hur obetydligt, imaginärt, det än var. och hur över det än var när bilderna väl togs.
såklart inte. va fan, liksom.
så magen knyter sig och salivproduktionen sätter igång omedelbart.
och hjärtat slår hårdare och jag märker att jag håller andan. eller nej, hur jag andas stötvis ut genom näsborrarna. tungt.
för allt jag ser är hemliga telefonsamtal och smussel och osanning och äckliga mail och vidriga sms.
påstådda kvällspromenader runt huset som nu förstås alla blivit täckmantlar för att ringa henne.
och att det nu är meningen att allt ska återgå till vad som varit, eftersom, varför? ingenting hände? ingenting hände egentligen?
och jag hatar henne.
och jag hatar honom.
och jag hatar dem. som i dem. att de trodde, att hon trodde. att de var ett de.
och att jag var?
och vi är så långt ifrån varandra.
när vi borde vara nära, bygga något. förlåta. stanna i sängen.
och jag trodde att jag skulle se över, bortom det här, eller så tänkte jag bara inte på det.
för då var det inte det största problemet.
känner mig trött.
ledsen.

no one sees you like I do.

vågade mig ut i regnet, under ett grått paraply, gick genom stadsparken som kändes deprimerande ful och sedan ner på stranden.
och all andan sögs ur lungorna.
jag tror att havet aldrig haft en vackrare färg, blek blek grönturkos och vassen var blont mot den blöta, silvervita sanden.
och jag var helt ensam, åt båda hållen. överallt.
för stockholmare förstår visst inte hur vackert här är off season.
gick i vattnet och vågarna slog över, ner i mina kängor och paraplyhanden blev iskall.
och jag vill inte tillbaks till stan.
bara stanna vid havet.
och han sa att men du ser det ju i bretagne igen och det kommer vara fantastiskt men falsterbo då?
nästa gång jag kommer hit är stränderna osynliga under kroppar och badlakan. och vädret kommer vara inbjudande och gästvänligt, insmickrande. och bussen kommer ta två timmar med badtrafiken. och tången är bortforslad.
det känns sorgligt.
nu är det fem dagar.

makes the unreal seem real.

det är dimmvitt utanför fönstret.
av regn.
men här inne står en säng och dominerar rummet, med ett dunbolster som fluffiga moln.
och fyra stycken kuddar.
tupplur nästa.

men jag vet att jag är din.

jag har uppgifter att skriva och prov att plugga till men det är vår ute och jag vet att någonstans i trädgården finns ett väldigt soligt hörn och jag har väskan full av nya böcker, fast jag har glömt alla mina underkläder.
och bretagne förstås.
lockar tankarna åt helt andra håll.
och att det fortfarande är sex dagar kvar tills jag får se honom.
känna.
och sex dagar tills allt som varit, det som hänt, är ingenting och förbi och borta.
glömt i hans armar och hårt tryckt mot hans kropp.
sex långa, långa dagar.

all that you want.

vi ska åka till bretagne.
och det är så oändligt långt tills den fjortonde.

I wanna scream, I wanna shout, I wanna know what it's all about.

aha!
för att vara rättvis slår det då och då också upp en härlig ilska.
din lögnhals!
vad ska jag med dig till?
din patetiska vidriga lilla skitstövel.
känns renande.
jag älskar att ha hela känslospektrat bara ett ögonblick bort.
äntligen klar också.
nu ska jag genast plocka bort cocorosie ur min ipod.

don't punish me for wanting your love inside of me.

hahaha.

jag skriver mig själv tokig om cocorosie, en tusenordsartikel som ska göras på en spik.
266 ord to go.
funderar på att skriva isär alla sammanbindningar - we are, they have....

once I gave my love to you.

våga vinna, vinna våga.
jag andas ibland, och sedan inte.
och ibland tror och hoppas och älskar jag.
efter det kommer tvivlen krypande upp genom magen tills de slår rot som en huvudvärk som inte går över.
trötthet.
uppfordan - älska mig!
uppgivenhet - men älska mig då! snälla!
känn som jag.
vill som jag vill.

happiness is happening.

soyamjölk är äckligt på ett sätt jag verkligen uppskattar.

we're half awake in a fake empire.

dimman när jag vaknade låg så tjock att det inte gick att se ut genom fönstren.
det stämmer väl överens med hur jag känner mig.
tystlåten. enslig. bara halvt medveten.
jag skriver brev på franska, så gott jag kan, och har bara hoppet kvar. det är ju tydligen det som lämnar en sist.
har en lunchdejt senare, men jag tror att aptiten har tagit slut igen.
ser på min kropp i helfigursspegeln i hallen och den ser så bräcklig ut.
livsfarligt sårbar i sin...litenhet.
så lite mellan den och omvärlden.
ingenting som skyddar mig.
räknar till fem blåmärken och vill inte att de ska blekna, som om det betyder någonting eller gör skillnad men när allt är uppochner är detaljerna det enda som går att hålla i.
och jag håller telefonen i handen och fingrarna skriker efter att trycka på luren, att säga alla de rätta sakerna, som om det vore det. som var nyckeln. tänker irrationella saker som att franska är lösningen, om jag bara talar mer franska, gör snitslade banor i minnet över allt jag kunde borde gjort annorlunda. hållt honom hårdare. hållt lösare.
och så slumpas salut les amoureux fram och någonting hårt hållet gör sönder, on est pas fait des vivres ensamble. a demain viens toujours on peu trop vite. men också, ou même c'est soir on vas se dire que tout n'est pas perdu.
eller är det inte så?
min t-shirt doftar av honom och av hemma och av hans cigaretter och jag vill leta efter hans spår på min hud, but it wouldn't help.
tillsvidare är det bara stålsättning.