in an ocean of noice I first heard your voice.

och varför skulle jag till paris nu igen? hur var det egentligen, vad var det jag trodde ska finnas där som jag inte hittar här.
förändring är fienden och jag vill inte lämna min säng.
det handlar inte om vad jag tror mig hitta. det är en fråga om miljöombyte. som om det är en bra sak.
att lägga hundra mil mellan sig själv och allt man älskar.
kanske växer kärlek på avstånd, kanske får den uppmärksamhet och stormtrivs i skepnaden av ett hål i hjärtat.
love is all you need blir sant först när dess föremål finns i andra länder, allt annat plötsligt mindre viktigt, längtan får växtvärk sakna och älska och det blir svårt att äta och man kommer tänka på tiden som borde lagts på annat. på att ta vara på. det som man frivilligt avsagt sig.
är det inte lustigt?
och nu måste jag åka om fyra timmar, fyra och en halv. om någon vill skjutsa mig till kastrup är det okej, faktiskt välkommet.
sov bättre inatt än på länge och vad kan det betyda? det hade känts bättre om jag legat sömnlös och nu, nu börjar panik nosa mig i hälarna hur ska jag hinna, hur ska jag hitta, hur ska jag kunna trivas och leva utan det som är viktigt för mig.
och att det kommer gå bra och fungera utmärkt känns inte bara skönt. varför envisas man med att försöka mäta kärlek i smärta? va?
helvete och fan och skit och piss och fitta och kuk och hora och jävla och kiss och bajs ochsåvidare.
jag vill förstås inte åka ifårn dig och er. och sa gör jag det. för min skull?

we can't find you now but they're gonna get their money back somehow.

oh min gud, tjejen på omslaget till nya numret av bon har så snygg ögonmake att jag dör. att det känns som om jag inte kan leva om inte jag också får se ut så.
så måste färga och klippa håret, operera tendens till uppnäsa och införskaffa flytande eyeliner. vilket blir det första och enklaste steget.
ibland tänker, eller mest känner, jag att mitt ansikte är för stort, och speciellt att min profil är för bred. vilket förstås innebär att mitt huvud är för stort och därmed också hela min kropp. jesus, vad ska man behöva få göra för att vara en väldigt petite flicka på en och minst 75 around here egentligen?
det finns inte ett moln på himmlen, det är obscent varmt och jag läser on beauty på balkongen, trots att jag inte alls hyser varma känslor för zadie smith egentligen. det där tokroliga med ett färgstarkt, överviktigt, mångkulturellt och lite farsartat persongalleri tycker jag gör hennes romaner lite vulgära. grovkorniga.
innan så åt vi också brunch i solen på coffee maniac. yoghurt med honung, frukt, brie, äggröra, bröd, pannkaka, sirap, nutella och sallad. varje gång jag är på gamla väster känns som en utflykt till min barndom. klasskamraters föräldrar, syskon, gamla bekanta till mina föräldrar, ingenting förändras någonsin och närsomehelst kommer jag se mig själv på väg till skolan iklädd en lillgammal klänning från fågel blå eller harmoni barn.
i nutiden har jag däremot på mig en nyinköpt stickad cremevit klänning från rodebjer och snart kommer jag klippa mitt kontokort.
plus att jag har 95 timmar kvar i sverige. vad ska man säga om en sådan sak?

feel like letting it show, show you rightly now.

avverkat 14 avsnitt på tre dagar och jag tror, vet, att det inte är meningen. inte för mig.
att få allt på en gång.
känslan när det är över, och man inser vad man gjort, tio timmar senare, fjortonhundratusen kalorier rikare är förödande. driver en till ett slags vansinne, skapar ett större habegär än du visste att du hade. eftersom det blir så tomt.
som en tumregel kan man säga att märker du inte vad det du äter smakar, eller uppfattar vad du ser på, går det för snabbt.
jag struntar i att jag spoil the fun, när derek drog upp meredith ur vattnet och hon var smurfblå i ansiktet började jag gråta och sen slutade jag inte.
jag behöver vattentätare ögon och mer hud mellan mig och mina livliga känslor.
det är så förudmjukande att inte vara herre över sina anletsdrag, sina tårkanaler.
sen när jag vilade på sängen och först tänkte på avsnitten och sedan på paris undrade jag lite vad det är jag gör nu. och varför och allt sånt. inte second toughts, direkt, mer som om jag som vanligt saknar kontaktyta. saknar verklighet. som om jag aldrig bottnar. aldrig gör någonting på riktigt. som om världen alltid är en blinkning utom räckhåll. och då tänker jag att är man som christina, så är det så det blir. att allting går fort runt om en, men man når aldrig dit. att man är verklig först efter att man gjort sådana där saker som vi inte gör. christina och jag.
och vad man kan tänka om det, att det suger eller är helt okej, är jag inte säker på.

feel like letting you know, how much I love you today.

jag älskar mina nya rutiner.
jag älskar min dagliga brusmultivitamin och mitt svaveltillskott (erkänn att du inte hade en aning om att svavel är kroppens åttonde mest förekommande grundämne och en urviktig förutsättning för uppbyggandet av kollagen, och försök sen säga att du inte önskar att du också hade en burk. hjärna, skelett etc är merely kakan på moset.)
jag avgudar mitt nya ansiktsspray och listerinet, trots att det svider i hela munnen. jag kan inte längre leva utan alla små burkar och flaskor och spray och jag känner mig hälsosammare, vackrare, bättre och långt överlägsen alla er andra suckers.
vilket, ärligt talat är så tillfredställande att jag låter mig undslippa en liten lycklig suck.
jag älskar också pingstliljorna som dyker upp, en och en, i fälten av scillor på gamla kyrkogården. jag älskar det blå och det gröna och det gula och jag älskar att solen är konstant närvarande och jag älskar igår när jag läste franska tidningar och allt var helt förståeligt och jag älskar mina MJ's och tiden går och går och idag är det den fjärde och jag ska hämta mitt pass och mitt recept som jag jagade efter över hela stan igår och vad som kunde urartat till öppet krig mellan mig och malmös vårdcentraler löstes någorlunda acceptabelt på capio citykliniken och jag har ett lätt hjärta.
hela tiden förutom när jag tänker på kyrkogården och blommorna och fiskmåsarna som skriker oupphörligen och ingenting i hela världen är så sommrigt, så malmö som fiskmåsarna (och det nyklippta gräset och jordgubbar och bubbel på balkongen till frukost och picknick i pildammsparken och kylda vindruvor...) och i paris finns inga fiskmåsar, kyrkogårdar långt mer spännande än min men ja, ändå.
det är visserligen helt okej att lämna saker och veta att man istället för något nytt, men det svider också. lite. det är ett litet tomrum efter sådant som inte låter sig ersättas.

19.51
jag är ett geni, godaste salladen ever.

21.08
man väntar, klockan blir nio, man sätter på femman och vad är det där?
hockey. is what.
horhockey.
horfittäckelslemkräkhockey.
vill lite gråta, lite slåss.
kanske nöjer jag mig någonstans mittemellan med ett schysst ligg.

I was a hopeless romantic, now I'm just turning tricks.

gammal kärlek kanske inte rostar men den blir oundvikligen en besvikelse.
tid. vad är det den gör mot oss. conor!?

prokuratorn hatade doften av rosenolja mer än någonting annat. denna doft hade börjat förfölja prokuratorn redan i gryningen och varslade om en olycklig dag.

17.08
jag läser mästaren och margarita igen fast den här gången är det enda jag kan tänka på att bulgakov på baksidesbilden ser ut som en blandning av mikael persbrandt och stefan, och om det isåfall betyder att mikael persbrandt och stefan är lika. gör det det? jag kan inte bestämma mig. det känns som jag har sol i huvudet. det känns som om jag har lim och spån i kroppen och bara rappakalja finns på tungan.
och mamma, mamma jag är rädd. jag kan inte sova. kommer följa mig genom livet, hur det doftade bakom scenen. allt sånt.