...

istället för ord, bild.
det säger ju så mycket mer.

every second I'm not with you, well, it seems like years.

det är förhöst i malmö.
mittimellan sommar och höst.
sensommar.
himmlen är blåare än på vilken sommardag somhelst, jag har en ny kavaj och det är kallt och varmt på samma gång.
jag är så lycklig att jag kan sjunka genom jorden.
lägga mig ner och dö. få hjärtstillestånd av happiness.
den här tiden är det bästa jag vet.

honey don't you weep, there is nothing as lucky, as easy, as free.

jag vaknade fem i natt.
det var omöjligt att somna om.
miljarder saker som drog i mig från alla möjliga håll, ignorerade negligerade glömda förträngda ting som sakta sipprade upp till den medvetna delen av min hjärna.
det är svårt att förhålla sig, det känns som om jag slungar mig själv ut för den högsta backen i bergochdalbanan och den naturliga reaktionen är att spjärna fötterna mot vagnens golv och låta knogarna vitna i ett panikartat grepp om skyddsspärren.
men det finns ingen sådan nu, och inget golv bara timmar som obevekligt går och jag kan springa benen av mig i förtvivlade försök att hålla samman allt, att samla tiden, bara för att se att den likväl rinner mig genom fingrarna.
det märkliga är att det är så okoncist.
oberäkneligt.
jag gör packlistor och sedan stoppar jag allting i den oansenligaste lådan och låtsas som om där ingenting finns.
åka?
åka!
tänker på nutella crêpe och på när du kommer till paris och på att använda min nya pälsmössa och i nästa ögonblick befinner jag mig i januari i malmö och i allt som händer då.
vilket stressar mig mer än resan själv. oförmågan att ta en sak i taget, istället känna allt på samma gång, vara på alla ställen samtidigt.
ett slags dåligt samvete.
lämna er. för det grönare gräset. kompensera med att längta hem, tillbaks, vara med er ändå.
som om det hjälper.
som om ni inte visste det ändå.

arrest yourself.

igår hände massa saker.
tillexempel såg vi this is england till frukost.
billy elliot på hasch och sprit.
jag vred mig som en mask med dödsångest när smell frågade om han ville suga hennes bröst.
ärligt, vad är det för slags tjej?
tolv år, knappast trovärdigt.
sedan gick vi ut och jag köpte en sjal och det var sådär ni vet, sweet.
förhöst.
söndag.
skönt.
man går och det är en liten bubbla av gemytlighet runt en.
gjorde lasagne.
såg babel.
läste.
tiopoängsdag.

wishing for heaven, getting hell.

har jag berättat om gången en tjej på spirit bad mig, med snäsig, paranoid, idiotton, sluta glo på hennes på hennes fula kille jag inte skulle ligga med för några, alla pengar i världen?
ja det har jag.
säger då det.
freak.

self employed.

jag vill skriva aggressiva mail till vänner, bekanta och butikens adressbok;

hej fitta!
wazzz up?
jag har länge kontemplerat faktumet att du ser ut som en klosett i fejjan.
du är också så jävla fittfittig att du praktiskt taget grott blygdläppar i huvudet och det känns som om allt gått överstyr.
jag få vakenmardrömmar när du skymtar i mina tankars periferi.
jag orkar inte ha det såhär längre.
jag ska organisera häxjakt och en gång för alla få slut på lidandet.
lördag om en vecka kommer vi med fackeltåget och bränner dig och dina två fittor på bål.
make the most of it.
ovänliga hälsningar.

I'm fire come on.

det susar i mitt vänstra öra som om pulsen satt där inne och bara jobbade, jobbade.
febril verksamhet, verkligen.
såfort jag böjer mig ner framför de manliga kunderna tror jag att jag aldrig kommer kunna resa mig för blodet kommer överraska mig med att bryta sig ur mitt fängelseöra och spraya allt och alla med sin äcklighet.
jag behöver inte ens böja mig, det räcker med att jag sväljer.
lyckat.
lycka!
kan räckna minuterna med bara örat.
ska utmana alla kunder och lura byxora av dem.
ingen har hört talas om någon som är så överjävlig på att beräkna tid.
som om jag var indier. nåt slags geni. nån slags savant. ett freak. du föddes på en lördag, 25 augusti 2856 kommer infalla på en tisdag.
i torsdags, i sista-dagen-innan-lön-daze åt vi på indian express.
jag valde madras.
(!!!)
det stod att den var "stark".
jag tror att kockjäveln gjorde den "extrastark".
min tunga brann, min hals brann, mina tänder brann, min gomm brann, mina ögon grät och min näsa spottade ut snor.
mmmm.
det finns ingenting som främjar apptiten som en lavinartad snorattack.
kocken kom ut och skrattade åt mig sen.
som om det var mitt fel att han inte kan laga mat.
inte har koll på kryddburkarna.

never tell the one you want that you do.

saker jag hellre skulle vilja göra än jobba:

ta ett varmt bad med mycket bubblor och doft.
fika.
ligga i sängen och läsa emperor's children.
äta brunch.
åka på utflykt.
måla naglarna.
sminka mig.
städa garderoben.
titta på en film.
äta chips.
gå på bio.
äta soppa.
träffa en "vän".
ligga. eller nä. jag orkar inte.
dricka te.
använda nässpray.
äta godis.
dricka varm choklad.
dra täcket över huvudet.
åka på semester.
ligga på stranden.
shoppa.
powerluncha. (vad är det?)
skriva ett mästerverk.
förändra mitt liv. till det bättre.
absolut inte dricka någonting med alkohol.
leka med en hundvalp. dra i hundvalpens öron.
äta biopopcorn.
sätta på mig skönare, varmare kläder.
sova.

the arc of time.

mina händer har fått cp.
en liten släng, bara.
skakar som om det varit en lång natt av substansnyttjande.
sanningen är att jag var på femtioårskalas.
låg i sängen by 12.
så det känns knappast rättvist, eller motiverat, att jag skakar som en pensionär med abstinens.
det var hursomhelst awesome och jag har har bestämt mig för att sluta umgås med människor i min egen ålder. minst trettiofem ska mina framtida buddies vara.
kir till fördrink och sofistikerade tilltugg som oliver marinerade i rosmarin och varma mandlar med olivolja och havssalt.
fortget about dåligt vin och, arghh, öl!
står inte ut.
raida skafferiet och hitta knäckebröd, eventuellt.
det känns som om jag växt ifrån det.
som om jag åldrats.
som om nästa steg är att dö av just, hög ålder.

now that I'm older, I'm colder.

jag ska aldrig mer gå ut utan mascara och skitmycket cool eyeliner.
vad trodde jag?
att jag var naturligt vacker??

something filled up my heart with nothing. someone told me not to cry.

lena olin handlar här.
hon står i kundboken som lena o.
utanför dörren pratar någon franska.
jag spetsar öronen.
om nio minuter stänger och låser jag.

feeling very guilty breaking the bread.

men ursäkta mig asmycket då för att mitt inombords gråter som spädgrisar för att jag sitter här och min äckliga pojkvän sitter på möllan med sina kompisar och dricker öl, blä, och det är fredag och jag ska sova i falsterbo och mitt hår ser ut som toalettpapper och han inte ens frågade om hur det hade gått!!! om det var fint!
ibland hatar jag att vara tjej.
tillexempel när man ska sporta och brösten bara skump skump skump fast man har a kupa (okej, b) och när man måste känna sig äckligare än uteliggare bara för att kroppen tror man vill ha barn och när andra tjejer är smalare och snyggare och killar bara höhöar sig till högre betalt och bättre jobb.
men mest hatar jag att vara tjej de gånger det känns som om jag är genetiskt programerad att bli arg och besviken på min pojkvän.
jag vill inte ha någon som i vadå, solidaritet, drar omkring hemma för att jag, hahaha, jobbar.
eller bli sur för att han glömmer fråga om mitt jävla hår.
men nu vrider en kniv runt sig själv i mitt bröst och jag känner för att inte, känn på den du, svara i telefon senare!!
gud. the insanity!

you're so cute when you're sedated, dear.

okej. jaha.
nu när jag har tänkt lite mer på saken, och tittat mig i speglar och inte skyltfönsterglas, vet jag inte om det är så jävla snyggt.
om jag är så jävla snygg.
om den här korta fluffiga luggen inte får mig att bli rätt lik den där töntiga killen i din klass på lågstadiet som var med i mulle. mulle.
jag ser ut som mulle.
nu behöver jag bara skogsgröna kläder, en röd sjal och en ryggsäck gjord av näver. nä, läder.
och så måste jag lära mig vissla, knuta knopar, skilja söder från norr, göra eld, överleva på kåda, barr och insekter, bygga kåtor och spinna lakan av mossa, kunna prata med djur och värma mig med deras spillning så är jag good to go.
flytta ut i bokskogen.
aldrig bli sedd, ever again.
sitta naken i bäcken och lura pojkar att försöka antasta mig.
bryta deras ben som torra kvistar. knipps knapps.
men, yeah right, med den här frillan.
jag har blivit pandoras ask, förstenar folk med min fulhet.
ahh.
fulhet.
vilket grymt öde.
allt jag ville ha var en lång förförisk lugg att sakta, med handen eller ännu hellre, med insidan av handleden, absolut inte fingrarna!!! borsta från ögonen.
inte som nu.
nu är den där den är.
på åttiotalet, i dallas.
inte alls i paris. inte alls charlotte gainsbourg.
fanfanfan.
vill brandbomba mig själv.
vill spola håret i toaletten.
mobba det.
tillsist kommer det inte våga gå ut, bara gömmer sig i garderoben som ett annat freak.
sitter där inne och trycker och växer och växer.
först då är jag nöjd!
(dessutom har jag ätit lunch idag. blir jag fet nu???)

take it from me, the world is saved.

jag vikarierar för tillfället i en butik.
att arbeta i butik är att ständigt bli slagen av hur snåla människor är.
vilket, om vi tillexempel befann oss i afghanistan eller för all del rosengård, skulle vara fullt förståeligt ochsåvidare, men i skanör...
folk kastar sig över kort och tidningar i tron att det är gratis, när man sedan upplyst dem om att tidningen kostar trettio kronor och kortet femton, vrider de ihop sina citronansikten i en grimas som säger att de aldrig hört på maken.
kostar saker??
då måste de plötsligt tänka på saken och fundera, en tidning, trettio kronor, är det värt det?
beräkna för och nackdelar (det är ett tidsfördriv, men tänk om den är dålig?) rådfråga budgeten och kalkylera på om det går att pressa in ett spontant tidningsköp den här månaden.
bara genom en omänsklig kraftansträngning lyckas jag hålla mig från att trycka ner tidningen i halsen, ut genom stjärten på dem.
ta den och håll käften.
ut ur min åsyn, hemska människa.
sedan tänker jag att det kanske är de som har rätt och jag fel, att det är genom att vända på kronorna och köpa 45 kronors doftljus som nästan inte doftar i gåbortpresent som man blir miljonär.
genom att snåla och förneka sig tillochmed de allra, allra minsta saker.
men att isåfall, om det är så, så vill jag inte.
stryk mig från listan.
räkna inte med mig.
jag vägrar leka joakim von anka.
vägrar tänka två gånger om att köpa en jävla tidning.

no alarms and no surprises, please.

alltså, allt blir så mycket bättre än vad man tror. jämt.
du tänker, shit, chefen kommer dekapitera mig för det där misstaget jag gjorde.
verkligheten är att det inte ens har märkts.
du oroar dig för vad din bästis ska säga när hon får reda på att du dejtar hennes ex, hon tycker det är cool.
du bara, ahh jag har noll pengar, då vinner du på en jävla trisslott.
du tror att du ska bli hånad ner i dina skor av frisören för att du ser ut som en fågelskrämma i huvudet.
hon bara, vilken otrolig kvalitet ditt hår har.
du går från salongen med vingar på fötterna och en visserligen lite kort och fluffig lugg, 500 kronor fattigare, kännandes på hur kort och mjukt och underbart ditt nya hår är.
speglar dig i skyltfönster.
looking good.

she's got everything to gain 'cause she's a fat girl with a lisp.

om mellan fyrtio och femtio minuter ska jag bege mig till frisören för första gången på ett år.
det är min mörkaste hemlighet.
jag hatar att klippa mig.
jag hatar mitt hår.
jag låtsas som om att det inte finns.
som att det sköter sig självt.
sedan masar jag mig till frisören med svansen mellan benen och vågar inte se henne i ögonen när hon försiktigt drar i mina äckliga, slitna testar.
ehh...jaha..vad vill du att jag ska göra då?
underförstått, christ. omöjligt.
jag bara...ja...lugg?
gud, det kommer bli hemskt.
så drar de och sliter och man man sitter där i stolen och ser ut som en säl i sitt våta hår som klistrar sig mot huvudet.
typ beredd att fly fältet.
snyftande halta därifrån som quasimodo.
inse att det var ett misstag att tro att man kan vistas bland människorna.
panikslaget tänka, titta inte på min puckel. titta inte på min puckel.
alla tittar på din puckel.
i förrgår såg jag ett program om manodeprissivitet och bipolaritet.
det var väldigt intressant, väldigt informativt.
jag lärde mig att de är far mycket mer cp än jag trodde.
en tjej var övertygad om att hon var utvald av gud att föra hans talan på jorden och när hon födde sitt barn trodde hon förstås att det var jesus och att de tillsammans skulle leda mankind.
jebus.
så dum är inte jag. alls.

there's a look on your face that says you've been had.

lite depressed.
tänker att allt skulle bli bättre om någon ville ta hand om mig, lagom.
komma med en film och lösgodis.
distrahera mig.
avleda kroppen som har siktet inställt på att långsamt och obönhörligt stänga ned sig, förbereda för att ta en paus.
få mig att glömma det stillsamma ointresset som kloggar igen artärerna. som grummlar huvudet.
men jag är vuxen nu.
visst.
och det är svårt att förlita sig på att någon annan har nyckeln som gör allting bra.
på att mamma ska trolla lite, plocka fram en isglass eller två och så har knuten löst upp sig själv.
men det är det jag hoppas på.
trollformlar. magi.
på vips och ahhh.
hoppas och hoppas med huvudet under kudden och en halvt utläst bok en armlängd bort.
dra ett andetag och känna hur friktionsfritt det går.
helt utan ansträngning.
resa sig utan svindel. utsövd.
jag gör mig själv trött med mina önskningar och mina förhoppningar.
mina halvt om halvt förväntningar på magiska under, på att planer ska uppenbara sig ur tomma intet, sätta sig själva i verket.
börjar istället otåligt vänta på den dag då jag omsätter fantasier till verklighet.
då jag gör någonting riktigt.
någonting man kan ta på, inte drömma eller önska fram.
då jag gör istället för tänker.

what do you think I'd see, if I could walk away from me?

jag gör en lista över saker att ta med mig.
när saker känns stort och skrämande, lite ledsamt, är det ett så enkelt trick.
göra en lista.
bryta ner allting till dess minsta beståndsdelar.
rikta koncentrationen mot något ofarligt.
fokusera på logik, det sakliga.
hur många par skor får plats?

I'm scared of living.

tänkt på en sak.
och det är att ibland, ibland, ofta, mycket, hårt längtar jag så det knakar efter allt det där som komma skall.
allt det vuxna.
stimulerande arbete.
växa. utvecklas. göra bestående saker. avtryck ochsåvidare blabla, ni vet.
känna spänning för att det jag sysslar med ger mig ett utbyte.
känns betydelsefullt. för mig.
så jag vill alltså inte bara gömma huvudet i sanden och vänta tills jag dör.
och det, mina vänner, är lovande.

tastes like valentines.

okej.
nu har jag druckit två glas och redan vill min kropp inte riktigt samarbeta.
alkohol och dagsljus verkar inte gå ihop.
är inte det märkligt?
försökt söka porr på youtube. gick inget vidare.
är inte det märkligt?

there's no romance in my blood.

jag är dålig på att hålla kontakten.
det är trist.
men varje gång jag ska ringa någon känns det som om jag är på väg att beställa min egen avrättning.
prata. träffas. umgås. visa sig från sin bästa sida. inte bitas. le. skratta.
jag orkar inte.
det känns så himla..menlöst.
och besvärligt!
mest besvärligt.
det känns som innan man ska iväg på ett träningspass.
jag vill inte, typ.
hela kroppen och hjärnan skriker vill inte vill inte vill inte. du är inte min mamma, du kan inte tvinga mig.
man försöker övertala den jamen, det är ju bara innan det är drygt, sen blir det ju jätteroligt.
kroppen går inte på den lätta.
och saken är den att det inte känns som om jag går miste om någonting särskilt.
så det är svårt att komma med hållbara argument.
likadant är det med att gå ut.
innan, när jag var yngre, var att gå ut en förutsättning för att man överhuvudtaget skulle kunna andas. för att man skulle kunna fortsätta leva och framförallt förstås, fortsätta umgås med sina vänner.
missa en fest eller ett klubbesök och du kunde lika gärna se dig om efter en ny bekantskapskrets för det finns inget sätt att komma ikapp, att hänga med om du inte har alla pusselbitarna.
såg du lena? säger hon.
nej säger du.
jaha, svarar hon och that's it.
men så är det inte längre.
festen du missar kommer inte vara den roligaste på året och ärligt talat skiter jag i om jag missar den hundrade franska dj:n som splear i malmö iår.
ändå önskar jag att det inte var så.
att jag skärpte till mig lite.
för jag vet ju att ju det blir så roligt man gör det.

try try try to arrange me. try try try to persuade me.

synd att jag blir astmatisk av vin.

you know that I play this better than you.

jag dricker ett glas vinho verde med isbitar för snart ska jag träffa min mormor.
hon har tagit tåget från sundsvall och anländer på centralstationen om två timmar.
jag hatar inte mina släktingar, herregud, självklart inte.
de irriterar mig bara.
oändligt.
för varje mm och haahaa och ansträngt leende och ihopbiten kommentar känns det som om jag slungas längre och längre bort, avståndet mellan mig och den här personen framför mig som antas vara mitt kött och blod blir oändligare med varje sekund. och min barndom, alla fina minnen från semestrar och ändlösa yatzypartier på verandan och hur intensivt jag älskat dem, blir löjligare och löjligare.
mitt vuxna jag förstår inte hur barnet jag kunde stå ut med att tillbringa sex veckor i sträck tillsammans med den här, ärligt talat, skittrista personen.
hur jag kunde längta dit så mycket.
och det är den faktiska anledningen till att jag har så svårt för det där, reminiscing, det blir så solkigt i efterhand.
att träffa ett ex och se hur sjavig han ser ut nu får mig att ersätta de eventuellt positiva minnen jag sparat och burit med mig med den nya, mycket tråkigare bilden av honom.
och ju oftare jag träffar mina släktingar desto svårare blir det att komma ihåg vad jag som sjuåring såg i dem.

love ain't no dove. god is alive.

vi såg last king of scotland igår. lärde mig ingenting.
men jag känner mig nästan lika schizo som idi.
ömsom vill jag bara vara allvarlig och djuup.
ni vet, problem hit och dit och ta härliga skogspromenader och idyll vart jag än går.
sedan kräks jag i munnen lite och måste vara det där andra.
svammlande. dåraktiga. få er att tvivla på om jag har alla hästar hemma. tänka, det är ett under att hon ens kan stava.
glad att jag inte har ett lazy eye.

I'm so sad and alone.

drömde att jag jobbade på colette inatt.
faktiskt är hela nätterna bara febriga visioner av paris.
hur jag går och går och går på alla gator och älskar det med hela kroppen. eller också att jag hatar det.
vantrivs med varje fiber.
så töntigt och olönt, som om jag inte vet vad som väntar.
som om jag inte vet att mitt inombords jublar över allt det som kommer.
och ändå måste jag lika delar längta, lika delar glömma att jag ens ska iväg.

can you feel the reins?

jag känner det som om jag inte kan andas om jag inte får en dator.
måste måste måste ha en egen dator med till paris.
känner mig också som sista människan på jorden (läs västvärlden) utan egen dator.
hur blev det så?
varför är jag utanför.
har två ipods, räknas det?
så jämför man med karl lagerfeldt som har sextio och bara, jaha. men glöm det då.
fan också.
hur ska jag få en dator, va?
har blivit assnål, kan inte bara knalla in på applestore och slå till.
måste be mamma göra något åt saken.
min mamma kan aldrig säga nej till mig.
det är det bästa med att vara förstfödd. och enda tjej. det sämsta är att man själv måste tänja alla regler, sedan blir föräldrarna mer och mer eftergivna för varje barn och de får jättemycket mer veckopeng.
mina händer luktar jättekonstigt, undrar varför?

we rode on horses made of sticks.

jag har ju tidigare sagt att jag längtar efter hösten, och det gör jag. det gör jag i slutet av varje sommar.
efter att ha jeans och tröjor och halsdukar och kryssa mellan färgglada löv (om det är din bag med, se far from heaven. färggladare än så blir inte träd).
det kyliga sticket i luften.
fukten man nästan bara anar.
inga mer tramsiga, lättklädda nätter.
stuva sommarkläderna längst in i garderoben.
och det är all good, men ändå.
det är någonting med höst som får mig att vilja gråta mig blind. gråta tills ögonen lossnar och trillar ur ögonhålorna.
hösten känns som den bedragna flickvännen.
sommaren, den slampan, bara stal hennes kille och hösten gör ingenting. inte till en början, iallafall.
bara gråter lite och fäller löven och gör sig vacker och gör alla andra vackrare också.
sen kommer hon på sig själv, hon blir argare och argare och börjar storma och regna och blåsa och straffa oss.
you go, autumn!
(shit så gay. men jag känner såhär.)
kanske är det känslan av att börja skolan man aldrig kommer kunna skaka av sig, så bittersweet och melankoliskt.

take your flight back to the philippines.

jag gillar modette.
på ett sätt som känns som om det var jävligt nu för åtta månader sedan.
wow, facehunter!!
layoutad som nylon och jalouse och alla coola, ungdmoliga magasin från utlandet. lika delar musik, mode, notiser och artiklar.
men ändå, jag gillar den.
förrutom, förrutom det återkommande inslaget med månadens modell.
håll utkik för catherine mcneill, den nya kate moss.
kan vi inte bara få slippa?
kan vi inte bara låtsas som om det inte finns några flickor som drömmer om ett liv på catwalken, vända modellerna ryggen och inte fråga oss hur de håller sig så smala, hur många liter vatten de rekommenderar att man dricker dagligen, bästa tipsen för att bota baksmälla och snabbanta.
för hur ser alternativet ut?
sitta och oh:a sig över hur vackra de är?
jag menar, känns lite...andefattigt, right?

tonight I'm gonna rest my chemistry.

en sak jag tror om mig själv som absolut inte är sann är att jag är lika dödsfarlig som modesty blaise. att jag kan döda med händerna och fötterna och knäna och armbågarna och huvudet och öronen och låren och brösten.
ibland är jag så nära att pick fights med människor bara för att få beat them up lite, egentligen är det ju jag som skulle få på öronen. förstås. jag väger för fan femtio kilo.
i förrgår gick vi förbi fem stycken nazis. inombords grymtade jag som en gris i panik. oink oink oink oink.
tänkte upproriska tankar och gjorde slarvsylta av dem. såg framför mig hur de grät som barn utan julklappar på julafton. ho ho ho, finns det några snälla barn här? nähä, bara framtida nassar. arrivifuckingderci.
en gång lovar jag att jag kommer glömma skilja på verkligehet och fantasi, putta på den största killen och bara, din tjej ser ut som om hon har en fitta i ansiktet. how convinient.
som chihauhaor, skäller värre än de bits. kaxiga skithundar.

the soul can wait.

jag har vaknat.
jag önskar att jag inte hade gjort det.
att jag låg i ide och slapp bekymmra mig.
ni vet, pengar, looks, kunskap, personlig utveckling, framgång, vad är det?
med barr i magen och en härlig, mjuk grotta byggd av löv och tätad med håret från döda byten under sängen spelar ingenting annat någon roll. förutom våren, leva rövare.
(kan inte längre skriva, "låg" blir "log", "grotta" "gråta". är det undermedveten kommunikation? talar själen till mig, bara log gråta? ler jag gråtandes? det är för mycket, vill slänga datorn genom fönstret, bara ahh, ahh.)
jag känner mig som pippi, oh hemska tanke, men jag har ärvt hennes inte bliva stur komplex.
det genomsyrar allt jag gör, framförallt det jag inte gör, det som händer och inte händer.
från att jag fick mens för första gången har jag försökt kämpa mig tillbaks in i mitt inre spädbarn.
inte växa.
inte göra vuxna saker.
jag drack inte alkohol förrens jag var sexton och ett halvt, läste bara böcker. jag har antagligen läst fler böcker en någon annan i världen. stora ord, ingen överdrift.
så fort det förväntas någonting av mig, utbildning, ansvarstagande, jobb, relationer, vuxet beteende, tittar jag med låtsat obekymmer åt det andra hållet.
världens enklaste metod, funkar jämt.
ursäkta? oh gud, jag hör ingenting.
alla bara nähä, oj. lämnar dig ifred. du kan fortsätta göra ingenting. titta i taket. ruttna inombords. känna dina illaluktande föredetta beståndsdelar rinna ut på golvet och stink up the place. känna din hjärna förgröta sig.
öppna munnen och hjälp, du har glömt hur man pratar. bara skrik kommer.
grattis, du är spädis. försöker dia alla i din närhet.
men ärligt talat det är fan inte så jävla roligt.
jag bara drömmer om idet och om hur jag kryper ut därifrån om tio år och allt bara har gjorts åt mig.
jamen, fan vad schysst att vara utexaminerad från berghs och bara ha drömkarriären och drömvänner och inte lyfta ett finger. världens mysigaste lägenhet, jag tänker mig romantisk, jag vill ha en romantisk lägenhet. vitmålade loppisfynd blandat med svarta accenter och lite rosa.
jag hatar min lägenhet, jag sprayar väggarna med menala kaskadspyor, blä boktravar på golvet, blä gammalt äckligt byrnebord. blä äckligt ekparkettgolv med märken från äcklig bläig bowiestol.
ochsåvidare.
bli svag i benen, svag i armarna, svag i själen.
lite deprimerad, men den allmänna uppfattningen är ryck upp dig och ja, varför inte.
varför ska jag spilla mina tårar på golvet och vrida mig som tusen nålar bara för att min hjärna är infekterad av maskar.
så det är dags att rusta för krig, bygga pansar, föresatser, mota ut allt som är icke önskvärt, ägna mig helhjärtat åt fulfillment.
åt att säga, gött att vakna halv nio och ha hela dagen som en enda raksträcka framför mig, utlagd som en startbana för det nya livet, de stora äventyren.
inte tänka på att jag minst två gånger i veckan leker med tanken att flytta till en karibisk ö och ordna turistbåtturer. göra inhemskt hantverk. öppna juicebar. eller leva i evighet på den starka svenska kronan. ahahahaha.
nu låter jag nere.
det är jag inte.
men vad ska man göra? annars? vara glad?

you come along, on summerdays, tenderly, tastefully.

svt har så risig musiksmak.
nu visar de en pinkkonsert.
varför?
för att glädja alla trettonåringar som slaviskt knäpper på ettan?
för att lura över kidsen från trean och femman?
hahaha.
femman sänder ett program om sprit och trean ett om en kvinna på korståg mot hårborttagningsindustrin.
you do the math.

so much for make believe, I'm not sold.

vi var på tivoli idag.
åkte;
bergochdalbanan
demonen
radiobilarna 2 ggr
flygande mattan
fritt fall
lilla pariserhjulet
lilla bergochdalbanan 2 ggr
sagolandet
vattensagolandet
nautilus
sjörövarskeppet
slänggungan
draken
barnkarusellen

spelade galopphästar, piskade alla med, haha, hästlängder.
åt kartoffelbåtar. popcorn.
familjedag rules.

what shall I wear, to all tomorrow's parties?

tårtan igår var specialgjord och såg ut som omslaget till velvet underground and nico.
den hade ett vitt överdrag som smakade marshmallow och ett chokladigt innanmäte med en strimma av fruktsylt.
det var trevligt.
pernilla fick ett skin firming express weekend spa kit.
det var inte meningen, men hey.
så vi drack och pratade och katterna lekte med kedjan till min chanelväska.
hatar att jag dricker cider och alla bara, xider? när det egentligen rör sig om the real deal, äpplen från normandie och inga labbkrusbär e234.
blä. som om jag skulle låta sådant komma in i min mun.
nu måste jag lägga mig ner.

he's looking at you kid.

så gick till gustav adolfs torg och köpte minimunkar med florsocker och kolasås.
åt dem. det var ganska gott. sedan bara, och nu då?

it's a wonderful life.

det känns som en personlig förolämpning att solen bestämt sig för att bemöda sig att dyka upp.
jag vill vända den ryggen, dissa den så att det svider.
drömmer om att lägga mig golvet och titta snett upp och ut på en regntyngd, lynnigt grå himmel.
om att slippa gömma mig för värmen, ljuset.
slopa det dåliga samvetet, de vuxnas tjatiga röster som påminner mig om att fint väder är uteväder. fånga dagen. nästlar sig in i mitt huvud, proppar mig full med anledningar att sätta på mig någonting och gå ut igen.
trots att det är söndag.
trots att jag vill slippa se folk i ögonen.
bara vill se filmer, äta mig kräkfärdig.
ligga halvnaken och njuta av det härliga i att vara ful. att ha hopplöst hår. gårdagsmake under ögonen.
bleknad debaserstämpel.
gud, hela söndagen är en enda walk of shame.
alla undviker ögonkontakt, alla spyr inombors av ångest för att man gjorde det absolut sista som stod på agendan, alla har röda svullna ansikten stripiga frisyrer kläder från botten av garderoben. om du undrar, ja, det syns att du hade värdelöst sex och att ni båda kräktes åtminstone en gång.
går som zombies och när en fysisk, nästintill hysterisk längtan efter skymningen. lägga sig ner. kladda ner fingrarna med choklad och popcorn. kvadda kvarvarande hjärnceller med en film av sådan typ man inte erkänner att man sett. road trip fyrahundra? nej nej, vi såg nya vågen filmer igår, a bout de souffle, du vet. aah, ääälskar jean's korta hår. så chic. äta en och en halv pizza och bara, yess. nytt rekord. så här mätt har jag aldrig varit.
mitt hem är min värld, räcka mänskligheten fingret, säga jag tänker inte komma krypande ut härifrån förrens tidigast tisdag.
fuck you fuck you.
men nu är klockan fem över fem och min lägenhet är en tidsinställd bomb, snart är hettan av det övermänskliga slaget och jag måste larva mig ut och låtsas att malmöfestivalen är den tid på året då jag är som lyckligast. då då jag verkligen lever. sju olika langosvagnar. t-shirts som inte blivit sålda sedan '85 trots att de turnerat runt varje tänkbar marknad i sverige sedan de föddes i en barnarbetad fabrik i östeuropa. friteringar på längden och tvären, friterade fejktatueringar, friterade svedalabor, friterade foppatofflor i regnbågens färger, befjädrade drömfångare, sådana där mössor av glaspärlor med små svansar det är meningen att sjuåriga flickor ska ha, italienska märkesväskor av plastläder som heter gussi och plada, en och annan med monogrammet vl, fulla barn, fulla tonåringar, fulla föräldrar, fulla morföräldrar, fulla singlar, fulla husdjur, spyor, kiss, spyor.
oh, kom apokalypsen.

get down on your knees and beg like a dog.

jag är trött.
klockan fem i morse vaknade jag nämligen av att arnie grape och hans vänner gick förbi på min gata och skrattade som...som utvecklingsstörda.
det var helt vansinnigt.
de spydde ur sig sina skrattsalvor och studsade fram mellan bilarna som flipperkulor.
jag hoppas att han inte var retard på riktigt.
att han bara supit sig till efterblivenhet.
vad för slags hemförhållanden skulle det visa på, om föräldrarna lät sin förståndshandikappade tonåring springa omkring med sina ohängda vänner fem på morgonen.
gud.
hatar den jävla jävla festivalen.
när jag var åtta och bodde på tegelgårdsgatan kastade någon på gatan in en smällare på mitt rum. under festivalen, såklart.
en gång såg jag också en fyrverkeripjäs explodera i en barnvagn.
fast det var på nyår på möllevångstorget.

I stop the world and melt with you.

hysterisk.
hysteriskare.
hysteriskast.
när ska jag andas och komma ihåg att det inte gör någonting.
iband knulla, ibland slita imaginärt hår från varandras huvuden.

from my window to yours.

fast kanske är det så det är.
är det så det ska vara.
as assugigt mellan varven. en liten kort stund.
sedan har man ryckt bort plåstret och allt är bra och normalt igen.
simsalabim.
jag vet inte.
antagligen.

raise my hand, kick my leg, it's all orcestrated from above.

och igen.
så är det så.
så blir vi så.
som om allt som finns bara är tystnaden mellan oss.
som om allt borde sägas men ingen gör det.
som om det inte fanns någonting kvar.
utom var sitt rum. alla taggar utåt.
och det är en sten i magen att se dig som en klump dödkött bunden runt min fot, ett hål i hjärtat att vilja men inte kunna älska. tycka om. just nu.
vilja vråla säg någonting, vadsomhelst, för en gångs skull, inte förmå mig.
läpparna limmade samman.
för kantig för att bli betrodd med ord.
tänka om jag somnar nu, och allting går över till imorgon.
tills det svarta hålet knackar på nästa gång, suger ut allt det som finns, det som borde vara här.
jag blir för trött för att tänka tankar, för trött för att styra kroppen, hålla huvudet högt.
för trött för att orka se på dig, se in i dina ögon och känna det som om att vi inte är hemma.
som om att allting som räknas i en människokropp, lusten, glädjen, livskraften, befinner sig någon annanstans. runnit ut på golvet.
såfort det dysfunktionella gör sig påmint, vårt fel.
kommunikationsproblemet.
och vi drar för gardinerna och in oss i oss själva, säger ingenting.
väntar tills det tröttnar, ger sig av.
imorgon, när vi sovit på saken är vi ganska säkra på att det är ofarligt att ta sig fram igen.
att det ska gå att tala, forma ljud och ord. föra samtal.
vara vuxna människor.
min kropp känns för liten för det som växer i min hals.

this isn't no intervention.

appropå, cunnilingus = det latinska uttrycket för konsten att älska en fitta med din mun och din tunga.
...
det var omöjligt att komma på något värre att skriva, eller?
christ.
här älskas ingen fitta längre. punkt slut.

15.22
måste sluta säga fitta jämt och ständigt.
hatar när jag är vulgär.

what?

står inte ut!
kan folk sluta spamma så jag slipper slösa mina ovärderliga minuter på att skriva koder långa som dna-kedjor för att få skicka ett litet ynka myspace mail.
går det för sig?
nähä nej.
jäkla fittor.
(kan fortfarande inte sluta tänka på fittan och ungen som ville ut därifrån, från filmen igår. vill sudda sudda sudda bort den fula bilden men det går inte. jag lovar att jag aldrig kommer glömma det. vid varje minst lägliga tillfälle (cunnilingus) kommer den poppa upp och bara, mmm. förstöra stämningen. suck och stön.)

and there was a boy at school, hopelessly wrestling all his fools.

imorse drack jag likemind kaffe på solde. gratis. faktumet att det var just gratis, och att solde har stans bästa kaffe, fick mig att glömma att jag inte tål mjölk längre.
efter den ödesdigra cappucinon mådde jag som en hund i tre timmar.
är du intresserad av likemindgratiskaffe och av att prata med människor, gå in på likemind.us och se vart det finns en filial nära dig.

the city has sex with itself I suppose.

i sommar har vi haft ett ganska irriterande duvproblem.
det peakade någon gång mittimellan att daniel kom in i köket och hittade en på köksbordet och att en lade ett ägg i en av våra balkongstolar.
vid båda dessa incidenterna befann jag mig på tryggt avstånd i paris och egentligen är det rättvisare att säga att daniel haft ett duvproblem.
imorse, however, vaknade jag med en liten liten fjäder inkilad i min troslinning.
eftersom jag lider av astma, världens osexigaste sjukdom, sover jag med kudde och täcke gjorda av comforell (ett utmärkt alternativ).
inte en fjäder så långt ögat når, alltså.
så vart fan kom den ifrån?
antingen så tänker och tänker jag, eller så bestämmer jag mig för att jag inte vill veta.
antagligen det sistnämnda.

she's so pretty and I don't mind.

något av det bästa jag:

mjuka öron. tillexempel shar pei öron. man knådar dem mellan fingertopparna, faller i trans.
shar peis. ahh!
choklad.
päls.
hudvårdsprodukter.
sushi.
egyptisk bomull.
high heels.
dyra underkläder, det blir inte lyxigare än när dina trosor är dyrare än hela din övriga outfit. undantaget skorna, obviously.
svart.
oatleys havredryck.
blodigt kött.
kattungar.
böcker.
grey's anatomy.
tony leung.
franska.
ost.
vattenmelon.
interpol.
film.
pennor och block.

bacteria breeds on a microscope slide.

igår var vi på förhandsvisning av knocked up.
typisk urdålig skitunderhållning och jag skrattade nästan lika mycket som till 40 year old virgin.
ahh.
men, ett varningens ord bör uttalas, har du inte lust att se ett babyhuvud trycka sig ut genom vaginalöppningen bör du blunda i lagom tid, det märks när det är dags. annars kommer du genast boka tid för sterilisering. själv jag kommer inte kunna ha sex på två år och vem ska betala min terapeut?
när jag kom hem läste jag overheardinnewyork och tjuvlyssnat.se kommer aldrig kunna mäta sig, någonsin.
varför är svenska luffare så jävla tråkiga?
och busschaufförerna säger aldrig något vitsigt över högtalarsystemet.
typ inte ens hej. bara när någon roat sig med att trycka stopp och inte gå av vaknar de till liv, och det blir ett jävla liv.
helt utan proportioner.
bara stannar bussen och skriker.
det hände heela tiden på väg hem från dammfri.
himla niorna på styva linan.
killarna trodde de var coola när de tryckte på stoppknappen. tjejerna himlade med ögonen och lät ändå deras acneinfekterade hy snudda vid sin.
blä.
en gång när jag skulle åka till falsterbo och var snål och bara köpte en barnbiljett till vellinge ängar kom chaffisen på mig och jag var tvungen att gå av. sitta längs den jävla motorvägen och vänta på nästa buss. det var min lillebrors födelsedag, jag kom försent.
det roliga är att när jag tittade på tidtabellen såg jag att det skulle komma en buss närsomhelst och bara yess, tills det slog mig att det ju var den jag blivit avkastad ifrån.
ibland sover hjärnan.
det gjorde den inte imorse klockan halv sex då jag vaknade och inte kunde somna om.

maybe a fridge of cocaine could do it for you?

christ. ge dig. enough already med the doom and gloom.

no choice now, it's too late. let him go, we give up.

ska man gå utomhus?
följdfrågan blir varför?
vad är poängen, astråkigt väder och såfort jag vågat mig utanför dörren halar jag upp kontokortet och bara, it's on me.
kommer hem med artonhundratusen böcker.
börjar kännas som om jag har ett problem.
sedan kan man tänka att det är bättre att köpa böcker än droger, hälsosammare.
och om jag ska vara ärlig och cut mig själv lite slack så kommer jag inte ens ihåg när jag senast köpte kläder.
det var ju de där skorna, förstås, men och?
det roligaste som finns är att göra lite småjobb här och där och och se pengarna trilla in då och då istället för att få en månadslön på 12000 man slavat för fem dagar i veckan.
ew.
hatar att jobba.
och jobb hatar mig, börjar infektera min kropp och sprider sig som en depression genom blodet, tillsist blir jag akut sjuk och ligger hemma med migrän och gråter för att jag hatar mitt liv.
ska aldrig mer jobba.
vad man ska göra annars är bara så begränsat.
det känns som om det fattas en bit där, mittimellan arbete och bidrag. mellan att vara en socialt accepterad och anpassad individ och en outcast och reject.
eller nja, jag tar tillbaks det, arvtagerska heter det. och lottomiljonär. ahh, dör av avundsjuka på den ensamstående mamman som vann en halv miljard. vad ska hon med det till? och alla gamlingar med en och en halv fot i graven som testamenterar allt till sina katter. det borde finnas regler.

this game is called survival.

en rolig sak jag hållt tyst om är att när jag var i falsterbo senast och letade som en galning efter något jag glömt bort hittade jag en tub klick och boken "orgasmera mera".
det kanske är taskigt att berätta det, så jag säger ingenting mer.
eller, poängen är att jag är så rolig och öppen för föräldrasex.
nästan alla jag vet kräks i munnen bara av tanken men vaddå då?
och tro mig, jag är den minst avspända människan på jorden och så långt man kommer från sådär hippiemysig med bart underliv och bara, såhär skapade naturen oss och ingenting är äckligt.
tvärtom, allt är äckligt!
smuts i badkaret, smör på fingrarna, konstiga dofter och äckliga bilder i tidningar på naturister.
naturister.
börjar gråta när jag tänker på det.
medelåldriga nakna kroppar som bara jamen, naket är ingenting sexuellt, och nej, när man ser ut som ni är det klart ingen blir kåt av att se er skumpa omkring.
man blir botad från sin sexualdrift. det spelar ingen roll vad freud säger.
det är likdant med alla program om uddasex på trean och femman, alla ser ut som genpoolens bottenskrap, varför?
för att deras partner är så ful att de måste byta till en annan elefantman med jämna mellanrum?
I don't get it, om man är snygg och vill swinga då? vart går man då?

...

fler saker jag hatar with a passion;
grädde
smör
ansjovis
par där den ena är en halvmeter längre än den andra, ser slarvigt ut

everybody knows, she's just a little tease.

den här helgen har allla förutsättningar att bli den mest minnesvärda på länge.
det börjar imorgon klockan åtta när jag har tvättstuga, hooray, och tar ett tillfälligt uppehåll tills klockan 16 när jag ska fira min mammas bemärkelsedag med blommor och bad och ett ekologiskt spakit och ett yogaträningskort för iår, iår slår vi på stort.
sedan äter och dricker vi, någonting himmelskt gott som får våra smaklökar att jubla och munnar att slå ut i blom, innan vi beger oss till mölleplatsen och tittar på tingsek, kan ju bli festligt.
härefter luckras planen upp och vi gör det som faller oss in, går dit vår äventyrslusta för oss.
på lördag jobbar jag och det ska bli skit skit skitkul, sedan snabbt hem och göra mig iordning inför gary och pernillas bröllopsfest. bröllopsfest!
jag adore allting som är organiserat, en fest utan mat är ingen fest som jag brukar säga, och här kommer det finnas både mat och tårta (!!!) och glada finklädda människor och så ska vi fira och fira.
jag hoppas att det inte är grädde på tårtan. då dör jag.
är såå exalterad.
som ett barn på julafton ni vet.
måste äta.

you're number thirtyseven have a look.

okej. here goes.
köpte;
låt den rätte komma in - john ajvide lindqvist
spelet - neil strauss
the emperor's children - claire messud
special topics in calamity physics - marisha pessl

den sistnämnda har finast omslag men vad är marisha pessl för namn?
det irriterar mitt ordningssinne att man på engelska kan heta vad som helst.
i sverige skulle vi inte ens få lov att döpa våra barn till sommar eller hopp eller regnbåge men anything goes i de anglosaxiska länderna. blir ju galen. inte ens cheyenne är weird i jämförelse.
började hursomhelst med låt den rätte...igår, för lite vampyraction är aldrig fel.
so far so good.

hey hey hey, all the boys I have ever loved have been digital.

idag har jag köpt böcker.
är så excited!
tänker inte säga vilka.
kanske imorgon.
nu ska jag se babel. suckers.

if we put our heart in twenty thousand tiny jars.

diskade och tänkte på ebba von sydow som har en rosa servis.
min servis är vit. såklart.
varför vill man ha en rosa?
äta på rosa tallrikar.
jag gillar ebba och det här är ingen kritik mot henne, jag förstår bara inte varför inte hon, som jag, valt vitt porslin.
kommer aldrig acceptera att smaken är olika.
när jag uppenbarligen har rätt.
mina sopor luktar toxic waste. varför?

with rocks in my dress and smoke in my hair I walked down into a lake to try to get some sleep down in there.

gud, hatar när jag kommer på mig själv med att låta sådär förvuxen som jag gör ibland.
som om jag har alla svaren.
I don't. såklart.
har ont i örat och nariga läppar och så regnar det och jag längtar lite till höst.
tjocka tröjor och den baletten.
tända ljus och en synnerligen sex och mysfattig tillvaro.
holding my breath.
ska köpa diptyque ljus och kura i min grotta, lägga hakan på tassarna och svansen som ett litet, litet täcke.

won't you come to comfort me?

jag fick ett mail från sterling där de önskade mig trevlig resa eftersom "ni snart ska åka med oss."
jag hade inte tänkt på att det var så snart.
på att det redan gått mer än sex veckor sedan jag kom hem.
och att det snart är dags igen.
att åka och fundera på från vad och vad det är som väntar och varför och ångra mig och leka med tanken på att aldrig infinna mig på kastrup.
ringa återbud.
gömma mig under täcket.
aldrig växa.
ligga i sängen på dagarna och vänta på att du kommer hem.
välja den lilla vägen.
sedan leva med att det var ett dåligt val, ett ickeval för att man inte orkade göra det man borde.
så jag infinner mig den tredje klockan fem och sätter inte fötterna i sverige förrens till jul igen.
snart måste jag börja tänka på packning.
men det är så orättvist att mentalt redan befinna sig någon annanstans när tiden är så knapp.
när jag vill ta vara på den.

darling, your head's not right.

igår såg vi notes on a scandal.
den var så obehaglig att jag var tvunen att kika genom fingrarna ibland.
men det kröp ändå längs ryggraden.
ensamheten.
desperationen.
och den totala galenskapen.
och cate blanchett är otroligt vacker.

can't take my eyes off of you.

ibland tänker jag på de tjejer som älskar killar som inte bryr sig. egentligen.
på tjejer som ligger vakna när han sover. som gråter. som uppoffrar sig själva. som vrider sig in och ut för att vara till lags, för att vara älskvärda, för att inte verka klängiga, som lägger band på sig för att han bett om det. som gör allt och ännu mer. gör sig tillängliga.
när sanningen är att han inte är that into you.
att han inte tänker två sekunder extra. och att du borde förstått det, för länge sedan.
vilket är så lätt att se från utsidan men i dig kämpar varje partikel i din kropp för att hålla dig i låtsad ovetskap. så att allting kan fortsätta. så du slipper göra något. slipper säga något.
"så illa är det faktiskt inte, jag fattar väl att han vill träffa sina kompisar", "han sa inte att det var säkert att han skulle dyka upp", eller klassikern "han vill inte ha ett förhållande just nu." nähä.
överallt och hela tiden ursäktar fjantiga tjejer bullshit manners för att de tror att han kanske kanske kommer älska dem då.
de gör sina behov mindre, ursäktar saker som varit viktiga, tullar på sin integritet, sin värdighet.
en kompis har precis tagit över en annan kvinnas pojkvän och allt hon hade att säga om saken var att "han mår så dåligt nu, du borde lämna honom ifred". men vem var otrogen mot vem? vem i den ekvationen har rätt att må dåligt, att vara arg och besviken och rasande?
är det konstigt att världen inte tar kvinnor på allvar när de inte ens gör det själva. när vi inte ens kan lyfta ett finger och säga okej, nu räcker det. när vi inte vågar tro att vi har rätt, att vi har rättigheter.
jag blir så arg att det känns som om mina naglar är klor och att jag måste rivas och slåss.
för det är inte som om inte jag gått i samma jävla fälla, som om inte alla har det, och fine, en gång är ingen gång men när man inte lär sig, när man rusar som en idiot rakt in i nästa kille som lika gärna kunde haft en personlig assistent med perks, och blir himlastormande förälskad och inte stannar för att reflektera över vad som händer. så är det ett så gigantiskt steg bakåt och som att dömma sig själv till evig olycka, som att avsäga sig rätten till att leva ett jämnlikt liv.
ibland vill jag bara kräkas och vända mänskligheten ryggen, för helvete, har ni ingen självbevarelsedrift? har ni fittor i hjärna eller vad?
för man vet, från första sekunden, vart det leder, hur det kommer sluta, man vet allt om tårarna man kommer spilla så kom inte och säg någonting halvhjärtat om att jag är ju så kär och egentligen, innerst inne, känner han likadant.
älska någon som älskar dig. var lyckliga. end of story.

we were swallowing panic in the face of its force.

en till sak, när jag ändå spyr min galla.
den senaste tiden har jag lagt ut lite gamla garderobsspöken och annat till försäljning. (kimsklader.blogspot.com)
med jämna mellanrum droppar det in ett mail där det står att läsa ungefär "hej jag såg lite grejer på din blogg som jag är intresserad av. har du det och det och det kvar?"
visst, svarar jag, kanske bifogar jag lite mått etc beroende på hur välvillig jag känner mig just den dagen.
sedan...ingenting.
det får mig att vilja slita mitt hår.
people, var är era manners?
är det du eller jag som skickat ett jävla mail och velat köpa någonting?
ändrar ni er för att det finns kvar?
och de som svarar vill att jag ska åka till helsingborg för att leverera skiten. ärligt. helsingborg.
står mållös inför folks cp-ighet. för deras hor och fitt och kuk fasoner.
christ.
okej. det var det. hejdå.

I need an empire to overthrow.

en sak jag försökt förstå enda sedan jag såg reklamen första gången är varför kalles kaviar försöker lansera sig själva som det första märket som har mjukost på tub.
det är väl meningen att det ska finnas lagar i sverige mot sådan uppenbar falsk marknadsföring.
och vem tror de att de lurar?
alla som köper mjukost vet väll för fan att det finns på tub och jag tror att de som tänkt "hmm, mjukost vore gott. synd att det bara finns i snuskiga askar" kanske någon dag stoppat förbi i mjukostdisken och insett sitt misstag.
och de som absolut inte är intresserade och tycker att mjukost smakar rumpa lär inte bli mer benägna att köpa det nu för att kalles försöker ljuga sig in på marknaden.
fittor. blir rasande bara jag tänker på det.

Better than worse is free from the curse and when I came to it all felt rehearsed.

igår köpte jag nytt ursnyggt nagellack. nagellack är min största hobby. love it.

took you two years to win my heart and two words to break it.

igår var det måndag och final fantasy spelade på pildammsteatern som var nästan fullsatt.
det var roligt.
han var ganska rolig och som extranummer spelade han joanna newsome's peach plum pear som jag inte lyssnat på på evigheter.
framförallt spelade han took you two years...och mitt hjärta stannade lite.
jag är en fool för stämning och en utomhuskonsert av en ensam pojke klädd i orange ärmlös skjorta med en fiol och några pedaler blev för mycket. speciellt när han började dansa loss med sin lilla fiol och ibland när han sneglade upp mot taket och log om om han förvånade sig själv med vad han spelade. som om att spela är det roligaste han vet.
framförallt är det roligt att malmö stad varje dag under sommaren har arrangerat gratisaktiviteter.
att det hållts filmvisningar, dansuppvisningar och konserter.
ibland kan jag känna att alla är så upptagna med att racka ner på saker att de vägrar ta in vad som faktiskt är bra.
att de inte vill se de saker som faktiskt händer, den utveckling som sakta men säkert sker.
citronmuffin sa att hon aldrig tycker att det händer någonting i malmö, men när hon kom till berlin efter ett års frånvaro hade allt förändrats lite. en ganska orättvis och utbredd uppfattning.
under den korta tid jag var i paris i våras hann spegeln stänga och flera nya butiker och en klubblokal öppna. och så började det byggas en filippa k butik.
inga omvälvande förändringar, och att spegeln stängde är ju naturligtvis bara tråkigt, men i en stad med 250 000 invånare, vad förväntar man sig? och måste man ha en sån sur jävla attityd att man vägrar glädjas och förvånas och acceptera att det inte alls står still, att tid existerar även här.
kanske handlar det om hemmablindhet.
kanske vill man att gräset alltid ska vara grönare på alla andra ställen.
idioti. gnällighet. och slöseri, mest slöseri.

say no no no to a natural death.

först i avsnitt nio i säsong två får tony och carmela till det.
stackars carm.
vet inte tony att hell hath no fury like a woman left high and dry?

the guilt will kill you.

ibland hatar jag bloggen.
jag antar att jag är en dålig bloggerska, varannandag känns den nämligen som en äldre släkting man vet att man borde ringa oftare men varje gång man börjat slå nummret rinner alla ansatser ur kroppen och landar i fötterna som bestämt styr en åt ett annat håll. motsatt håll.
bort från farmor och mormor och jaaa, neej, mmm.
sedan asdåligt samvete men inte göra någonting åt saken ändå.
vad skulle det vara?
min mormor frågade mig en gång varför jag inte längre ville komma och hälsa på i sundsvall, jag älskade ju det när jag var åtta?!
vad ska man säga?
jag har fått andra intressen. hundar rockar inte min värld längre. tyvärr.
det måttet av självuppoffring ryms inte i mig, att jag av pliktkänsla kan tänka mig sitta med en cocker spaniel i knäet och blicka ut över indalsälven.
så är det med bloggen också.
den blir gaggig, ber mig om saker jag inte kan ge, inte vet vad de är, jag förstår inte vad den vill mig, börjar stampa med foten och titta på klockan, ehh, du, jag har lite bråttom nu, måste...måste...laga mat. ringa ett annat, livsviktigt samtal. gå på möte. eller vad som jävla helst.
förlåt.

down down down there into to the sea.

igår när jag gjorde konstiga läten (som jag ofta gör) tyckte daniel att jag lät som jag var en val och hade nåt slags blow hole som jag andades genom. sådana som valar har i nacken.
jag sa att jag hade ett blow hole.
en sådan sak som bara är okej att säga om sig själv.
en annan sak är att christoffer fascineras av att zari varje gång hon kommer hem från london har nya hooker heels.
killar. jebus.

there's not a word for what I want to do to you.

idag, nu, är det tråkigt att vara ensam.
oftast tycker jag att ensamtid är kvalitetstid.
sådan tid jag kan ägna åt allt det som jag vill. inte kompromisslyssna på musik jag bara tycker om sådär. eller se en film jag inte är riktigt sugen på. prata när jag hellre vill läsa.
så jag tar ett bad, lägger ansiktsmask, provar gamla kläder jag glömt bort, läser stycken i favoritböcker, ser en film jag helst vill se ensam.
det är en lustig sak, sådana filmer och musik och böcker man inte vill dela.
viss sorts musik spelar jag bara när jag är själv, inte för att det är nån sentimentaltrip till barndommens brainpool och någoning jag skäms att visa för omvärlden, men för att jag vill hålla det för mig själv.
vissa saker måste få förbli hemliga.
kanske speciellt när man bor tillsammans.
likadant kryper det som andnöd genom kroppen när daniel överaxeln läser brottstycken av särskilda, inte speciella, saker.
för det handlar inte om att jag vill hemlighålla favoritsaker, mer om att det i det ögonblicket är avgörande att jag får ha det för mig själv.
att jag har en personlig sfär.
idag, nu, är det hursomhelst bara en nedräkning.
vänta och sucka och vilja men inte veta vad och långsam klocka och en evighet av tid.

wouldn't let me be anywhere but inside.

om du bor i skåne vore det mycket dumt av dig att inte besöka william kentridge utställningen på malmö konsthall innan den stänger om en vecka.

heaven is a feeling I get in your arms.

vi ser big love och den enda uppfattningen jag egentligen har så här långt är att det måste vara världens sämsta idé att ha tre fruar.
tjatet!
bråken!
bitchigheten!
allt sexet!
svartsjukan, missunsamheten, misstänksamheten, millimeterrättvisan, intrigerna.
jag menar...varför?
vill man utsätta sig själv för inte en två utan tre fruar. och kanske ännu fler.
jag vet ingenting om polygami, och ganska lite om mormoner, bortsett från faktumet att inte ens de längre godkänner månggifte.
men varför inte bara ha älskarinnor, eller i rättvisans namn älskare, det fungerar för resten av världens befolkning?!
dessutom förstår jag inte varför vissa tycker att chloé sevigny är snygg. hon är inte det.

...

just keep on pushing.

satt på bussen och kände det som om hela näset håller på att växa igen.
träden tränger ut över körbanan och strök grenarna mot bussfönstret.
kungsljusarna växer meterhöga i dikena, hästhagarna är igengrodda och stigarna i stadsparken går inte att komma fram på.
för att inte tala om pappas trädgård. christ.
jag tror att naturen tar tillbaks sig själv. reclaim.
det är inte mer än rätt.
speciellt när man tänker på de snustorra människorna som asfalterar och gruslägger sin tomt.
vad är det om?
tänk att ligga med en sådan. humorbefriad. torr och tråkig.

let it come cause I've got a chance on a sweet sane life.

idag har jag köpt fem par strumpbyxor.
all set för en höst full av klänningar.
nu är jag typ sjuk.
livet är orättvist.
förövrigt, varför använder vissa vita strumpbyxor och leggings?
älskar de när benen ser ut som tyska korvar?
ni vet vilka jag menar, de vita man går en mil för att undvika vid autobahn stoppet på väg till frankrike.
eww.

mmm...ahhh...je t'aime.

jag älskar att äta.
ibland förbannar jag det faktum att jag inte kan äta mer.
att jag inte kan äta tre middagar om dagen och minst två luncher. fast mest att det inte finns plats för åtta olika desserter.
istället måste jag välja, vill jag äta frukost eller lunch? och om jag äter lunch, kommer jag orka middag?
skräckscenariot är när jag impulsätit en falafel lite försent och därmed slösat bort den dagens måltid. på någonting jämförelsevis mediokert.
istället för en krämig risotto med citron och kanske zucchini, eller en sallad med halloumiost eller chèvre chaud, eller en kantarellpasta eller bruschetta med capresesallad. kalv. tillexempel.
idag blev jag bjuden på lunch bestående av kantarellbruschetta med shalottenlök och bladpersilja till förrätt, de cecco pasta och hemgjord pesto till huvudrätt och till detta en opastöriserad tellegio, en mild peccorino och en parmesan lagrad i en grotta i tjugofyra månader, plus en felinosalami, bröd, vin och vattenmelon.
jag rullar.
men åhh, detta matnörderi, love it.

holding him tight in a bat mouth.

jag fucking hatar läppglans.
det är någonting som känns så väldigt omodernt med ett smink man bara kan använda i motvind.
raseriet!

with hope in my hands and air to breathe.

fredag!
innan skulle jag mäta en klänning jag ska sälja och mätte även mig själv för att kunna ge en rättvis uppfattning.
eftersom ajg inte har ett måttband mäter jag med ett gammalt agnès b snöre som jag sedan mäter på en måttstock.
när jag mätte mitt bystmått visade det på 120 cm.
förstod absolut ingenting och började hyperventilera, har min kropp plötsligt expanderat utan att jag märkt det, har jag svällt, blivit uppblåsbar? (en jag känner svällde som en ballong av sluta-röka tabletter, som i willy wonka när violett blir ett blåbär, poff sa det så skar hennes halsbad in i halsen så det började blöda och likadant med troskanterna. jag äter visserligen inte sluta-röka tabletter, men ändå.)
mätte under bysten måttet som var 107 cm.
sedan såg jag att jag glömt veckla ut en del på måttstocken och trollades omedelbart tillbaks till 71 cm.
phew.
det är det mest surrealistiska som hänt den här veckan. tror jag.

how can we wear our smiles with our mouths wired shut?

jag har vilat upp mig i falsterbo.
levt badliv, lyxliv, sommarliv.
fast det blir inte riktigt så.
istället är rummet så varmt att jag inte kan sova, tills bröderna väcker huset klockan sex och det finns ingenting annat att göra än kapitulera, vakna, gå upp.
se ice age igen och be om att få kunna blunda bara lite. istället gunga en bror i knäet tills han knockar bakhuvudet mot ens ansikte.
smörja in sig med mygga en gång i timmen och gråtfärdigt konstatera att krypen är immuna, om det ens någonsin fungerat.
gå till stranden, trängas med äckliga icke-falsterbo-bor som bara pratar om hur fiiin sanden är.
ta visserligen underbara dopp men oroa sig för kolibakterierapporterna i tidningen. hur mycket bajs har jag i munnen nu?
bli bränd på ryggen. bli bränd på vaderna.
längta efter daniel och att få ligga bredvid honom istället för ensam i mitt gamla flickrum.
sova oroligt och vakna igen för att svante gråter genom papperstunna väggar. vakna för att myggor surrar i öronen och kan fortsätta göra så i skydd av mörkret. få tio myggbett bara på högerbenet. klia och klia.
när jag kommer hem från falsterbo är jag alltid tröttare än när jag kom.
men det gör tydligen ingenting, för jag åker likt förbannat tillbaks. förstås.
ah.

nobody warned you, nobody told you to make up your mind.

hur kan det fortfarande inte finnas;

a) ett fungerande skydd mot mygg
b) ett fungerande medel som tar bort klåda och svullnad efter myggbett?

lever vi på stenåldern?
vi kan åka till månen och föda barn i rör och göra robotar som är smartare än vi själva och ta reda på allting som hände för tusen miljarder år sedan men vi är helt chanslösa mot mygg?
är det bara att finna sig i att framleva som ett vandrande buffébord och undvika alla platser (dvs alla platser med grönska eller vatten eller skugga) de blodsugande små jävlarna håller till på?
för jag vägrar, ska flytta till solen, skrattar bäst som skrattar sist.

someone turn me around can I start this again?

en annan sak är att mitt hjärta är alldeles mjukt och varmt och fullt av kärlek.
så att man både vill somna och vara vaken.
tillfreds, fylld av ro och längtan och skratt och bara rastlöshet i alla lemmar och utmattning och lycka och full av kyssar och ren, genuin glädje.
glädje över att vara nära och ibland över att vara långt bort och längta hem, tillbaks. till dig.
ibland glömmer man det. jag gör.
och sen kommer jag ihåg igen. och vill bara vara nära, närmst. och knappt det räcker.
vara innuti din hand istället för att hålla den, tränga genom huden och in i det som ligger bakom, vävnad och blodomlopp och finnas i syret i dina celler och pumpas genom dig, vara dig.
det är lustigt att kärlek är så mycket och så motsägelsefullt, ilska, glädje, man gör varandra ledsna och illa och gottgör det igen, bråkar om de små sakerna, om de stora. och blir överjordiskt, otroligt lycklig, fullkomlig, hel, över desamma.
ibland vill jag krossa ditt huvud med en hammare eller mot en trottoarkant eller i dörren.
ibland kan jag tänka på hur varm din kropp är bakom min rygg och hur du alltid doftar gott och en känsla av nästan oförskämd glädje och absolut lycka sprider sig som värme innuti mig.
jag kan känna hur hjärtat nästan stannar för att det inte vet vart det ska ta vägen med all kärlek som väller ur det.
ibland är den omväxlingen fantastisk, ibland oroar det mig att känslor är så okonsisa, nyckfulla, att man aldrig vet hur de ska se ut i förväg.
som om att jag är rädd att en dag vaknar man och upptäcker att de är någon annanstans.
att det man vill inte finns där.
men vad är det å andra sidan för sak att tänka på.

I'll never run from you.

det var en ganska märklig helg, av flera orsaker.
tillexempel kändes lördagen som söndag och söndagen som måndag och idag som jag vet inte, ett svart hål.
och mitt humör kukade ur fullständigt.
vilket är sådant som händer mig ibland.
jag vet bara inte varför.
det börjar med en likgiltighet som slår sig ner hos mig.
ingenting är roligt, ingenting är viktigt. jag vill inte äta, jag vill inte prata, jag vill inte se en film.
och fine, om det stannade där.
men sedan blir jag arg och sur. svarar kort istället för inte alls. går demonstrativt och smäller hälarna i golvet.
det i sin tur gör mig deprimerad och gråten börjar skvalpa i halsen, svälj svälj för jag är fortfarande så arg att det skulle vara ohyggligt genant att plötsligt börja gråta.
sedan kommer de morbida fantasierna och låtsasdialogerna där jag ber alla jag känner dra åt helvete. och så tårarna.
det är inte normalt beteende, jag vet.
och om jag visste vad det är mitt undermedvetna vill uppnå med att spåra ur såhär från time to time, så skulle jag mer än gärna göra det till viljes, men det ändrar sig för fan hela tiden.
ibland är det ett juvenilt rop på kärlek. ibland ett sätt att säga lämna mig ifred.
ibland vill jag bli klappad på huvudet och vaggad till sömns, andra gånger hjälper det bara att kasta saker i väggen.
är det kvinnlig ombytlighet?
så jag surade mig genom fredagen och satt som bunden till min stol på jeriko tills, hallelulja, jag började andas lättare, mina fötter blev rastlösa och dansanta, tills jag började älska daniel och ha överseende med alla andra igen.
när de spelade say it right var allt fab och jag tog sittdansande till a whole other level.
men ändå, det är ganska pinsamt att vara ett barn när man är 21 1/2 (hah).
måste tänka på det här.

I did everything, everything I wanted to.

och så måndag igen.
egentligen betyder ju inte tid någonting för mig, förutom att det blir helg eller en dag närmre paris. eller att daniel slutar jobbet. annars är det block som väntar på att bli fyllda. vakna halv nio, ligga i sängen tills kvart i. ta del av nyheterna. se ett avsnitt av sopranos, äta frukost, lägga en bit pussel eller två, nu är klockan tolv, duscha, klä sig?
det är konstigt att inte göra någonting.
allt går så mycket långsammare. att vakna, välja kläder.
för att det inte finns en tid att passa.
och när man har det, går det åt helvete.
man glömmer datum eller så kan man lika gärna göra det imorgon.
inga rutiner, ingen disciplin.
halvt sinnesslö flyter jag i min egen bubbla och roar mig med det som dyker upp på vägen.
läsa jalouse på balkongen. slå upp "grippe" = influensa.
tar fasta på tvättiden.
hänger upp min vecka efter den.
kan inte vakna i falserbo på onsdag, åka dit innan eller efter?
och ibland ett kreativt infall och skriva tills rummet upplöses, sluta först när världen kommer tillbaks, materialiserar sig.
på det hela är det inte så dumt, egentligen.
jag blir bara rädd ibland att jag gör mig för bekväm.
att det blir omöjligt att rycka sig i kragen.

in the end, everything you can hope for is for love to equal the pain you've gone through.

ett lager var av nagellack och mascara och tre svarta klänningar senare;
livet är inte så illa ändå.
typ, always with the drama.

I was so drunk last night, I didn't even undress for bed.

förutom att vara arg har jag idag också ätit cheesecake på konsthallen. den var inte lika god som min (mammas) super lime cheesecake (oh! jesus christ. jag vill ligga med den och få barn och sedan skulle jag äta upp allihop tills jag dog.) men definitivt njutbar. framförallt är smak typ...malmös mathimmelrike. mmmm. bara brödet är värt att gå dit för.
sedan har jag läst klick och fredag. yess.
och nu dricker jag drinks för att vara full och glad istället för nykter och skitförbannad på love och trekant senare.
och såklart solat på balkongen också.
och bytt kläder tre gånger.
undrar vad jag ska äta idag?

I don't think she's in love with you.

jag har massvis med problem.
de flesta är mentala, rör min psykiska hälsa.
i urval: tålamod kortare än ett spädbarns, total avsaknad av empati och förståelse för andra människor, koncentrationssvårigheter, så fort jag blir uttråkad, två gånger i timmen, säger jag skittaskiga saker och slutar lyssna och går därifrån och ringer onödiga samtal och tittar i taket och gäspar och pillar på naglarna och himlar med ögonen. lider även av svåra humörssvängningar och är möjligtvis bipolär. definitivt labil. flera gånger om dagen känner jag att postal-stadiet lurar bara någon minut bort. ibland fantiserar jag om död när jag har sex. typ maskingevär och pianotråd. eller knivar.
hela idag har varit en balansakt på den totala vansinnighetens brant. i en kvart låtsades jag att jag blivit påkörd av en horkuksugande idiotbilist och skällde ut honom efter noter. efteråt kändes det inte bättre. ungefär som när man tror att självtillfredsställelse är tillfredsställande och efteråt vill man helst dö, bli mördad eller mörda.
jag vet inte.
jag känner mig tjock. och vad jag än gör så är mitt hår lika platt och blankt och spikrakt. har för helvete tömt en hel jävla volymsprayflaska i det och inget resultat överhuvudtaget! är det konstigt att man inte kan andas av vrede?
fast den jobbigaste av mina personlighetsstörningar är att det är omöjligt för mig att komma överens med människor jag måste träffa ofta. med människor jag tycker om.
tillsist vill jag bara slå dem. och göra dem ledsna.
när jag på gymnasiet gick i samma klass som min bff fanns det dagar jag var så jävla elak att hon måste tänkt på att byta klass.
och jag vet om det!
och jag hatar det! det är vidriga, avskyvärda drag och det absoluta bottenskrapet av mänskliga förmågor. men jag är som en mal till flamman och det finns en viss katharsisk kvalitet över att vara riktigt, riktigt elak.
efteråt skäms man, fast mest för att man är avslappnad och glad igen.
det finns liksom så mycket att irritera sig på.
människor som går långsamt eller plötsligt stannar mitt i vägen, särskilt när de har en cykel eller barnvagn och blockerar vägen för alla andra. människor som inte tänker som jag. som inte förstår ens de enklaste saker. människor med fula skor, hår, jeans, kroppar, ansikten, namn, åsikter, som pratar fult. som inte har koll, och värst av allt, tror att inte jag har det heller. man behöver typ inte ens prata med mig, jag vet ändå vad som är på väg att sägas.
"jag vill se.." och genast vet jag att det är constant gardner eller whatever. det är också irriterande. hela mitt liv är irriterande.
ahhh! jag dör. jag tror att jag är den nya aina eller saida eller vad spåtanten hette. gud vad störigt.
fast störigast är jag. jag står inte ut med mig själv. jag är inte klok. har tappat allt vett, alla koncepter, jag tror att jag borde knapra psykofarmarka och få ett stabilare känsloliv.
men vem vill pratar med psykologer och psykiatriker.
been there, done that.
hejdå.

with all these whishes I make I should buy something real.

och vädret då, vad händer med det?
vid åtta, när jag börjat vakna lately, är himmlen ljusblå och solen lyser upp det gula huset mittemot mitt sovrumsfönster.
vid halvnio är molntäcket på plats igen.
morgonstund har guld i mund?
så, sopranos nästa.

you look like a daisy through my cross eye.

jag är övertygad om att kan man bli mycket arg kan man också bli mycket glad. mycket lycklig. ha mycket kärlek.
mycket som i stort, ofta, stort hjärta, stora känslor. mycket. överflöd. jag ser mig som ett såll som skvätter sina nycker runt sig. allting. hårt och mjukt och farligt och litet och nära och avlägset och lättillgängligt, avvisande, uppmuntrande, enkelt och svårt.

somehow I knew, I'd never see her again.

varför får jag irriterande kommentarer på engelska för?
go bother någon annan, assholes.
gud.
men,
bra saker:
listerine. älskar hur munnen vill dö varje gång man använder det.
nytvättat. ibland önskar jag att jag kunde krypa in i tvättmaskinen och komma ut doftandes rent och vara alldeles mjuk och frottéig.
mango med lime.
sopranos.

dåliga saker:
nytvättat hår.

so young, so sweet, so surprised.

känner mig lite gammal.
igår var jag och mitt entourage på pildammsteatern och såg tinariwen. (hatar namnet tina. jämte alla prettofjant namn som cassandra och angelica och törnrosa måste tina vara det mest värdelösa man kan döpa någon till. den kvinnliga motsvarigheten till conny och alla andra y-namn. en säker biljett till närmsta fängelse. hejdå!)
iallafall, det var ganska roligt, fint väder, flummiga kläder, och stela dansande svenskar.
jag hoppas att de dansade till låtarna som handlade om att det var torka och att ingen hade vatten och mat.
sen gick vi hem, detourade genom parken, där med alla björkarna och den lilla monet bron. en monet bro gjord av järn, visserligen, men så nära det blir i malmö ändå.
när vi kom hem var det meningen att vi skulle se strangers on a train. jag somnade klockan tio.
sådant är alltid lite beklämmande tycker jag.
visst, man sov dåligt natten innan och så vidare yada yada, men, somna klockan tio och du kommer vakna femton år äldre.
tjugo om du sträcker på dig och mummlar något om, åhh så skönt att få sova ut.
det gjorde inte jag. jag vaknade svettandes floder mitt i natten för att jag drömde att jag hade en stalker. som tog foton av mig. och skickade till mig. det var hemskt. spillde några tysta, omskakade, inte rörda, tårar och låg vaken en evighet.
dessutom orkade jag inte ta bort min mascara heller, trashigt. vaknade med sorgliga pandaringar. för att gå ner till tvättstugan och tvätta....sju, sju! maskiner. det är rekord. nu är allting rent. allting luktar gott.

I got love for you if you're born in the eighties.

appropå ingmar.
det är så tråkigt när man bestämmer sig i förväg.
lätt hänt, men otroligt begränsande. förminskande.
varför vill man ruta in sitt liv, upplevelser, intryck?
göra en liten värld mindre, förhindra att man kan kanske stöter på någonting någonstans som betyder något. som slår an en sträng. som känns viktigt. eller roligt. eller vadsomhelst.
säga att nej, jag gillar inte finkultur, jag har aldrig sett någonting av bergman.
jag hatar att läsa.
avocado smakar äckligt.
eller, visst, chicklit är fördummande, precis som tv och skvallertidningar.
dra breda regler och se rakt fram i livet. missa saker.
chicklit är visserligen dåligt som fan, men det kan vara roligt ändå. en ganska viktig poäng.
bergman är också stundtals otroligt rolig. fanny och alexander är ett strålande exempel och kanske det mest livsbejakande stycke film som producerats i sverige.
varför skulle man vilja säga nej tack till det bara för att man bestämt sig för tusen år sedan att nej, finkultur, inget för mig.
fortsätta att rata grönsaker för att, varför? det är så gott med pommes?
ärligt talat, skärp er.
och nu predikar jag igen, vad är mitt problem, men är det lönt att leva och göra det minsta av det?
är det intelligent att få åttio korta år och göra sitt allra bästa för att fylla dem med så lite som möjligt.
inte utnyttja potentialen som bara väntar.
bredda sig.
bli förundrad och förvånad och ibland besviken.
människor är dumma i huvudet och det gör mig ledsen ibland. för dig och för mig.

these pictures of you.

jag hade glömt att jag hade lugg.
och att det var så snyggt.

she will never come around what we did with her dress.

jag har bokat återresan till paris nu, det känns så märkligt.
precis som jag visste.
precis som det alltid gör.
det är så svårt att greppa att jag lämnar mitt liv.
för ett som med all logik mätt är ett steg bakåt.
på sätt och vis.
och sen tänker jag mer på saken och det är inte bakåt, utan ljusår framåt, lämna allt som betyder något för mig för att göra någonting som är så olikt min personlighet det går att överhuvudtaget bli.
på egen hand. långt bort.
och så minns jag saknaden och de långa kvällarna och de plötsliga huggen i hjärtat, känslan av vad gör jag. och varför.
och sedan kommer hågkomsten av hur lycklig paris gör mig. hur dagarna känns som oskrivna blad mer än här. hur jag fysiskt längtar efter att se allt det som bara väntar på mig.
och jag vet att allt blir bra och fint och bittersweet och fruktansvärt och kommer göra ont och kommer kännas skönt och att längtan kommer lägga fälleben för mig ibland och sedan försvinna, blekna till ett "vi ses snart" i ett förrädiskt försök att invagga mig i säkerhet, förtröstan.
sanningen är att det gör ont, att gråten bor i maggropen at all times. men det är okej.
och jag vill inte låta som nån jesustyp, mild och förstående, men jag tror jag trivs med att längta. och jag tror att det kan vara bra. påminna om ett och annat.
så trots att resan känns overklig och i en avlägsen framtid, är jag nog förberedd när den här månaden har gått och tredje september är här.