this will never ever happen baby.

ibland undrar jag om vi verkligen är meant.
och det är roten till allt ont.
men jag kan inte låta bli.
de där tankarna jag inte vill tänka, vill ha, kännas vid och som därför bara därför kommer och kommer igen.
och jag kan inte värja mig.
för ju mer jag försöker desto mer övertygad blir jag om att det man inte vill tänka är verkligheten och att verkligheten är önskedrömmar, målad i rosa.
jag älskar inte dig och du älskar inte mig och det är en tidsfråga innan det vi bygger rasar runt oss och i mitten kommer vi stå och inte komma ihåg varför vi ville bygga från början.
conviniently glömmer jag allt som säger motsatsen, vänder ryggen åt kärleksförklaringar för att helhjärtat ägna mig åt kompulsiva stresstankar och åt att hålla kroppen på plats inuti.
och fine, låt mig gå upp i alla sömmar och sedan sätta ihop mig själv igen då, men hur kommer det sig att det blev såhär, det är det jag vill veta.
hur han fått mig att ända ut i hårtopparna stå på tå medans golvet är i taket.
och, och, tycker jag egentligen om det?

I drink champagne from your thin blue veins.

mitt problem med att leva gör sig extra tydligt idag.
volymen går inte högre och mina intestines vrider sig krampaktigt.
det verkar inte finnas någonstans speciellt att ta vägen.
det är gift på tungan.
and devils infecting my brain.
ibland när jag är arg rycker det i min överläpp.
som på en pitbull.
så himla ovärdigt. avsky som bara sitter där och trycker. vill vara intimidating, slutar så långt ifrån man kommer.
dessutom frossvettas jag sådär som när man inte varit ute på hela dagen och på det spenderat åtskilliga timmar liggandes i mumiepose på sängen. virad i en råttäten skotskrutig filt.
plötsligt makes everything sense. you bloody motherfucking asshole.
men hey, jag har campari och jag har apelsinjuice och en halv flaska dåligt vitt vin och det är party of one och att verkligen njuuuta av hur hjärtat är en cocktail av galenskap och blodtörst. blodtörst? destruktivitet.
att det kan kännas så bra.
fast, det gör det ju inte.
det bara spelar ingen roll.
bottoms up.
- pour toujours ta pleureuse.

oh how I've realized, I wanted time.

jag älskar, oh, jag älskar älskar.
men det gör det inte lättare.
och varför skulle det. ens hur skulle det. göra det lättare.
när smetiga kärlekskänslor grummlar huvudet, förståndet, när allt är hjärta inget huvud och oförmåga att ta steg tillbaks, se det större, andra vinklar nya perspektiv.
slappna av.
rycka på axlarna.
när allt blir ja men, vad menar du med det och varför skrattar du nu då.
och fingrar kliandes av att peta där de inte hör hemma och efter att sniffa sig fram efter det jag egentligen, om jag var förmögen till språk, bara kunde fråga om.
men nej, oj, inte allt, herregud. långt ifrån.
det är ju långa blickar när jag tror han inte ser, fast han gör det jämt ändå, och trycka kroppen hårdare närmre och sakta men säkert och stadigt berätta en sak i taget, en tanke här ett minne där, låta honom flytta in i mig genom att flytta in mig själv i honom. det är fint.
det är bara det att det är smolket som gör sig mest påmint, iallafall framför tangentbordet, i anteckningsboken, som knackar på och vill göra sig hört och jag har en slags trötthet som inte ger med sig, som sveper in och över mig så det blir låt gå och vi tittar väl på vad det är du vill ha sagt fast att vi redan gått igenom och förkastat det tidigare.
smolket är london och det är namnlösa fasor i mörkret och grundlösa rädslor och det där han inte sa vad det nu var och det jag inte gjorde fast att jag borde och smolket bygger idéer och lägger klumpar i halsen och bröstet och gör ibland så att andas blir svårt och gråter helt ljudlöst.
som att vara liten och rädd för sådant som inte finns och jag kastar mjuka saker i väggen och skriker att jag är för gammal för sådant, för monster under sängen och spöken i garderoben fixidéer och lämna mig ifred nu och kom inte tillbaks förrens du har någonting på riktigt, något verkligt att visa mig.
smolket bara säger gåtfullt, men vad vet du om det. retfullt. spefullt.
och där är det ju, det där jag är mest rädd för (det enda jag är rädd för?) av alla saker i världen, att man inte vet.
att man kan lova, eller någon, alla, vemsomhelst, lova, säga, men hur vet man.
hur får man reda på det som man bara själv vet när man inte får lov att leta på de platser där de sakerna finns?
hemligheterna.
det privata.
det känns som vertigo, den tanken, insikten. gör mig kräkfärdig.
går visst i cirklar, runt runt.