when I believe in something I'm the loudest yeller.

alla dagar med förlagor. idag, första advent för ett år sedan och två, de ligger som smörpapper ovanpå varandra, transparenta och händer igen och igen.
då var vi på svenska kyrkans julmarknad. drack glögg som gjorde honom illamående och julmust som han tyckte var äckligt och lussebullar som han tyckte var torra och pepparkakor. jag köpte finncrisp för jag visste att han skulle älska det.
ibland känner jag mig som en samling av dagar, av tid som inte tar slut. som spelas oavbrutet i kroppen och aldrig slutar hända. en kapsel kanske, för all tid som redan skett men inte vill försvinna. och jag går och sparar den, återlever den.

det är som råttsvansar fästade på huvudet. när jag kom hem inatt vid fem tyckte jag det var en bra idé att göra allt all over igen, ändå ambitiöst.
jag hoppas på bättre resultat nu.

your fingers are in the coin disposal

jag flätade mitt hår igårkväll, tretton stycken små hårda, för att idag vakna med snyggt, änglavåfflathår.
jag tänkte, stort, snyggt, vågigt.
igår kände jag mig som en tioåring nyss hemkommen från låt oss säga kreta med rödlätt solbränna, limegrön magtröja och antingen en kort vippig kjol eller vadlånga byxor med dragsko. och så flätorna, rasta gone wrong.
när jag sedan vaknade imorse och tittade mig i spegeln är vad jag ser så horribelt att jag chockades så av min egen fulhet att jag inte ens kunde titta. följdaktligen kan jag heller inte med ord beskriva vad jag såg. sen drog jag ut snoddarna och håret var inte alls stort och våfflat, bara...luftigt.
besvikelsen!

I will feel the sun coming down

ni förstår inte samlingen av flaskor innehållandes än det ena än det andra på vår köksbänk just nu.
alla tillhör mig, det både glädjer och bekymrar mig.

le premier a ne pas volouir m'aimer

himlen går i grått och sepia. allt ser sammetslent ut. yet stenhårt. ursäkta mig, jag tänker på döden igen.
på livet och på att dö.
jag tänker på monsieur i paris, på mig här i malmö, på att gå och gå och gå och aldrig mötas mer. jag tänker på två människor som tänker på varandra, om de nu gör det, men som inte ses. som går i likadana banor och samma slags mönster, som tänker och ser och gör och hör och längtar, kanske, på var sitt håll fast samma saker, och den som det räknas för får aldrig veta.
och jag tänker, ibland tvångsmässigt, ibland objektivt, på när vi träffades. på när jag flyttade in. på januari och på februari och på mars, sedan april. jag tänker inte på maj. kanske lite. kanske på när han låg febrig i vannes med huvudet lindat i min tshirt. kanske att jag tänker på boede. kanske att jag tänker på hans lilla fågelkropp som viskade i det totala mörker som bara kan råda på en ö utan gatljus. på hur den frågade mig saker som fick mig att dö och leva samtidigt.
och på tunnelbanor, pendeltåg, så många sammanlagda timmar i metrotunnlar och på perronger.
och det river och sliter i mig. minns du? om.
men det är inte det. inte nostalgi, inte sorg för att det är över, mer smärtfylld ilska över att det inte fortsätter.
som det borde. som det var meningen, är.
jag vet inte hur man kommer runt sådant, den sortens vetskap, jag vet inte hur man gör för att vända något ryggen som man tror på. inte ens när jag borde.

jag hoppas ni skrattar åt det lättviktiga i mitt "just ja", för det gör jag.
detox är som detox brukar vara, nagelbitande.
jag gör att-göra-listor för att ruta in mig själv och hålla fingrarna borta från skypeikonen.
vi drack chokladglögg igår, hurra, och gick på förhandsvisning av de ofrivilliga.
jag skruvade mig av obehag och skrattade någonstans i mitten av total oförståelse, lättnad och ännu större obehag.
och den gjorde några poänger jag tänkt på på senaste tiden, att hålla tand för tunga och att låta det bero som man egentligen vill säga. ursäktande.
jag blev ganska tagen.

vad jag bryr mig om nu

vinkade av mr på stationen efter fem månader. det känns som att ha sagt hej då till min enda kompis, det är inte sant, men jag undrar ändå vem jag ska hänga med nu.
vi plockade ihop utställningen, fem proppfulla bord med iitaalasaker som skulle ner i sina kartonger sedan ner i större kartonger, upp på en pall för att skickas vidare till göteborg.
end of an era och allt det där. jag gick lätt motvilligt därifrån när vi var klara.
och jag är tillbaks på tionde också, men längtar efter stranden och ljuset och katten.
just ja, tog en bild där jag vinkade adjö till monsieur, han missförstod och tyckte att jag såg ut som en indian och jag rättade honom inte. det är detox nu.

det är något med mig som inte luktar som jag.
gick den vackraste promenaden möjlig.
föreställ er.

monsieur är inte deprimerad längre. alltså saknar han mig inte heller längre.
vi har ett destruktivt, livsfarligt förhållande och jag verkar oförmögen att göra något konstruktivt åt det. alltså, avsluta det.
jag tror jag måste falla hals över huvud för någon annan.

och jag har lagt vantarna på pälsen.
det är en stadigt växande samling det här, jag går nu under smeknamnet cruella.

give me one good reason not to do it

jag tar min tillflykt till falsterbo. stänger om mig. letar skolor och sparar pengar. min lillebror är deprimerad. mina vänner är deprimerade. monsieur är deprimerad. jag vacklar på dess brant. ingen har pengar. minst av alla jag.
och det ligger snö på marken och på taken och på träden och på stranden.
jag är ingen naturlig tröstare, varm och öppen, omhändertagande. men det finns en början för allting.
operation lillebror har börjat. om jag bara visste vad en sådan innehåller.

hey what does it mean to live in this world when we're all so very crazy

jag känner mig förföljd av en facebookvän, jag vågar knappt logga in längre, det känns som han väntar på mig där, lurandes. det är så märkligt när man smyger runt, på internet, bland sina egna vänner och hoppas på att inte bli sedd genom chatverktyget. alltså, skyndar sig att uppdatera sig om sina vänners förehavanden för att slippa stänga ner hans hej, hur är det, vad gör du, vill du hänga? en gång till. hur många gånger orkar man förövrigt göra obesvarade närmanden?
såhär går det när man försöker vara utåtriktad och säga ja istället för nej till saker. plötsligt har man freaks som kommer till ens jobb för att spionera och andra som lurpassar på internet. så missanpassat. och ingen fattar vinken.

where the fuck is my ari gold?

the potential you'll be, that you'll never see, the promises you'll only make.

jag säger - du är kryptonit. och hur gärna jag än skulle vilja vet jag inte om jag kan ha dig kvar i mitt liv. i mitt huvud. alls. point fin.
han kontrar - jag ska börja om mina svenskstudier.
just when I think I'm out, they pull me back in.

a fond farewell to a friend.

on the verge of drunkenness, jag sträckser entourage och är djupt förälskad i ari.
och jag lämnade mitt hjärta i en päls utom räckhåll för min ekonomikrisande budget tidigare, vi vågade oss ut i snöstormen.
i retroperspektiv ångrar jag det, det är så svårt det här med att vilja äga ibland.

the things you could do, you won't but you might.

exorcism!
och det är vitt av yrande snö utanför fönstret.
god dammit, världen, ibland är det inte ett så dumt ställe.
låt oss starta detta party.

är visst inte så lite inkonsekvent själv heller.

suckle on the hope.

monsieur och jag för nonsenskonversationer, dansar runt någonting obestämt och jag inbillar mig att allt är kod för någonting annat, att det finns en miljon osagda saker och en miljon hintar om dem.
att det finns något att förstå, om jag bara lyssnar noggrant nog.
och även om, även om det jag tror mig höra vore sant, vad för skillnad gör det?
monsieur svajar som en flagga fram och tillbaks och fram, tillbaks.
och om han svajade tillbaks till mig. om. så skulle han förr snarare än senare svaja åt något annat håll igen.
det är helt omöjligt att vinna med honom.
och då spelar det ingen roll att jag fortfarande, mot mitt bättre vetande, verkligen tror på honom och på mig. på att det finns någonting som inte låter sig glömmas, förbises. som kanske växer och krymper, men som finns där, obönhörligen.
och det är grymt, att det inte gör det, men det spelar ändå ingen roll, det heller, för det finns bara så många chanser, och man kan bara tillåta sig promenera in i sådant här så många gånger.

now I don't know who my friends are.

jag har börjat diska som en slags stressåtgärd.
imorse overheard jag vad jag tror var mina rumskamrater refererandes till mig som "disknazisten".
det gjorde mig ganska ledsen.

jag har varit så ledsen de senaste dagarna att jag nu känner mig alldeles mjuk, trög. allt jag orkar och förmår få ur mig är "heeej.." men allt ryms åandra sidan i det hej:et.
all vånda och all lättnad.
och huvudet blir lätt och innehållslöst men ack så mycket skönare än tegeltungt av gråt och snor och det stiltje som råder där i mellan. att ingenting kan väga så mycket, who knew?

there's always room at my table for you.

jag ska rosta kastanjer senare. och sluta tänka på döden och kamma mig och skaffa ett jobb.
eftersom det inte blir bättre än vad man gör det.
skål.

allt är bara tomma vita sidor everywhere. jag lagar varm choklad och tänder ljus och tänker på döden på det sättet som man inte kan låta bli att pilla på sår på. malmö med omnejd är så vackert i mörkret och regnet och vintern. och jag tänker att jag skulle ligga med honom nu, bara för att jag inte orkar inte göra det. och för att vara ännu ärligare, för att luta mig mot någon annan hur kort det än nu må vara.
och jag känner mig lite som hon som trodde att det fanns all tid, alla möjligheter. så rann allt plötsligt ut i sanden och försvann.

the world doesn't matter much to me.

jag har köpt nya glas. delicate ones. needn't say egentligen, jag förvandlar sakta men målmedvetet min del av lägenheten till ett dockhus. glas att hålla med tummen och pekfingret, kanske att långfingret kan vara med på en hörna. smutta ur. dockporslin med slingriga mönster och namn som anna och greta och kanske fasan, gammelgröna. ljuslila.
sedan köpte jag en lampa med veckad skärm i någonting skirt. och en kakställning. som jag i brist på bättre har radat upp nagellacken på.
lovar att jag stoppar innan jag blir mormor i förtid.
det var så crisp idag, mina kinder blev alldeles rosiga, såg frisk ut. ljuset föll magiskt genom träden på gamla kyrkogården, betalade en biblioteksskuld och lånade om l'inconue sur la terre. det tar sin tid med högläsning, sju timmar down, ungefär fjorton to go, om det fortsätter i den här takten.
jag orolig för mina finanser också. och för mina nära, mina kära. och ja, för mig själv också antar jag. av andra anledningar än finansiella. men jag tror det ordnar sig.
nu ska jag smutta portvin.

the silver saxophones say I should refuse you.

åt chokladhavreflarn på jobbet idag. efter tre stycken upptäcker jag vad som ser ut som musbajs i kartongen.
a new low.

trying to suck the last breath.

jag låg vaken till efter två igår natt, kunde inte sluta tänka på monsieurs visitkort.
god dammit, putain bordel du merde, varför är det såhär?
grät en minut eller två, högljutt under täcket, varför är det såhär och framförallt, när ska det ta slut?
sedan somnade jag. står inte ut. verkligen, det är unbearable det här.

det där var ett lite äckligt inlägg. trots att själva poängen var att det var helt osexuellt. ah, comment faire.
fönstren är randiga av regn. hej världen.

förlåt, intersexuell.

all around your every curve.

jag drömde att CRFN var kär i mig. hon skrev i parisbloggen "jag har träffat någon. hon är inte den skarpaste kniven i lådan, men inte heller den slöaste. jag vet inte hur hon känner för mig".
jag läste det där, och kunde inte bestämma mig för om det var en komplimang eller en förolämpning. jag kunde inte heller bestämma mig för hur jag kände för henne. så småningom åkte jag hem till caroline för att sitta på hennes golv och titta på tv, jag lutade huvudet mot hennes axel och kände hur hon flyttade på sig för att jag skulle komma närmre. ett move som jag fullkomligt ignorerade, vilket är precis vad som hade hänt i verkligheten också, jag blir så obekväm i sådana situationer! ignorerar allt som går att ignoreras, väntar på att allt eller ingenting ska hända på någon annans initiativ. undantagen bara bekräftar regeln. iallafall, caroline nöjde sig inte med det och överföll mig och vi hånglade där på golvet tills hon undressed och avslöjade sig själv som hermafrodit. jag var en grundlig älskar-e/inna. men det var inte upphetsande alls. jag slickade och sög med henne ståendes på knä framför mig, låtandes. och jag tog och smekte och var all läppar, tunga, värme, mun och lätta fingrar. till sist kom hon och klädde sedan på sig och jag fortsatte titta på tv. jag tolkar allt detta som att mitt celibatleverne verkligen är det enda rätta just för tillfället.

I'm never ever gonna change a thing about you.

det bästa jag vet är falsterbo. hands down.
det finns stunder jag tror att jag skulle kunna leva lycklig utan att någonsin igen lämna detta rum.
nu står det ena fönstret öppet och trädgårdsluft strömmar in, det har varit grått hela dagen men inte mörkt, gräsmattan är grön och löven går i orangea skalor, på vissa av pappans rosenbuskar finns det fortfarande blommor.
jag krattade gräsmattan i min lila klänningslånga sidenskjorta, strumpbyxor, gummistövlar och pälsen. som tagen ur grey gardens, kanske att jag borde haft en turban eller iallafall någon slags huvudbonad. blev alldeles svettig, skjortan obehagligt fuktig mot ryggen.
jag inbillar mig att jag hör havet, det kan lika gärna vara suset i stadsparken.
det är så vackert här. mitt hjärta vet inte till sig.
detta är mitt härlighetsrike.

can't you find a clue when your eyes are painted all sinatra blue?

jag spelar musik för pappan, moriarty, bon iver, robert wyatt och will oldham. snart ska jag sätta mig i min säng i det vita rummet där evig sommar råder. där falsterbosand sipprar genom golvspringorna, panelväggarna alstrar solvärme året runt och teckna. om det går.
himlen såg ut såhär innan, fast mer.

je suis venu pour te dire que je m'en vais.

jag tror att det nu finns fler opublicerade inlägg än publicerade.
de ligger i drivor om varandra, vissa är nästan klara (nästan?) och andra, andra är bara ett eller en handfull sorgliga ord utan inbördes mening.
utanför mitt fönster på tionde är molnen, låt mig se, vilken nyans ska jag välja? blyerts. rör sig med en rasande fart. jag bara sitter här, en spectator på första parkett och väntar på att helvetet ska braka lös.
vill se blixtar och dunder och regnbyar så kraftiga att allt blir vitt, klä av mig naken och kasta med tovigt hår.
göra mig av med någonting. som sitter som en propp någonstans obestämbart, odefinierat en hårboll i halsen och något slags lock för hjärtat.
jag har had it med monsieur, han gör mig miserabel still men jag minns nu mer än känner vad det var som brukade finnas där där det nu bara är en vag avsaknad. jag sa det till honom. gjorde honom upprörd, utan att det ens var meningen.
jag tror jag ska fylla den platsen med någonting trevligt, någonting av och med mig själv istället.
varje natt stormar det. jag ligger förtjust och lyssnar tills jag somnar. tänder ljus och låter vinddraget blåsa ut dem.
sådant ni vet.
och idag, nu snart, falsterbo. en trattkantarellrisotto och en walk längs vattenbrynet i pälsen och gråta en skvätt kanske tills jag börjar skratta åt mig själv och åt vädret och kanske är havet turkosgrått. kan ni tänka er. sanden liksom silver.
det finns så mycket som är fantastiskt.

det retar mig något ohyggligt när människor stoppar sina bananer i plastpåsar. nästan orimligt mycket.

I told you to be patient.

jag tänker mest på att dricka whiskey ur små kristallglas jag fyndat på loppis.
på att fynda kristallglas på loppis.
på kvällen och mörker och tända flackande ljus och hemliga sällskap. vända verkligheten ryggen helt och hållet, gå åt det andra hållet. göra allting bara för nöjes skull, livet som en lek och fun and games, finurlighet. bygga sin tillvaro på olika slags pyssel. infall och lustigheter som rökridåer för att slippa se att det egentligen inte finns så mycket där bakom. klä ut oss i hattar och målade mustascher och tala i gåtor, kalla varandra för direktörn. skrocka. gå på hemliga uppdrag och upptäcksfärder. skratta åt vår egen genialitet, låta den värma oss. nästa gång kanske komma som djur. ett slags rollspel för oss som bara är uttråkade, inte missanpassade.
det är väl därför jag tänker på att dricka whiskey också. i halvdunklet. om att gå ner mig i en dekadens som bara blir smutsigare och smutsigare. för att allt är så förbannat trist.
dagens ord -
kiliasm - tron på ett härlighetsrike.
jag ska starta sällskapet kiliasterna, i härlighetens tecken.

I told you to be fine.

det råder träda på bloggen. och i livet. jag har varit synnerligen bråkig på senaste tiden, kanske att det är på väg att släppa nu.
och det har blivit så kallt ute att jag mest har lust att ligga under pälsen och slumra.