no money to study, no boyfriend, I'm kind of bored.

den här dagen är den värsta i mitt liv.
och det känns som om den aldrig kommer ta slut.
som om jag fastnat i en mardröm och snart kommer jag ta tusen olika självmord samtidigt.
16.51
eternity and a day.

we get to do what we decide to.

så är det fredag, så har det gått en vecka och lite till, det är en lördag kvar och sedan söndag och klockan sex och spänna fast sig och påbörja de kanske längsta två timmarna.
de sista.
outhärdliga när det man väntat på är så nära, men fortfarande förtvivlat utom räckhåll.
den.
jag vrider mig i en timme varje natt innan jag somnar.
gnider fötterna mot varandra.
byter sida, byter kudde, musik, försöker tänka på annat, inte tänka alls, somna för att det är åtta omedvetna timmar lagda som ett pärlband framför mig.
läser meddelanden som vaggvisor, men det är inte ens det.
det är inte ens han, nej, det är inte bara han.
det är paris.
det är avsaknaden av malmö i paris.
att inte bo under samma tak som sin familj. när man har flyttat så har man, det är onaturligt att försöka spendera tid så här, så mycket tid.
och så ovanpå det skuld och förlåt förlåt, som om jag inte älskade men det gör jag ju.

everything you ask me for is yours now.

och så är jag hemma.
och jag känner mig så märklig tom.
som allt det där jag borde känna rinner ut genom ett hål bakom mig.
eller nej, missförstå mig rätt.
det är urmysigt, underbart, vi har druckit fyrahundra flaskor vin och en sexstjärnig champagne. ätit scalopine på en bädd av färsk spenat och tomatsås med pancetta.
men som om det var någonting, odefinierbart, jag förväntat mig känna, som inte finns där.
någonting om att gå på gatorna och känna sådant som jag inte gör.
hemma.
jag skulle kunna ta varje steg med ögonen slutna, men det är inte igenkännande jag upplever, det bara är.
malmö.
ingenting mer, inget mindre.
och jag saknar!
som jag saknar.
som om någon hamrar i mitt bröst, vrider det sakta sakta runt sig själv, hjärtat kvider, gör hela kroppen illa.
jag tänker på tisdags, vi stod i solen i palais royal, bredvid fontänen med vattnet som frusit som en blomma och han kysste mig på riktigt. jag ville aldrig att det skulle ta slut och spottade tuggummit på marken, men det var för sent och han tände en cigarett.
jag vill skrika i protest över att han inte är här nu, för att jag inte kan känna honom, för att han inte kan lägga sina händer på min kropp göra allting långsammare, viktigare, annorlunda.
få mig se saker från alla andra håll.
jag bara skickar champagneparanoida mail om att visst älskar du mig, låter det stå mellan raderna du lurar mig väl inte? det är väl mig du vill ha?
låter fingrarna smeka hans hår i minnet, söka sig över ansiktet, känna formen, huden, vilja tränga genom, närmre, in.
täcka ögonen, blindgöra honom, se men inte bli sedd, se om det ligger en hemlighet i det. att betrakta ostört.
jag älskar ligga stilla och låta honom se på mig.
aldrig känt mig så värd att bli sedd, som nu. av honom. när han tittar och ser någonting han tycker om. och jag har aldrig velat bli sedd såhär. noggrant, innan.
men jag har visst redan avhandlat det här.
sagt allt om hur annorlunda det är, nu återstår bara att borsta tänderna och lägga sig.
ensam.
i mitt gamla rum.

do you remember how you used to love me?

haha.

jag har kokat kolan och nu ska jag smygdricka något sött, som en riktig hemmafru.

let's drink and drive and have some fun.

idag är det fredag.
och det kunde ju vara festligt.
om jag inte sålt min själ.
that is.
och jag har åtagit mig att koka julkola till violettes diy chrismas (chrismas! gotta love the french) market på bottle shop.
det är så gulligt att jag dör.
och så ska jag stoppa kolorna i små papperspåsar med juliga potatistryck, christ. sälja dem dyrt. sy in pengarna i huden.
är lite bitter och arg och vill ha en drink fast också lycklig och nöjd och allt det där.

I keep my secrets stashed in the drawer.

gud.
mitt hjärta sväller som om jag är sjuk.
på riktigt.
som om jag är en svettig man på två trehundra kilo.
jag....älskar.
älskar.
han plockade upp en burk mandelpuré ur väskan och jag gick i miljoner bitar för hela paris att se.
igår skrattade jag åt honom för att han kladdar när han äter.
men vad spelar det för roll.
när han om och om igen får mitt huvud att snurra, när jag känner hans doft och inte kan tänka klart, när jag vill höra allt han har att säga, när jag inte kan vara nära nog, när saker är som det alltid var meningen att de skulle vara.
sedan grät jag i kudden och ångrade mig mer än någonsin och skickade panikmeddelanden,
du är fantastisk!
ät hur du vill!
och idag mandelpuré.
jag skrapar mig själv från golvet.
allt är stillestånd och hyperhastighet.
imorgon har vi en dejt.
jag kan inte vänta. verkligen, kan inte.

hi how do you do? I wanna do that too.

andra saker jag inte kunnat sluta tänka på, först scenen i oc när marissa säger till ryan att hon älskar honom och han svarar "...tack" det andra är när han i tredje säsongen ska berätta för lindsay om första gången han såg marissa och förklarar om hur han kom åkandes förbi hennes hus och så stod hon där, rökandes en cigarett, och var den vackraste flicka han någonsin sett. han har något drömskt i blicken, tills han inser vem det är han pratar med och föga trovärdigt lägger till- tills jag såg dig då, alltså...ehh..
han säger alltid tack till mig.
"åhh, det var snällt, tack för dina trevliga ord."
jag känner mig såklart lite som en idiot, jamenoookeeejsåatteh hrm hrm, nu då? vad händer nu då?
hjärnan letar aktivitet febrilt för att kunna ignorera näsknäppen. låtsas som om ingenting.
kanske är det en språklig grej.
ett glapp.
och förresten, alla vet ju att de där fransmännen är jävligt artiga.
phff.

this is where it starts. this is where it will end.

idag är himlen hög i paris.
inget mer regn.
jag har varit utomhus!
där har två saker slagit mig,
lita aldrig på en kvinna i fotlång kjol och jag vet inte om jag har råd att leva.
har jag det?

första steget är att ni håller hand.

alltså.
varför läser man sådant man vet är privat?
har någon någonsin fått se sådant de blivit glada av?
en kärleksparfymerad hyllning?
"ett ode till kim".
christ.
jag skäms, förstås.
och det är en märklig skam, lite som att ha svikit ett förtroende men samtidigt gjort exakt det som förväntas av mig, som om jag inte har större självkontroll.
typ, satc avsnittet där carrie går bananas och vänder ut och in på varje tänkbar hemlighetsgömma.
det är ju inte så jag vill vara!

we make love almost every night, I cannot sleep without you by my side.

så.
jag tjuvläste lite i hans anteckningsbok.
egentligen är det enda jag kan läsa när han skriver mitt namn, allt annat är fransk stenografi.
förutom kim.
och förutom elsa.
exet.
hon vars eyeliner fortfarande ligger i botten av badrumshängaren.
som har en liten flaska nagellack stående i bokhyllan i sovrummet.
som är med på tiotusen av hans bilder, och fortfarande skickas jorden runt.
som på fredag hänger i houston, som om hon fortfarande är en del av hans liv.
en aktiv del.
inte på väg in i förflutna, det som varit.
och min mage kallsvettades, och jag vet inte om jag läste det rätt, eller om jag såg det värsta jag kunde tänka mig bara för att, det skulle kunna vara så för jag förstår inte hur det jag läste kan vara sant.
kan det det?
hur?
och varför?
det måste väl vara så att i det hav av ord jag inte kunde tyda fanns den egentliga meningen, kanske en negation, när jag är med kim tänker jag inte på elsa? inte!
resten av söndagen kändes det som mina insidor var på utsidan istället.
som att det inte spelar någon roll vad vi känner, vad vi säger, vi känner varandra ändå inte.
vet vad vi tänker.
vad han tänker.
att man bara kan lita på, och hoppas att det räcker, att man valt rätt.
och att det egentligen är lite svagt att sätta sitt hopp till det, enda, lilla.
men vad annars då?

...

sekret.
det äckligaste svenska ordet.
seekreet.
det bara slemmar sig ut ur munnen, trögflytande, utsöndrar sig ur dig.

how many times would I have to say it, how long would it take you to believe me?

han slutade aldrig fråga hur det var. vad det var.
tittade på mig och tog mina händer och försökte skåda in i mitt svarta hål, läsa mig som en bok och förstå vad det var som rörde sig där. inne.
och ingenting stryker mig på fel håll som det.
vad ääääär det?
vad det är?
jag får hålla fast mig i stolen för att inte resa mig upp och gå, utan hejdå.
bita tungan för att inte säga sådant jag ångrar.
men inte ens det är liksom rätt.
det hade säkert varit bättre om jag skrikit på honom att sluta för fan fråga mig hur det är när jag redan sagt att det är bra ditt jävla mongocp.
tro mig.
av med silkesvantarna.
jag är för helvete 22, måste alla tassa runt mig som om jag är gjord av glas?
eller är det så kärlek ser ut?
snälla snälla låt det inte vara en till idiot som inte kan säga bä.
hur är det, hur är det, hur är det?
får stressymptom i hela kroppen.
de höll auktion på houla hoops med hemgjorda konstverk, buden gick till baren som bjöd en runda.
men jag, jag tackade nej till min mojito, det var ändå redan försent.
först när vi gått insåg jag ju att det aldrig är försent, att humör bara är inställning, eller nära nog, och att mitt är min värsta fiende. jämt.
sedan grät jag mot hans axel, långsamma tårar på metron, för att mina goda föresatser, mitt nya liv, det inkluderande livet, den öppna välkomnande varma kim inte märks.
han bara, jag kan inte få dig att berätta saker, men jag kan säga att du kan lita på mig.
jaha.
så jag gick i blindo rue montmartre, tårarna sprutade, alla glodde, jag bara ahhhhh ahhhhhhhhh. vansinneshulkade.
men hur ska han kunna veta vad han gjort med mig, som inte kände mig innan.
som inte vet att jag spelade i samma liga som de tunga aktörerna, de sjukligt hemlighetsfulla, tills jag träffade honom.
tills jag blev träffad av blixten.
det kändes som att få mig själv slängd i ansiktet.
så nu är det bara att rota bland känslorna och hänga ut dem framför honom, guida honom genom mig steg för steg.
så han vet.
förstår.
känner.
vad det är jag känner.
förstår.
vet.

you are known for insatiable needs.

you could read my hidden agenda.

jag funderar på att gå till skolan.
eller, vad jag funderar på är väl snarare att inte gå till skolan.
som vanligt.
jag funderar tillochmed de dagar jag inte har skola på att inte gå dit.
mm, på torsdag, då tänker jag iallfall inte sätta mig mittemot mariya och försöka lära mig någonting. yes yes yes. oui oui oui.
som om jag kommit på något smart, gör mig själv en tjänst.
men om jag inte går till skolan ( och i ärlighetens namn, när man redan börjat kittla sig själv med tanken på att inte göra det finns det ingen återvändo) måste jag göra någonting annat. right?
köpa julklappar?
regnet är bara ett moln bort idag, och vädret...vädret är ingenting.
det finns ingenting att säga om det.
inte fint, inte fult, det är bara.
oinspirerande.
skulle kunna ta mig till kusmi, köpa teér.
men jag är ganska håglös.
det är den sjätte idag.
om fjorton dagar är jag i sverige.
jag hoppas han skjutsar mig till flygplatsen.
jag hoppas jag spenderar sista natten hos honom.
jag hoppas jag inte kommer förgås under de tio dagarna hemma.
jag förstår inte, förstår INTE hur tiden kan gå så snabbt.
jag måste önska mig pengar i julklapp, åka till ikea och köpa ett nytt hushåll.
när jag tänker på det är det så många saker man inte kan leva utan.
eller?
gud vilken misär att sova på en madrass i ett sunkigt rum utan toa och lägga hela sitt studiebidrag på det.
en platt syntetkudde och bara...inget mer.
fast jag är ju så ung.
ska man inte tycka att det är charmigt då, dö av lungsot för att det är så kallt (har ingenting överhuvudtaget med varandra att göra, ellerhur?) och äta ouppvärmd mat ur konservburkarna.
haha. som om det skulle hända.
men tycka att det känns spännande, romantiskt och liksom pittoreskt, en studieresa till det verkliga livet, bortom komfort och andra utsvävningar. leva på gränsen. inga snittblommor idag, nähä.
christ.
nu drog det där sista droppen molnet in.
jaha.
ikväll ska jag gå till bottle shop.
eller kanske houla hoops.
egentligen vill jag bara ligga, men öl får väl komma in som en halvgod tvåa.
tröstpriset.
förspel.

where people are dead at random.

men vad bra då att jag först efter att jag kladdat ner tangenterna fullständigt märker att hela min högerhand är helt blodig.
mmmmysigt.
jaghatarmåndagtisdagonsdagtorsdagfredaglördagsöndag. helaveckan.
dessutom tror jag att jag stukade handleden när jag försökte bryta isär frysta kalkonfiléer.
vad är förresten kalkonfilé för slags mat?
ikväll vill jag dö.
inte sova.

my friends are somewhere getting wasted.

så här sitter jag och är typ, fin.
i klänning.
och nymålade naglar.
och med mascara.
ni vet, klar.
och leende.
givetvis.
och tänker att runt två, då.
och tänker på vad.
kaffe?
en sväng i marais, titta på apc.
sådant.
för att sedan få ett mail där vadsomhelst blir ingenting.
och jag känner mig som en tjej nu.
besviken och stood up, i klänning.
hey babe, har inte tid nu va.
och det är ju inte hans fel.
och inte mitt heller, direkt.
men det är ju ganska surt. och det är surt att jag är sur.
så istället har jag lite good old one on one time med mig själv, kollar läget. bjuder mig på någonting trevligt.
så fuck it, då.

gäller hela kvällen mellan tolv och fem.

en trasig, repig skiva.
mitt liv verkar ha kokats ner till bara två beståndsdelar, hur ska jag få det att gå ihop (livet) och när ser jag honom igen?
men nu är det mest det första som oroar mig, har en dejt senare idag så punkt nummer två är under kontroll.
saken är den, att egentligen är det helt utsiktslöst.
min plan, hahahaahah, är att jag ska läsa komvuxkurser på distans.
vilken idiotisk jävla skitplan.
men det är runt det, och vadå, 7300 kronor, jag hängt upp hela min tillvaro.
om det inte går i lås har jag ingen aning.
och vart ska jag bo? va?
men, och det här är poängen, det oroar mig inte. nämnvärt.
allting löser sig ju, jämt.
och det är det som får min mage att hypotetiskt nervositetskollapsa, vart har jag fått den här oförskämda tillförsiktligheten från?
kan jag verkligen lita på att allting blir okej?
borde jag?
och gör lösa planer på vad som ska få följa med hem i resväskan, hem till paris, hem till mitt första, egna hem.
sängkläder och mina fina bekelitbestick och stavmixern och frottéhandukarna och det kommer aldrig gå att få ner allting.
det är lustigt, att efter att ha varit här i sex månader är det först nu jag känner att jag flyttar hit.
den trettionde.
utan planer på att återvända.
när han har sagt att han tycker att jag är modig har jag rykt på axlarna, som att vadå, och det här är ju någonting jag vill, behöver och självklart måste man våga, göra, förändra, men nu. när tiden hela tiden går och det bara är sexton dagar tills jag sitter på planet till malmö och tjugosex tills jag är på väg tillbaks, ser jag vad han menar.
att att flytta är en rätt stor sak, trots allt. kanske.
särskilt när det inte är någonting direkt som väntar.
förutom han. förstås, såklart.
och som han fått mig lova att inte glömma honom för en blåögd svensk. som om det någonsin varit min bag.

you know I dreamed about you, I missed you for twentynine years.

det här är lönlöst, jag försöker och försöker, men mina tankar leder mig bara tillbaka till hur kan det vara stort och litet på samma gång, allt samtidigt som självklart, ofattbart och vardagligt.
hur kan hjärtat slå volter när det också sover sött som spädbarn inne i bröstet.
jag har en neonatalavdelning innanför bröstkorgen och medans vissa är utslagna, gallskriker de andra.
men det är inte så mycket att försöka förstå.
förstummad, igen.
över saker som är rosdanser och prickarna över franskt ï och skitmycket grädde på moset.
en gunga som bara gungar högre och högre.
igår, i mörkret, med hans ansikte mot mellanrummet mellan min axel och hals och min hand i hans hår och hans ben i mina och hans händer på mig och hans ord i öronen kunde jag inte andas för all lycka.
det värkte ända från magsäcken till halsen och jag började torrt dra efter luft utan att det hände någonting speciellt.
inte så sexigt kanske, men ganska romantiskt.
jag hade tänkt på det i två dygn.
och sedan sa han det.
motvilligt.
och mina insidor dog och började leva mer än någonsin, på samma gång, självklart.
så som jag gör allting nuförtiden.