I'm not awake in the morning staring at the walls these days.

mitt huvud väger mer än resten av min kropp.
you say you can justify.
han åker till london.
jag gör det nog inte.
han sover hos sitt ex.
jag är säker på att hon krossade hans hjärta.
jag är antagligen vaken hela natten.
ett hålögt spöke.
sover han?
skruvar upp volymen.
sover han inte?
jag blir så trött. på mig själv.
på att säga eller inte säga, gnissla inombords över alla alternativ.
sedan tänker jag rationellt, och allting har en förklaring, har en ursäkt, en anledning.
det är fint att ni kan ha en vänskapsrelation.
säger jag till ingen.
och sliter inte ens mitt hår i smyg.
bara bjuder in allting på fest och vänder ryggen åt röran.
ja, kom gärna skuldkänslor och ilska samtidigt, ni kommer ju ha mycket att prata om.
- hej ursäkta mig, egentligen är det ju inte min sak att tycka om vem du ska umgås med.
- men hallå, är du dumihuvudet?
-nej nej, förstående. tolerant. omisstänksam. härligt osvartsjuk.
- dum i huvudet, dum i huvudet, dum i huvudet.
jag känner på mig att det väntar ett blodbad runt hörnet.
jag känner också hur hela kroppen rustar och stänger ner samtidigt.
hur den kräver krig och samtidigt bara vill vara medgörlig.
mjuk.
böjbar. okomplicerad.
tiomiljonerkronors ordet.
okomplicerad. en good sport.
pressa min kantighet in i en mjuk kostym.
eftersom livet från den soliga sidan är så mycket trevligare.
så visst och okej och ses och ha det bra.
men:et är en stor rosa elefantjävel.

we'll give you everything and more.

så nu är det regn och joy division för hela slanten, innan såg det ut som om molnen brann men nu är det jämnmörkt, jämnvått.
det är något som är fel och så känner jag jämt.
så då är det väl jag då.
andra människor, platser, saker, omständigheter byts, ändras, men jag, jag är stuck med mig, cause I am made out of glue.
ibland ser han så bekymrat på mig, och jag vill så gärna ge honom det där han vill ha, som han försöker leta fram, locka ur mig.
så jag söker djupt i alla vrår och berättar alla små och stora saker jag hittar där.
vad jag sa när jag var fem, mitt bästa minne från när jag var tolv, alla besvikelser, sorger, glädjeämnen och det är ett ändlöst berättande och försäkrande.
och det är bra för mig.
att dela.
portionera ut mig.
lossa.
knyta upp.
och jag hatar det. såklart. känner mig som en djur, trängd i ett hörn, mina instinkter vill hugga hans bildligt talat utsträckta hand.
så gråtgrötiga redogörelser, det aldrig tar slut, jämt väntar mer, nya nätter fler frågor.
och jag hatar att jag aldrig sagt det förut, att det blir så svårt att hitta orden för allt är för första gången och absolute beginners, ärligt talat hittar jag inte ens fram till det jag känner längre. inte de känslorna, inte orden att formulera de tankarna.
så ohyggligt mycket mödosam tid jag måste lagt på att försiktigt stoppa undan det någonstans dit jag aldrig skulle behöva gå igen (men jag minns det inte ens) och nu blir jag bedd att plocka fram det och jag är framför honom både en öppen bok och oändligt otillgänglig.
ibland gör jag halvhjärtade försök att röra vid honom istället för att prata och känner mig efteråt som en otrogen äkta man, att jag döljer något. låter händerna säga oroa dig inte när rösten inte bär.
så då frågar han varför det är så svårt för mig, hur prata kan vara så...dur, och det finns inget svar.
bara ansträngning.
försöka.
förändra.
och det är dags, nu.
helst genast. det säger ju sig självt.

I've been good, as good as I can be.

mina kriser kommer och går.
ibland är det på riktigt, allvar, berättigat.
andra gånger är det som nu.
dumt. dumheter.
inbillning.
ovilja att låta saker vara, vända på alla stenar för att se om om man kan gräva upp någonting, åtminstone. litet. stort. vadsomhelst.
pilla på sår och inte vilja låta det läka.
sådär liksom, idioti.
överskottstid.
panik.
jag var så svartsjuk igår att jag drömde mardrömmar.
känner mig kräkgrön inuti.
och det är så fult.
det är en så ful känsla, svartsjuka.
och den gör allting annat så fult med.
väser i bröstet att den vill vara den första, enda baby. vägrar vara resonabel. vägrar lyssna. påstår att varje tidigare baby gör nästa mindre. mindre värd. petit chou nummer artontusen.
men vad ska jag med en tjugoåttaårig oskuld till, liksom, försöker jag men svartsjukan bara spyr giftrök ut i lungorna och jag känner mig lite sjuk och kan inte säga någonting om det.
bara bita ihop tänderna när det sätter igång och låtsas som om det är någonting helt annat.

everything you touch

jag tänker på tillexempel franskt ç med svans, eller vadsomhelst som inte finns i svenska alfabetet, och det är så vackert, utrycksfullt, annorlunda, nytt.
françois.
en liten hemlighet.
jag skriver, mycket.
egentligen är det bara mer, men nu är mer mycket.
skriva är mycket.

...

hatar ordet livsöde.
bara svalde lite kräk där.

anything that may delay you might just save you.

jag tror han kommer.
när jag tänker på det har jag en del saker jag med.
det är bra.
(minns i somras på jeriko när de spelade say it right och allt blev annorlunda, allt var annorlunda. jag blir fortfarande kär i timbaland. jag vill fortfarande ha en kyss på ena kinden och en örfil på den andra. allt är okej.)

you don't mean nothing at all to me.

ahhhhhhhhhhh.
gud.
gud!
hur, hur kunde jag glömma say it right?
känner mig som om nelly och timbaland tränger sig in genom alla mina öppningar samtidigt, mina insidor spricker våldsamt.
om och om igen.

I got to got to let you down, but in an hour or so I will change my mind.

mm, just det.
jag har en finne maskerad som en böld på hakan.
den är större än jag. larger than life.
lyssnar bara ashögt på electronica och min kropp vet inte hur den ska göra.
vad det är jag förväntar mig av den.
så jag invaggar den i säkerhet och trygghet och säger baby baby men det är någonting som inte är rätt and she does it all the time, but she's so pretty and I don't mind.
undrar lite vad det är jag hatar så.
så jag självantänder och brinner snustorrt vitt tills allt syre tagit slut.
så jag vill slå och bli slagen, och det kunde vara lycka, kunde det, men det finns en galenhet i mitt bröst som säger annorlunda, fast inte rätt ut vad.
ibland ser jag mig själv som ormen i mitt eget paradis.

this bed has seen it all. from the first time to the last.

jag tittar på garches genom fönstret, på rue des jardins, det regnar, det blåser, jag har ingenting som håller i mig.
och så säger jag det, och så är det förstås inte sant.
men.
en människa, en, oavsett hur omvälvande, är bara en och ibland känner jag mig så overklig, som om jag ständigt suddar ut mig själv.
gör mig otydligare, genomskinligare.
som jag tömmer när andra människor fyller, när de stoppar sig fulla med saker som ger en tyngd, som är verkliga, går att röra vid, vänner och saker och utbildningar och arbeten, när de förverkligar sig, gör avtryck, ger intryck.
då tar jag vad jag har och kastar det från mig, ur mig, för att ha så lite som möjligt som binder mig, som är jag, som går att peka på. klipper band, bränner broar båtar stänger igen, igen, och i slutändan står man säkert där och har låst sig själv ute.
allt är bara tankar jag inte berättar om, planer jag smider utan att någon vet.
först när allting redan är bestämt berättar jag att nu åker jag.
smyger mig in och ut genom historien, gästspelar och sedan är det det, var det inget mer.
och sedan slår det mig, att ingen känner mig och jag känner ingen och ångest och rädsla störtar ur mig, högljutt, och hela île-de-france måste höra hur vettskrämd det gör mig. att kunna försvinna i nästa storm.
lätt som en plätt.
och där är kärnan, glasklar, att vilja vara både tyngre och lättare samtidigt.
vilja vara lätt utanpå, men känna mig tung inuti.
och det är små blå fläckar bakom molnen och min hud är mjuk som, mjuk som skinnet i slitna balettskor, i fina handskar, dyra väskor, mjuk som persikor, som sötvatten, lammöron.
det är lustigt, redan efter en sekund börjar allting kännas avlägset, varför man gick sönder och hur man satte ihop sig själv igen. som när man man går hem ibland och inte har något minne av vägen, av att ha gjort det. men det har man tydligen ändå.
det finns ett träd mittimot som jag låtsas är en jak.
jag binder mig själv till madrassen.

find a beautiful place to get lost.

idag är jag tjugotvå. tillskillnad från igår när jag bara var tjugoett.
jag hatar att fylla år.
för varje år blir det bara tristare och tristare, idag kommer jag inte ens få några presenter.
hade jag vetat det när jag var tio, att om tolv år skulle jag sitta här utan tårta, paket och sång hade jag gråtit blod av sorg.
nu kan man bara bita ihop liksom, och tycka att ja men presenter, vad ska jag med det till.
att det bara är en dag som alla andra dagar.
inte ta på sig rosa prinsessklänning av siden och äta cheesecake tills man mår illa. (fel, jag åt skitlite för att det skulle räcka längre.)
och ändå, ändå, gnagande känsla av övergivenhet.

when I was alone you promised a stun from your heart.

det kommer vara génial ikväll med rökförbudet.
jag ska skratta ratt när de vrider sig som maskar av röksug.

oh baby my hair's on end about you.

är det nu pa sin plats med nagonslags sammanfattning?
inte bara av 2007 men av de blogglösa dagarna?
"vi akte till cuzion..." men jaha och?
promenerade längs creuse firade nytt ar, nya tider, nya liv, nya drömmar mal möjligheter.
sedan stängde vi igen huset, drog för fönsterluckor och tog motorvägen tillbaks till paris, alla träden längs vägen var täckta av gula lavar. jag läste black swan green, camille körde, karaocake tycker det är oorginellt att ha en svensk flickvän, dominique gjorde läxorna, françois sov i mitt knä.
det här hade varit helt annorlunda om jag inte varit melankolisk idag, men jag drömde trakiga drömmar och vaknade daligt.
annars hade jag sagt att vi lagade mycket mat och spelade musik och att det var fantastiskt vackert och att alla hade det bra och sin alldeles egna takt och att det var brasor i kaminen och katter utanför dörren och en död räv pa vedhögen.
att vi stannade en dag extra för att ingen ville tillbaks till paris.
och jag kunde säga att han bjudit mig in till sig, för alltid, helt pa riktigt, inte bara en plats i bokyllan och halva garderoben, att han sa att han tycker att det är som sig bör att bo med den man älskar.
och att jag sa ja.
att jag haller med.
och nu bor jag här.
fast idag.
verkar det mest ett sammanträffande.
jag är här för att det inte finns nagon annanstans att vara heller.
men det är ju inte sant!
men han träffar iallafall nagon och jag later tiden ga tills den blir nio och alla sammanstralar pa popin, lapin machin.
it's hard to have a life.