when we pour across the border.

här händer det saker.
tillsist kom jag hem, min vän fick nära nog kasta ut mig, så jag packade min weekendbag, en änglamarks tygshoppingkasse, en I love myspace tygpåse, en acne skopåse och en apc skopåse - som jag nästan glömde under bananstället på pressbyrån på centralen, och infann mig på malmö central i måndagskväll.
nu mailar jag på andrahandslägenheter i huvudstaden, this city kills you when it's autumn. verkligen.
och jag känner mig på en roll och flytsam, tursam, med lyckan leendes virad runt min tumme som vore den en heliumballong!

I was feeling pretty lonely, you said you wanted to be free.

vad är finkänslighet, att skona sin egen eller andras blygsel?
jag tror så förbehållslöst på att köra. tills det tar stopp.
jag tror, jag tror att det är det jag vill göra.
så here we go again för ingenting är någonsin värre än att inte veta.

no, this is how it works -

har fortfarande inte kommit hem.
men inte för att jag inte försökt.
i längden blir det tröttsamt att sova på vem som helsts soffa, med en svällande väska av otvättade och skrynkliga kläder på golvet. bagaget har förövrigt växt så mycket att jag inte är säker på hur jag ska orka få med mig allting hem, på hur det ska få plats. fasan i att behöva packa i plastpåsar! att behöva packa de fantastiska saker jag köpt, i plastpåsar!
och odeladi irriterar mig lite, jag har varit sparsam med detaljerna men efter det misslyckade - hej vad gör du, men viktigast av allt, vad gör du sedan? skickade jag ytterligare ett meddelande - lite ursäktande, lite överslätande, lite så inga konstigheter nu eh? typ - oroa dig inte, I ain't no bunnyboiler. han svarade inte på det heller. oh, hur mycket lättare skulle inte livet bli om män också lärde sig k o m m u n i c e r a. och att svara även på sms som inte innehåller direkta frågor!
och när vi sedan träffades - inga shifty ögon letandes efter en utväg, inga nervösa fötter sökandes efter ett bra ställe att stå. inga mmm i brist på intresse. istället chitchat på tu man hand. var inte det jävligt onödigt? och typ, en avskedskram som liksom...menade det, kom till berlin! gjorde den? eller var det bara jag? är jag en tjej nu? som, eww, tolkar!
för det som irriterar mig, och bara måttligt, är inte att jag gillar odeladi lite och undrar om han kanske, eventuellt, gillar mig lite också, för ärligt, det spelar inte så stor roll. det är de lösa trådarna och oklarheten som får mig att bara...jamen! vad??
det är f's fel, han har fått mig att sky tveksamhet, jag står bara ut med kommunikation snäppet mer civiliserad än me tarzan, you jane nu för tiden. when speaking of blommor och bin, alltså. känslor. kanske måste allt som är komplicerat tas ner till en så basal nivå som möjligt. annars blir ingenting sagt.
det är lördag idag.
jag längtar efter tionde vånigen, jag längtar efter min säng. eller, efter en säng.
har browsat arbetsförmedlingens stockholmsannonser. jag tror att det är det här jag vill.
promenera i helt nya miljöer. på hösten! jobba skriva jobba skriva promenera umgås dansa vara typ kär, fast inte i någon specifik utan mer som a state of mind. gå på stadsmissionen. ni skulle bara se fynden jag gjort. oh la la!
det blir ingen ordning här, men det är så jag rullar, inga strategier, inga planer, bara ett ständigt flöde i realtid, det är lustigt ibland, när huden inte blivit rörd på länge. eller, inte för länge. lagom. hur den skriker efter det och börjar spinna som en katt egentligen helt utan ansträngning. sjunger bara för att fingrar stryker. lustigt.
himlen är visst klarblå, det är nog dags att get dressed and out.

I'll reflect what you want to see.

labil, är det det det är, labilitet? säger man så? så många frågor, så...lite ordning på torpet.

shiny, shiny boots of leather.

och äter grönsaker och frukt istället för ja men, vad som helst annat.
och strunt i paris, kanske är det i stockholm jag ska bo?
är där, här, nu och jag och odeladi... och jag vet inte, för jag är så oförstående, som från en annan planet än tillochmed venus och undrar barnlikt men varför inte på varje - ja men så kan man ju inte göra, fråga, vara.
det är ju inte som att mitt hjärta studsar i bröstkorgen, förutom vid det uppenbara, men hud är likväl till för att röras.
och dessutom - trevlig!
på många sätt, multitrevlig.
men nej, alltså, för det vart ju inget svar och kanske är det lite pinsamt men jag orkar nog inte upprätthålla, göda den känslan.
skammen. i att vilja någon som - njaa. även nu när vi ses. haha!
i slutändan handlar väl allt ändå bara om att må bra. om att gå framåt, utveckling, prioriteringar, rationaliseringar yadda yadda. så orka orka bry sig.
mode tjohej nästa, jag känner mig på klädsamt dåligt humör, will fit right in.

there's a muscle that relaxes when you cry.

såhär är livet, mitt liv, såhär är mitt liv att leva, för mig-
vara ganska snygg men känna sig rätt ful, stå och läsa en tidning och skratta högt, själv, när vänner och bekanta - mer socialt normala människor pratar med varandra, skicka typ styltiga högtravande bootysms som förblir obesvarade och sedan fundera över om jag då bör känna mig spetälsk, eller om det är ok och kanske att föredra att det sopats under mattan. men inte komma fram till något svar. vara easy going fast samtidigt ändå så akward att jag vänder in och ut på mig själv i krumbukter för att förstå och interagera med det märkliga släktet människa.
jag vet inte?
ibland ser jag på döden som belöningen efter ett långt liv fullt av hopbitningar och stå ut-ande.
och jag förstår att alla känner såhär, så varför inte sluta en deal där vi kommer överens om att göra livet så enkelt som möjligt, för oss själva, för andra, raka rör och inget utrymme för missförstånd, undran, inga invecklade turer rörande sådant som är enkelt, inga sårade känslor över, när allting kommer kring, oviktiga saker. osv.
jag står halvt inte ut längre, jag blir så trött.
inte bara på françois, på varannat trevligt, varannat mm, yeah... mail, men på alla.
typ som om - meh, kom igen people, why so serious?
för jokern har verkligen en poäng där, det skulle vara oh så mycket trevligare, lättare, om vi kanske kunde sluta tro att vi faktiskt gör skillnad, att vi har betydelse, mening, att det vi gör inte är förgängligt och som att det inte finns någon som skulle göra det minst lika bra. jag tror att det finns oändlig lycka och och good times att hämta där, i accepterandet av vår egen futtighet.
efteråt, frihetskänslan! let's party like it's ninety ninety nine!