we'll take what we want and we'll give the rest away.

så jag kom inte hem och jag drack litervis med vin och gin och tonic i en lägenhet som såg ut som kökskvarteren i ett gammalt franskt slott och nicholas sa att det sexigaste du kan göra är att drop and run.
och det var väl ungefär det jag gjorde.
så vi dansade och drack och han skickade meddelanden som sa jag hoppas du hittar någonstans att sova och för att vara krass så vet jag ju att det aldrig är ett problem att hitta någonstans att sova.
och det sa jag.
och vi sov inte utan gick till ett dygnet runt öppet ställe i marais och jag var out of my head och samtidigt inte och svarade artigt och ointresserat när någon talade till mig.
och sedan efterfestande.
knäckebrödsmackor med rabarbermarmelad.
en kropp förbi av trötthet.
och så hej hej eduardo och nicholas och alla nu stapplar jag till republique för att ta mitt förortståg hem till den ende jag egentligen vill ligga med. och framförallt den jag vill älska.
man känner sig så slarvig när man stinker fylla och människorna man möter är en blandning av nattarbetare och sådana som går upp tidigt. somnade nästan på metron. sedan somnade jag nästan på tåget och grät inombords av utmattning medans paris ljusnade.
han öppnade dörren åt mig och när vi sedan gick upp, fyra timmar senare glodde han surt på mig och vände sig sedan bort för att säga att jag var orolig igår.
för vart du skulle sova och om det skulle vara med någon annan.
och jag tror att jag vunnit.
någonting.

...men kärlek är blind.

och ironin i att jag förvandlar min kropp till den av en tioårig pojke medans han faller för en köttbulle på ben går förstås inte förlorad på mig.

even if you're not called jimmy you'll be jimmy just the same.

jag låg i sängen och han rökte i fönstret och han skruvade på sig i tystnad när jag berättade hur det känns.
hur absurd situationen är.
hur bisarrt det är att jag ens fortfarande finns kvar i hans liv, hur halvhjärtat eller kortsiktigt det än må vara.
att jag är intresserad av att gå vidare.
förstå och förlåta.
vara vuxen.
och jag talade om hur intressant det är hur man kan reagera så annorlunda mot hur man trodde att man skulle göra.
och han säger till mig, men det är ju ingenting som tagit slut.
och han är ett barn i sin oförståelse och i sin tjurighet och i sin förvirring, i sitt behov av tid.
i sin förälskelse.
och jag känner mig som hans mamma när jag försöker förklara att han inte själv kan tro på det han säger.
och jag tittar på honom och det är över och slut och förbi härifrån tills då när jag är tillbaks och förmodligen är det slut då med.
och det är synd.
så väldigt synd.
det hade kunnat vara så extraordinärt.
men mest synd är det om honom.
som inte kommer förstå det förens senare när det inte spelar någon roll längre.

ain't it hard when you discover that he really wasn't where it's at,

after he took from you everything he could steal.
och det är det ju.
kastar ett så smutsigt sken över sådant jag skulle vilja minnas med värme.
men det är livet?

now you realize he’s not selling any alibis, as you stare into the vacuum of his eyes.

and say do you want to make a deal?
how does it feel?
to be on your own.
men jag är starkare än så.
och det är överraskande hur det blir när det händer som inte får, hur man innan det händer, när det fortfarande är helt och rent, får kramp bara av tanken på att det kunde vara annorlunda, att det kunde inte vara.
men sedan, efteråt, när allt är trasigt och smutsen sipprar upp genom golvet och man gråter de sista tårarna och ställer det sista ultimatumet och allting har tagit slut och är över och förbi.
när man torkar kinderna med handleden och låser käken och känner hur tårkanalerna torrläger sig själva, hur gråten rinner ut bakvägen, när det känns som om huvudet brunnit och ingenting finns kvar. när munnen är tömd på ord eftersom att allting sagts två gånger.
då förstår man plötsligt hur stark man är.
och hur stark överlevnadsinstinkten är.
för du står med hjärtat i handen och vill ge det till någon som inte tar emot det, och det är på avgrunden till någonting du trodde var hemskt farligt och skrämmande men du är ändå inte rädd.
inte för att vara ensam, inte för att han inte älskar dig längre, inte för någonting.
du är tömd och fylld på samma gång.
själv men inte ensam.
och du går vidare och du kan se på honom och veta att det här är hans förlust men allt är okej och det spelar ingen roll, egentligen, eller all men vad finns det för alternativ och du håller huvudet högt och så var det det.
om jag inte vore vuxen alltså.
men om det nu inte blir bra så är det väl ok. eftersom det måste vara det.
känns väldigt....spännande.
är det rätt ord?

har du tändstickor? och vin och sprit så att det räcker.

sanningen är ju förstås dock att jag är too good för honom.

in your heart of hearts, on your sleeve of sleeves.

och så är det här tillsist.
slutet.
det som tydligen kan vänta bakom vilket hörn som helst, närsomhelst.
och jag har sovit två timmar och ätit ingenting på ett dygn och spenderat morgonen med att packa allt det som är mitt och fundera över om paris är för mig, även utan honom.

och med att fundera över honom.
vad jag vill.
hur mycket jag kan förlåta, vad jag vill förlåta, om det är värt det.
om jag kan lita på honom igen.
om jag vill dela hans paranoia, om det intresserar mig att vänta vid hans sida när han kastar sig från tvivel till tvivel.
om det är med någon sådan jag vill leva.
som tror mer på sina rädslor än på det som syns och finns och går att ta på.
en wayward pojke som är rädd för livet. en tjugoåttaårig wayward pojke.
är det så sexigt?

och jag tittar på honom sovandes och känner allt eller ingenting, i hallen står väskorna och påsarna klara och jag kunde ta dem nu och aldrig se honom igen.
men jag är ju vuxen.
jag förstår ju att ibland måste man vänta. känna. se.
försöka, vilja, se bortom just precis nu. bakåt, framåt.
så jag ser oss promenera över dag hammarskjöldskullarna och känna efter med hela kroppen vad som finns därinne, och mellan oss.
om det som var mer än fantastiskt tagit slut eller om det bara behövs en påminnelse.
för det är så lätt att att låta det vara över, men är det rätt?

there are no words to describe what I want to do to you.

...

läser sadant som är gammalt.
att man aldrig vet vad som är sista gangen, och efterat känns det sa viktigt.

the stars that shine and the open sky and lovers kissed with an openness will say..

...and everything will flow.
I said; everything will flow.
you know, everything will flow.

han ligger virad i sin filt och ser jag bort mot honom känner jag mest ingenting.
men det är inte så jag vill att det ska vara.
jag vill att jag ska vilja ligga bredvid honom, jag vill ligga bredvid honom och jag vet för bara några veckor sedan hur han hade dragit mig med sig.
jag äter påskgodis.
det känns som limbo.
oändligt sorgligt.

you see you're just like me, I hope you're satisfied.

att åka till snön.
halka fram genom grå slask, en blandning av salt och avgas som förstör dina skor.
det känns så bakvänt.
kunde jag inte skickat mig själv till ett hav eller en pool någonstans och legat där i två veckor istället.
flirtat med poolpojkarna och jobbat på min tan.
tipsy all day long.
tanken slog mig först nu, vilken idiot jag är.

...

jag tror det ordnar sig.
ser ljuset och allt det där.
dörren på glänt.

and don't you, don't you forget about me.

en envis, återkommande tanke, trotsigt förtvivlad;
jag tänker inte älska dig om du inte älskar mig.

I am tired, I am weary, I could sleep for a thousand years.

eller tills på måndag. hibernate.
först var det för sent för edelweiss åtta gånger på raken, nu venus in furs för femte.
eftersom den inte bryr sig.
to taste the whip; in love not given lightly and different colours made of tears.
blöda och njuta.
a thousands dreams that would awake me.
men sömn är en fåfäng förhoppning för så fort huvudet snuddar kudden sätter kroppen spjärn mot det enda som ger lindring, som om den inte vågar gå miste om tid, som om den är rädd för vad som händer när jag släpper. taget.
och jag ber om att lick the boots, on my bended knees, kroppslig förödmjukelse när huvudet inte orkar mer, när jag måste få inte tänka, inte orkar finnas, bara känna.
ilska hat lust tomhet närvaro vid liv likgiltighet makt anything goes.
prickar dansar för ögonen och magen gnyr och en sekund lekte jag med tanken att ta mig utomhus, att gå, men vem försöker jag lura, mina ben bär ingenstans och försöker jag äta sväller maten för varje tugga tills jag kommer på mig själv med att ha suttit med samma salladsblad i munnen flera minuter. tugg tugg tugg.
som madonna.
så lite mer te istället.

så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp.

för sent för edelwiess?
jag har ingen aning om vad han lovar, vad han säger, vad han inte säger.
vill.
framförallt inte det.
som om vi pratar lite vid sidan av varandra.
inte når riktigt fram.
eller inte litar, vågar tro på det som hörs.
kanske är det det. kanske kommer inte kroppen bli som vanligt förrens jag har kommit tillbaks igen.
tills hur hårt han håller mig skvallrar om hur mycket han längtat efter mig.
och jag skriver listor med saker jag vill att vi ska göra tillsammans och han läser den och tycker att jag är snäll och det är väl för fan inte det som var meningen och han ser vänligt på mig och talar vänligt med mig och när jag ber håller han mig vänligt i sina armar också.
självklart hatar jag honom.
och självklart älskar jag så att jag vaknar en gång i timmen, så att jag inte kan äta.
så jag vill slå hårt och smeka mjukt.
eller bara att allting ska ta slut, vara över.
på vilket sätt som helst.

it's a beautiful day somewhere, but not here.

så åker man hem då.
men jag har inga ord för det.

ändå måste jag.
kanske just därför.
tala.
resonera.
översätta känslor till logik.
låtsas att en själ är ett matematiskt problem.
att det finns regler.
rätt och fel.
facit, framför allt det.
någonstans att tjuvkika.
och att veta att räknar jag bara rätt blir det rätt.
så försöka pressa ord ur fingrarna, bryta ner allting tills det blir hanterligt, göra det oförståeliga klarare, låtsas att det inte rör mig.
inte stanna, lyssna, bara framåt.

och, fast, trots allt, men - samtidigt som kaos råder och jag känner mig som inför en avgrund - märkligt lugn.
är det ur mina händer?
har en skyddsdörr stängts om allt det mjuka ömtåliga inuti och därför sitter och står och finns jag fortfarande?
blir allt bra?
jag tror han lovade mig innan.
att han ska längta tills jag kommer tillbaks.

here's your cue.

andas?

l'amour et la violance.

det snöar.
stora tussar som smälter redan innan de landar på marken.
och jag har bytt en fantomsvartsjuka mot någonting som är mycket svårare att handskas med. eller förstå.
och han kommer ständigt tillbaks senare och vi pratar då och min tunga hamnar i kläm mellan läpparna och allt är bara frågor jag inte vet om jag kan ställa.
för även mellan oss måste det väl få finnas utrymme. hemligheter. dåligt humör.
men jag känner mig som om jag balanserar på en väldigt tunn lina och frågorna bara växer och blir tyngre och han ser på mig från långt bort och säger ça va quand même, och vaddå quand même?
och längtar ihjäl mig efter att röra honom men bandlägger det och stoppar händerna i fickorna och visst ses sedan eller iglar mig fast med frågor och förslag och välmening och oro och båda två är lika fel.
men jag förstår inte.
och hur är det då meningen att jag ska kunna göra, säga, agera? vara?
hans ögon ser ut som tusen år och jag är bara tåspetsar och nervositet, ingen middag ikväll heller tack.
ingen fenix i sikte, med andra ord.
just nu. iallafall.

how many ways to reach abandon?

låt oss inte ens go there.
(är redan där).

istället för ord, förvirring.

självklart älskar jag inte konståkning, christ.
och idag, idag har varit en bloody bloody stupid day.
men kanske, kanske, att det ur askan stiger en fenix.
eller nåt.
jag vill det, gärna. mycket. förtvivlat mycket.

we are not two we are one.

jag älskar konståkning och har druckit för mycket vin.

roam where you roar.

det är vita moln, sol, regn, sol, storm, svarta moln.
jag har en ständig explosion som inte märks.

it's the time of the season.

blåsan har reducerats till en cirkel av, antar jag, död hud. svagt röd.
och, det kliar.
gud vilken underdrift, inatt kunde jag inte sova.
till sist är det mer ett tvång än ett faktiskt behov, och jag gned hälen mot madrassen tills han bad mig ligga still och då kved jag på gränsen till det obscena och hur länge ska jag behöva ha det såhär?
ikväll spelar camille och jeff och françois virot på houla oups.
jag ska förstås vara från min absolut bästa sida någonsin.
solsken i blick och allt det där.
idel leenden och normala skratt och having a good time.
fast bara tanken gör mig trött.

och du undrar vem som kysser henne nu, och du undrar vem, vem om inte du.

det blommar överallt.

jimmy, jimmy, smoke your last cigarette.

men, och det här är det viktigaste, det som jag glömmer sedan, mellan att när hjärtat slår så snabbt att det inte går att räkna och sedan stannar helt - han älskar mig ju.

just for a moment I thought I found my way.

stundtals känns det som om två hjärtan slår i otakt i min bröstkorg.
som om det bubblar där inne.
och jag kan inte tänka mig att det är meningen att det ska vara så.
dessutom har jag nog en inflammation i tandköttet igen. ibland inbillar jag mig att det luktar hund om mig. vilket är så hjärtskärande osexigt att jag inte ens kan tänka på det.
och så var det det där med blåsan förstås.
och att jag i en stund av övermod trodde att allt var över och slut och bakom ryggen, i imperfekt.
att jag bemästrat monstret och så var det det.
men sanningen, sanningen är att jag måste limma händerna i fickorna för att inte göra sådant jag ångrar och varje gång telefonen låter, eller datorn, eller min mage säger mig att hon korsar genom bara periferin av hans tankar känns det som när man landar på raka ben.
en svallvåg av illamående som fortplantar sig från knäna upp genom ryggraden och sedan hugger till någonstans mittimellan skulderbladen.
och mitt huvud har blivit för litet och mina leenden fastnar halvvägs och jag pratar för gällt och ibland måste jag gömma mig och min gråt på toaletten.
i anteckningsboken skrev jag att lugn is the key to a healthy heartbeat och att "det var väl inte så svårt", som ett hån. såklart.
för det var det ju.
att bestämma över sina egna tankar och händer och orosmoln och betvinga saker som inte syns och knappt finns, som lever ett eget liv djupt gömda bland alla fullkomligt normala känslor och funktioner.
bara kryper fram ibland och pang pang, slår ut allt annat - rationalitet, förstånd.
och jag får hålla i mina egna händer och koncentrera mig på att hålla munnen stängd och allting inne.
tills det får nog och kryper tillbaks.
igen. och igen. och sedan igen, igen.
och imorgon ska det vara två grader.
hur var det med vår?

cherry cola.

jag har en blåsa stor som, eller nej, större än en femkrona.
(fast i ärlighetens namn är jag inte helt säker längre på hur stor en femkrona egentligen är, större eller mindre än ett 2€ mynt?)
och den är fylld av blod.
mmmmysigt.

I sing and sing of awful things.

vi samtalade igår.
eller nej, jag skickade ett mail där jag vägrade vara siegfried som han, på en bar i versailles på st-patricks day, svarade på via iphone. bless its heart.
du är inte siegfried, lovade han.
och jag drog en lättnadens suck och slängde den rullcigarett jag lyckats knåpa ihop med pensionärsdarrande fingrar.
(fan vad äckligt det är.)
bara som en walk on the wild side och ung rebell och allt det där.
fast först ilska.
mest ilska. och mycket.
kastade pockets, suddgummin och en skyddstablett i papp för ölglas, dekorerad med en cyklopögd tand, stulen från houla oups i väggen.
svärandes.
och fräsandes. om det är möjligt.
efter det föll jag oundvikligen i en kvarts hysterisk gråt. vad annars.
men det är egentligen oviktigt för poängen är att titta rakt mot det man minst av allt vill se och kanske, eller inte, hitta det där.
så det var det jag gjorde.
och sa att jag vägrar vara siegfried.
och tillbaks fick jag alltså ett felstavat mobilmail som förklarade att det inte är så.
vi inte vill ha en siegfried. tack gud. för det räcker med att leva så en gång. verkligen.
så jag youtubade björn gustafsson med ett lätt hjärta, och det var ju kul typ.
sedan kom han hem och åt morotskaka och gjorde skamsna, ganska oviktiga men ändå, ändå bekännelser med huvudet under täcket, pardon pardon men jag har inte gjort något fel - egentligen.
och nu är det en ny sida som är vit och ren och låt camille maila så mycket hon orkar då och jag behöver inte fortsätta stoppa mig själv så långt in i fortsättningen.
vilket är skönt, för min kropp orkar inte.

you finally understand the movement of a hand waving goodbye.

upp och ner, ner och upp. grisen gal i granens topp.
igår "skogs"promenerade jag i mörkret och duggregnet i två timmar och om jag blundade kunde jag nästan låtsas att det var på ribban.
varför jag var ute och stressgick är en censurerad historia.
men när jag kom hem berättade jag motvilligt för honom att ibland vill jag bara älska honom mindre.
sedan knep jag honom i tummen för att jag inte gör det.
och för att det känns så olycksbådande.
och som för att säga, förstås, du skulle bara våga...vadsomhelst.
jag vägrar besvikelse, ha ont, få hjärtsorg, gråta.
så jag håller hjärtat hårt och ibland slår min egen vansinnighet mig i ansiktet och jag bara...christ.
och då förstår jag inte hur det kunde gå såhär, liksom. vad hände?
i frankrike gör de också mat av vadsomhelst, bara det innehåller ost.
- vi tar en potatis och smälter ost över den och kallar rätten för raclette. jippie.
allting är vansinnigt.

it'll be alright and oh, ever so nice.

whatever makes her happy and whatever makes it alright.
mina fingrar har en ohälsosam blå nyans (men mina kinder är rosiga!) och where is my head at?
det enda jag tänker är vin rouge ou un campari jus d'orange och att rusa som en tjur rakt in i nästa.
the taste of gasoline, as similar as you can get to the shape of a cigarette, att jämna camilles ansikte med marken.
att smälta camilles ansikte på en stekhäll för hamburgare.
att skicka camille så långt bort som möjligt, men som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig skrattar camille rätt i ansiktet och jag har travis monologer i badrumsspegeln där jag berättar för henne vad jag vill göra med henne innan jag gör det.
och så ler jag utan att det syns i ögonen och tyra sliter sitt hår men vad gör väl det, jag vill bara vara leathal.
jag behöver någonting annat att fokusera på men det enda som dyker upp i (van)sinnet är trippen till cuzion och blotta skymten av den resan får min kropp att göra uppror på alla tänkbara sätt - strama läppar, bankande hjärta, darrande händer, järnsmak i munnen, yrsel etc. have a pick.
gud, jag är så trött på besväret som kommer med att leva.
en så vansinnigt tröttsam bieffekt.
och så svår att bortse från, när du väl börjat lägga dem på minnet. besvären. och därefter tröttsamheten.
och någonstans därimellan kommer funderingarna om det ska vara såhär och är det värt det men vad är alternativen och man början på någonslags imaginär för och emot lista lista men kommer ingenstans.
men vi åkte alltså till landet.
och jag tänker aldrig göra om det.
och mitt inombords morrar såfort inboxen plingar till, såfort ett ackord låter ens i närheten av någonting camille skulle kunnat frammana med sina korvfingrar.
och sedan, när det gått så ett tag, när jag måste hämta andan, återhämta mig, slås jag av känslan - vad gör jag? varför är jag arg? och allt ter sig drömlikt men det finns ingen återvändo längre och den enda vägen är framåt - harder, faster, deeper.
mer oresonligt hat!
fler sarkastiska kommentarer och bitsk tvetydighet!
för alternativet är ju att det inte är camilles fel.
att det inte är henne jag är arg på.