I dream of you draped in wires, leaning on the brakes.

det är filmfestival för barn i stan, klockan tio imorse satt jag, charlotte, thomas och remi bänkade på theatre ursulines på rue ursulines för att se san mao- le petit vagabond. en svartvit kinesisk film från sjuttiotalet om en föräldralös pojke som bor på gatan och har en näsa som en fullvuxen svart man.
fåtöljerna var vansinnigt, vansinnigt bekväma, skönast någonsin, efter introt stoppade jag ipodlurarna i öronen och sov sött resten av föreställningen.
ahh.
klockan fyra väntar circus baobab, en dokumentär om en turnerande afrikansk cirkus.
sakerna jag måste göra alltså...
lustigt är att andra filmer man kan se på den här barnfestivalen är blandannat metropolis, les 400 coups, les vacances de m. hulot (vilket visserligen var min lillebror tures favoritfilm ett tag när han var tre) ett urval av audrey hepburn rullar och lite annat blandat nya vågen.
asofta visas bergman på buff. eller?

all that we need is one thing.

så det blev inte riktigt som jag tänkt.
men det vet man väl redan på förhand.
tog fel uppgång på odeon, jag går jämt mot närmsta utgång, inte bästa, som om jag inte snabbt nog kan komma upp ur underjorden vilket såklart är sant, sedan står jag där och bara...hm...hm...måste gå tillbaks skitlångt. varför är det längre ovan än under jord? för att det är...maskvägen?
sedan åt vi sushi igen och så.
och efter det åkte jag hem, ett par mittimot mig hade tre av h&ms största påsar, fullproppade. de var fulla och sög på varandras ansikten. jag kämpade mot gråten och somnade inte. såklart. för jag bara tänkte på vad jag borde göra och på vart jag borde vara.
festligheten! genom taket!
nu är jag dum, bara för att ingenting någonsin kan mäta sig med mina vansinniga jättefantasifoster, bara för att det aldrig är musikal och stråkar och röd sammet.
och jag är dessutom orättvis, det var visst det stråkar, bara ingen symfoniorkester. inga tubor. bläckblås. en ängslig harpa.
men ändå, today my heart swings.
och imorgon, ohh som i onsdag, sweet sweet mercredi.

and the double fault....

maxwell demon känns långt bort.

but here comes the fault..

ahahahahaha.
åhh, marc.
god, jag saknar honom med lovehandles och fett hår.
jag menar det är ju självklart att en sådan man förstår vad en kvinna vill ha på fötterna, men det där? vad vet det?
åttahundratusen yogapositioner och allt om sojaprotein, so last season.

I seek no science were there is no shape.

jag tänker på julen också.
hela tiden.
igår julpyntades printemps, upp med snöflingsdekorationerna diameter 5 meter, ljusslingorna och de hallonröda kulorna.
men jag tänker bara glögg och lussebullar och ljustältet på södertullbron.
jul i falsterbo.
rimma och lacka och glögga och pyssla och paketera och mysa.
mysa!
julmysa!
sitta finklädd från tio på morgonen och bara vara jul.
andas in och ut jul. jul som pyser ur porerna.
jul i ögonen och munnen och hjärtat och överallt.
och det värmer mig som en liten liten eld innifrån.
och jag förstår inte varför.
hur det gick till.
att julen flyttade in i mig samtidigt som jag flyttade ut. ur sverige.
men nu räknar jag dagarna till svenska kyrkans julbasar och tänker på vem som ska få vad?
(diptyque? inget säger julmys som doftljus!)
känns fjantigt förstås men by now är det bara en i raden av fjantigheter så det spelar inte längre någon roll.

it's too late but today I can define the lack.

det har regnat sedan jag först vaknade, som vanligt, klockan sex.
dripp dropp. i köket mot glastaket blir ljudet öronbedövande.
och någonstans utanför mitt sovrumsfönster finns en presenning lägligt utlagd och blir ett trumskinn vid varje regnväder.
mina nerver är bågsträngar, jag känner mig som ett rådjur i stålkastarljus.
bara väntar på chocken att släppa och att kasta mig härifrån, ett hjärtslags varsel and I'm off.
iväg.
på väg.
snarare.
ett bestämt mål och räkna stationer till boulogne-pont de st cloud (18 stycken, min station notre dame de lorette linje 12, sedan trinité, st lazare, havre-caumartin, madeleine, concorde, assemblee national, solferino, rue du bac, byta till 10 på sèvres-babylon, vanau, duroc, ségur, èmile zola, charles michels, javel, èglise d'auteil, michel-ange-auteuil, porte d'auteuil, boulogne jean juarès, bingo.)
tycka att det går långsammare än vanligt, trumma med fingrarna mot säkert regnvåta knän.
sådär.
kanske är det bara trettontusen espresso som talar, men jag känner mig svag och uppjagad och lätt illamående och på vansinnets brant och med skrattet i halsen, bara ett obevakat ögonblick bort.
åh, christ.
känner mig redan för gammal för den här sortens känslostormar, fan vad det tar på krafterna.
ha fyrverkerier i kroppen hela dagarna och inte vilja låta dem explodera.
så hålla inne och självbehärskning av gigantiska mått, som om jag knaprade valium bara på vilje.
och så tittar jag på klockan och den är 16.08 och snart ska allt få brisera.
ahh. ohh.

to all the destruction in man.

i paris är hösten mest gulgrön. är inte det märkligt?

now I select you, slow now I bet you see how I stun, see how I stun.

och så är det då måndag.
jag tänker tramsigt romantiska tankar jag inte känns vid för de är inte jag.
inte vad jag tror om mig själv.
vad jag vill.
så jag lägger på locket och slår lovar i huvudet för att undvika stöta på dem igen och så står jag där tillsist, förr snarare än senare och leker med dem en gång till.
tänk om tänk om.
och så är det förstås så att tankar är ofarliga och privata och att man får tänka vad som helst när som helst, oavsett hur kort tid som gått oavsett vad man tänkt för tankar tidigare.
för saker händer och de förändras och man förändras, händer, låter sig händas.
jag.
och jag känner mig tramsigt flickig och tänk om:ig, bubblande magsäck voltar runt ingenting sitter still, händerna händer oavbrutet, hästleenden om och om igen.
och så gör det plötsligt ingenting att det jag tänker är orealistiskt, kanske är det meningen, poängen, att det räcker med bara tänkandet.
flickor måste få fantisera. och sånt. som om jag är fem.
och jag trivs med det.
och det värmer och värker och allt det där och jag skrattar men säger inte varför fast säkert förstår alla ändå.
alla andra som gjort likadant.
varit hjälplöst tramsiga.
längtat och längtat.

see how things slide on the muddy way infront of us.

short is the path, with so many ways.

det är söndag idag.
jag är besatt av veckodagarna.
som om det är ett hemligt tecken.
har någon oklar betydelse.
utöver den som är anledningen till att jag vaknar klockan sex och inte kan somna igen för att det är någonting i mitt bröst som inte ligger still.
som jag inte kan säga högt.
men som ändå finns. klart och tydligt.
jag ska boka julbiljetten hem snart och där ryker alla presentpengarna och lägenhetsbesparingarna (eh..) på det tvivelaktiga nöjet att få sitta på sterlings nackspärrsplan i en timme och fyrtiofem minuter. ja! yess! kanske en gin och tonic.
jag var aldrig flygrädd förr, när jag var tio fanns ingenting roligare än luftgropar men nu när jag sätter mig på ett flygplan tittar jag misstänksamt på flygvärdinnorna och ifall det är någon tjockis som blockerar nödutgångarna. sitter jag för långt bak och hör surret av motorerna är det kört. hej panik! de brummar liksom inte jämt och rytmiskt, de hostar till och börjar spinna i en annan frekvens och jag börjar tänka på vem jag ska ringa först? en till gin och tonic tacksåmycket.
ibland slår det också superlock för öronen och det känns som om någon öppnat mitt huvud och lagt ett skärp runt min hjärna som de sedan långsamt långsamt spänner hårdare och hårdare. då börjar ljudlösa tårar rinna ned för mina kinder och jag tror att jag ska tvingas kräkas i en av de små vita pappåsarna... kräkas offentligt. efter att man lämnat tonåren. so not an option! så jag hänger med huvudet och koncentrerar mig på att inte dö.
och så länge sterling inte köpt några av sas dashplan så antar jag att jag har statistiken på min sida.
men ändå. kul att bli fegare ju äldre man blir.
dessutom vet jag inte till när jag ska boka returbiljetten. jag vet ju inte ens vart jag vill eller ska bo. och nyår? vart ska det firas? men jag vet vad jag ska ha på mig och det är ju naturligtvis en, kanske den, viktigaste biten.

nu, promenad. paris är grått och jag ska lyssna på det sorgligaste jag vet och bara ha stickade kläder på mig.

false promises of love still promise love.

jag sitter på mitt galleri med en sjal i knäet och en runt axlarna och tänker att det dröjer tre och en halv timme tills jag kan gå hem.
ska jag stänga dörren?
har en bon och en dator och herman düne, såklart, men inte så mycket mer.
och det är fredag. klockan ett.
och så tänker jag på livet. för det måste man ju. ibland. på vad det är jag borde göra. hur hittar man en lägenhet man står ut med och framförallt, har råd med?
jag vet aldrig vad man måste göra.
vart man börjar.
och så tänker jag på mitt hår, för det måste man ju också göra. kan man tillexempel hemmafärga? jag har aldrig trott på det, men borde jag prova?
och så är det låt nummer tio igen och måndag. känns så långt bort.

anything goes, anything's cool.

titillé.

two years for two nights. it makes no difference to me. but what do I know?

det slog mig att om tanken är att jag ska flytta till min alldeles egna svindyra lägenhet med toalett ute i trapphuset kanske det är på tiden att spara och hålla i slantarna.
funderar följdaktligen på om det är läge att lämna tillbaks dagens shopping?
boooring.
men tänk, min lägenhet under takåsen och utsikt över andra parisiska tak och skorstenar och den miniatyrstad som de utgör.
så vansinnigt romantiskt.

är också svårt beroende av herman düne, hör ni det?
spår nummer tio är grejen!
får andnöd av tanken på den jävla låten. magen snörper ihop sig på mindre än en sekund, det känns som om jag inte kan stå, inte kan finnas för att den gör det. I'm not worthy och allt det där.
ahh.
ahhhh.
lyssnar på den nu, dör samtidigt om och om igen.
sedan tar den slut och jag trycker igång den igen och sedan efter fyra gånger på rad kanske jag byter en snabbis till fyran och bara saknar den på en gång.
dör ännu mer när han, när det återstår ca 40 sekunder uttalar country count-ry. som han är på väg att säga county. ahh. dör! dör!!!
(torsdag! kväll!)

I was rocking but your eyes were rocks.

imorse var gatlyktorna fortfarande tända när jag och charlotte gick ut.
kände för att gråta lite.
gjorde inte det.
tänkte att jag skulle ta och kamma mig och göra läxorna istället.
sådant.
stoppa melodramatik i en låda och stänga den ordentligt.
irrationalitet.
skolka?
men det är en dålig idé och en omogen impuls och jag borde väl veta bättre än så.
ha lärt mig by now att det enda jag någonsin fått ut av det är kaffe på kaffe på kaffe.
står inte ut med kylan, längtar efter min parka hemma på skvadronsgatan (och hemma på skavdronsgatan?) och tänker promenad med händerna djupt i fickorna, som är fodrade. fodrade!
så kan jag ha mina korta arktiketbyxor i ull/linneblandning och heels och vara gorgeous och inte fugly och stripig i huvudet och genomskinligt rödflammig. ansikte så blekt att jag ser ut att ha simmat upp till ytan efter en eon på fyrtioåttatusenhundra meters djup. hej. gollum. undra om jag ska ha kashmir idag. varför inte, liksom. sitta mittimot mariya, mailorder bride, 26, från ryssland som pratar "franska" med sådan brytning att jag inte ens kan försöka förstå.

I watched over her by the candlelights cause she's so sweet to see. and the rains sang low.

nu hade jag nog ingenting mer på hjärtat. I took the train to your country cause there was an other girl I had to see, but I looked for you?
var det det?
men nej, jag tror inte det.
stick around. I'll even hold your hand.

and she didn't really lose her head, but we used your bed.

okej.
så jag är lycklig.
smaka på det.
känn det.
lycklig, lycka, lyckligareast.
och tänker inte låtsas som om att det inte är sant.
som om det inte finns.
jag går på gatan och skrattar och parisare är ganska överseende och allt är ok.
så jag blir mer lycklig och räknar dagar och timmar och sms.
tänker franska tankar och allt är parisparis. är boulangeriedoft och avlopp och smala gator och tiggare och excuses-moi's och kartlösa promenader och un café och herman düne och ett visst mått av väntan och längtan och darrande telefon och en minuts remeniscing på metron och låta allting förflyttas bakåt.

and whatever could make a girl like me lose her mind?
something about your teeth and the space between your lips. between your bedroom walls.

och sådant.
och det känns som om allt är nytt.
jag och allt annat, som nya kapitel och möjligheter.
och det är så corny att säga sådant, men det är ju så ändå och jag fnissar och kan inte hålla någonting inom mig och det är en hårfin balansakt mellan vansinnet och..sinnet.
men jag är lycklig.
oh så lycklig.

and now the aching in my heart amuse me and the memories of you confuse me.

jag gör sådant jag är bra på.
promenerar skitlångt och lyssnar på musik och köper dyra hårprodukter och handkräm och ansiktsvatten.
sedan obsessar jag lite i halvlek för att sedan ja, men fuck it. fuck you. fuck me. allt. fuckfuck.

ikväll ska jag träffa ida och vi ska på quizznight och om vi inte vinner champagneflaskan kommer jag köpa en ändå. (eller inte. kanske.)

på triptyque i lördags träffade jag en skitläskig tjej från svedala som går i samma conferencegrupp som jag i skolan. hon har spionerat på mig, I know it. asläskig var hon. vägrade lämna mig ifred. ville veta allt om vad jag gör, vart jag går, vart jag är.
jag bara...mm...det finns så många ställen...hon bara, ja men vart? vart? jag bara....mm, runt bastille? hon bara,. ja en tjej på internet klippt sig likadant som mig (obegripligt, hon såg ut som en femårig pojke i frillan). vad ska man svara? jaha? hatar HATAR när folk berättar knepiga saker för mig och man inte kommer därifrån, bara hmmar och mmmar och ler nervösa ansträngda leenden och väntar på att någon ska rädda en därifrån. på hjälp som aldrig kommer och tillsist kan man bara mumla något om toaletten eller mina vänner och diffust peka i någon riktning som är bortåt.
eww.
och ful var hon!
hatar hatar metallicjävlaleggings från american apparel. måste alla andra älska det helt försent? inte fatta att det är dags att elda dem nu när det är oktober och man ska plocka fram höstgarderoben.
jag kör helhjärtat på arkitektlooken nuförtiden, klär mig så nedtonat och svart/grått/vitt/mörkblått att jag knappt syns. jag orkar fan inte synas.

vill bara lägga mig under löven i tuilerierna och lukta på luften.

what do you pray for when your drawers are empty?

ändrad relationshipstatus på facebook och that's it.
så...smärtlöst.
så...modernt.
och nu då?
ingenting.
pandavideos i mailen och lite grey's anatomy i posten, tack och hej.
men vad har jag för rätt att klaga på det, kanske är det tillochmed meningen att jag ska vara tacksam, inga smetiga känsloyttringar, inga nattliga samtal som ber att "ta mig tillbaks", inga förbannelser, inget något.
snabbt och smärtfritt avlägsnande bara.
singel.
vad ska jag känna tycka om det, vad får jag lov att tycka?
jag vet inte riktigt, ingenting antagligen.
det är ju mitt fel.
men lite är det som när man bett om något och när man sedan väl fått det upptäcker att det kanske inte var helt lyckat ändå, och plötsligt står man där och kan inte göra något åt det.
och man bara, vänta nu...
fast det är ju ingenting som väntar.

I left the flat cause it felt like a home.

ahh, you, who know me quite well, you know that I don't live where I dwell.

såhär kan vi ju inte ha det.
det finns inget att be för, I'm going shopping.
and that's all there's to it.
shopping!

I was like, mum, I'd rather walk than run.

är så uttråkad.
så uttråkad, så uttråkad.
och så jävla kall.
mina fingrar kan knappt hantera tangenterna.
värme, hallå? element?
fanfanfan.

kissed the cutest greek little girl, left a pair of black underpants in the mensroom of a bar in paris, france.

okej, mina fingrar är grå nu.
jag kommer frysa mig själv till oigenkännlighet, står jag i profil syns jag inte.
det är någonting med paris som påverkar min vikt i nedåtgående riktning.
mina ben sticker ut åt alla håll. min rygg ser ut som ett barns. storlek 34 är för stor.
kanske är det promenaderna. kanske är det avsaknaden av chips och lösgodis.
jag vet inte varför jag noterar det, men det gör man ju.

but jonathan it's late, don't you think that I should go. no we just started talking, it was getting good don't you know. but if I leave here in the

morning, won't the neighbours tell your wife? my wife should know me by now, so there's no reason to let the neighbours run my life. it sure looks suspicious.

jag har herman düne på repeat och står som åsnan mellan hötapparna.
mest förstår jag inte vad ni vill ha av mig, vad det är alla vill att jag ska ge.

mitt black satin flagnar och jag började morgonen med två dubbla café och min kropp gråter över det beslutet.

and I've got all of your numbers, but I won't dial them.
är det inte så?
man vill och man vill men man låter bli och sedan står man där och förstår ingenting ändå.
och när man gör är det inte heller rätt.
stirra sig blind på bilder och bara...känna. känna!! men vadå, vad ska det förmedla, göra till och från.
jag märker ingenting.
i parken i förrgår stod en flicka med handen på mitt knä en kvart och jag förstod inte vad hon ville mig heller, vad det var hon väntade på, sedan slår det mig att hon är ett barn och inte vill någonting alls. att hon gillade färgen på mina strumpbyxor, att hon såg någonting jag aldrig kommer förstå. att jag inte ens behöver.

paris är kallt idag, och paris var kallt igår. jag har köpt blåa minnetonkas och jag väntar.
på att komma ut till saint cloud, skogspromenera, se saker annorlunda, vara annorlunda, råttbitna lakan iskallt golv, imma på fönstren, öppna fönsterluckorna, blå himmel.
quinoa med soja. stickade strumpor.

don't you cry baby.

just to see you makes me shiver.

jag ser ut som en uteliggare, en tokig luffartant med trasiga tänder och smutsigt hår.
bara sena nätter och tidiga morgnar.
och jag känner mig kluven, vill låta det ta plats men kan inte eller kan man, jag, se frammåt. gå frammåt.
fast varför inte och nu är det dags att byta taktik och tänka på om nio dagar.
à plus tard nénuphar.

27 and I'm fucked.

nu skriver jag inte för att det finns någonting jag vill säga, för vad skulle det vara.
men för att det borde göras.
borde finnas någonting, för att jag känner för att spara, bevara.
göra säkert att ingenting glöms, att allting finns kvar.
någonstans.
men jag ljuger med minnena, det finns visst saker att säga men jag kan inte.
för hur skulle jag kunna det?
så jag lyssnar på herman düne och tänker knappt ens tankarna och det finns så mycket.
men ingen början. ingen ände att börja i.
så jag dansar på showcase på lördag och låter tiden gå.
tar mig ner till 7e, rue vernueil imorgon gallerijobbar, längtar, olängtar.
försöker känna det som om jag inte bara är svaret på omständigheter, men som om jag gör val, bestämmer själv.

yeah but you're an actress, I don't relate.

idag har jag umgåtts med min kompis fågelkillen, aka françois.
jag hjälpte honom tillexempel att hålla en sån där ljusskärm när han tog några foton, ganska spännande, han tog upp en filt ur sin väska och ut rullade en hasselblad.
kände mig svensk.
men mer då?
drack chai i poppincourt.
gick längs canal st martin.
sånt där, everyday stuff.
en galen kvinna på metron, snorkig kypare när vi drack kaffe.
nu regnar det.
comme d'habitude.

lights are flashing, cars are crashing.

om inte fågelkillen ringer mig ska jag spendera kvällen med att titta på en skitskitläskig film så att jag kommer skrika högt och inte kunna somna.
jag gör alltid det misstaget.
wolf creek hemsöker mig fortfarande.

could these sensations make me feel the pleasures of a normal man?

igår åkte jag nattbussen hem.
innan dess var jag och dominiq och hans franska väninna på mechanical vid bastille.
det var trevligt.
en kille ville fotografera mig.
vad är det med det?
han hade en strecktatuering över hela armen som visade sig vara telefontrådar, vid axeln satt två små fåglar.
så vi drack öl och sånt.
dj:n spelade where there's a wish there's a whalebone.
någon tyckte min skjorta var fin.
jag pratade franska.
parisare är trevliga, framförallt verkar de alltid intresserade av dig, vad du gör, vad du tycker, vem du är.
ingen i sverige har någonsin frågat mig vad jag skriver om. vad ploten går ut på.
här vill alla prata, involvera dig.
kanske är det fråga om artighet, men det känns inte oärligt.
sedan åkte fågelkillen, francois, hem till les banlieu,
vi gick vidare och försökte ta oss till en fest vid buttes chamont men missade sista metron, gick till place de vosges för en ny bar, hittade ingen, gick under valven runt torget, tittade på victor hugos hus som nuit blanche till ära var upplyst av blått ljus, allie kände på alla portar och berättade att det finns hemliga trädgårdar innanför dem.
sedan gick vi tillbaks till bastille, mina fötter skrek, slog oss ner på ett brasilianskt ställe på rue lappe.
och efter det tog jag nattbussen.
satt bredvid ett fyllo och snett mittemot en man som sov med huvudet mot knäna.
väl hemma tog det för alltid att somna och imorse vaknade jag nio till de febrila förberedelserna av ett barnkalas.

so young, so sweet, so surprised.

jag har köpt marc jacobs daisy idag.
nu är allt jag kan tänka på, you look like a daisy through my lazy eye.
det och joy division.
såklart.
var på agnès b och såg fotoutställningen av Pierre Rene Worms.
när ska detta få ett slut?

in the shadowplay, acting out your own death.

kan inte vänta tills den skitjobbiga hemska äckelmodeveckan är över.
står inte ut.
kan inte gå utanför dörren utan att springa in i någon modells knän.
paris medellängd har höjts med en halvmeter.
och alla bara går omkring och är fashion.
"fashion".
på riktigt.
chefredaktörer och front row material.
inte sådana som jobbar "med mode".
hatar det.
hatar!
(mindervärdeskomplex så det skriker.)
köpte daisy idag, och försökte göra vintagefynd på free p-star.
javisst. det gick ju inte alls.
vad är problemet som gör att jag inte kan köpa billiga kläder?
är det för att det hänger för mycket på ställningarna?
för att polyester ger mig mental klåda?
hatar det med.

she's lost control.

jag vet inte, och det är way för tidigt att säga något, men jag har lämnat mitt nummer för ett eventuellt gallerijobb.
mer och mer tänker jag att jag inte vill åka från paris.
att mycket vill ha just mer och att det finns saker jag inte har lust att lämna.
yoghurt, tillexempel.
sedan bara, jaha, men hur ska det gå ihop och daniel och allt, allt, allt.
sedan kommer jag ihåg att det är tre månader kvar tills det ens är jul och jag kanske tröttnar.
franska killar tillexempel, ewww.
såå tråkiga.
klockan stannar, man förstår ingenting, hur kan ni vara så genomboring?
och bajset överallt förstås, och läskiga tiggarkvinnor (kvinnorna är skitmycket äckligare än männen, varför?) och kloakdoften och sånt.
mm.
men iallafall, galleri.

directionless so plain to see, a loaded gun won't set you free.

idag började jag på franskkurs.
alla andra i klassen är skitfula och det är första gången på två och ett halvt år jag går i skolan.
har läxor.
känns som om jag är tolv år.
känns ganska fjantigt.
samtidigt är jag förväntansfull och glad och sånt, och det är det töntigaste, sitta i ett skitfult klassrum med massa östeuropeiskor och bara...apprend le francais.
låtsas att jag tänker lära mig vad de heter.
orkar inte bry mig om fula människor.
man måste ju sortera på något sätt.
eller?
gud, borde man känna sitmånga?
låta tvåhundra människors namn trängas i huvudet.
jag vet inte.
jag ser mig själv lite som en klubb, en sådan där man måste stå på listan eller iallafall se ut som att man borde göra det.
man kan också komma i sällskap.
kanske ska jag prova en en liberalare dörrpolicy?

I remember, when we were young.

jag glömmer bort att jag, pågrund av ett hjärnfel, inte kan se biografiska filmer.
eftersom jag tror att det är på riktigt.
att sam riley är ian curtis.
att vad jag ser inte är en biofilm utan luckan in en annan människas liv.
som being sam riley, nej ian curtis, nej...
som när man blir helt caught up i ett tvspel och skriker åt gubben att gå dit man vill, sådär som vissa (män) blir med sport.
så är det.
jag sitter i biofåtöljen och bara, nej ian, eller nej, sam, nej ian, tillsist vet jag inte ut eller in.
bara att jag vill vara hans vän?
fan också.
känner mig helt borta.

I put my trust in you.

och så är det ju den första oktober.
om tjugofem dagar kommer daniel.
tänka sig!

where will it end?

jag såg control igår, på gaumont opéra.
den kändes så svensk ibland, close-ups i motljus.
en backe och ett knotigt träd. som gotland.
jag är en så töntig sucker för just exakt det där också.
hjärtskärande romans.
olycka.
ian såg ut som pete doherty innan heroinet. åtminstone i filmen.
när den var slut drog jag mig ur fotöljen och utomhus var det ljummen natt.
hemma sedan lyssnade jag på joy division i två timmar.
känns som om jag har ont någonstans, men inte kan känna vart.