living is easy.

fint väder.
jag har plånboken full av 1 och 2 euromynt.
tänker bloody mary tänker rosévin?
no stress café, ta med en bok.
campari juice?
ja. mm.
så hej då.

for always and ever, never let go.

mm, eller så stannar man inne, läser franska klubbbloggar och skickar mail om att bli uppsatt på listan.
either way.

let's capture the old times.

lite tänker jag såhär, my friends they come and the lines they come by och ikväll tänker jag inte rest the chemistry.
som om mina goody two shoes inte kommer överrens med min postpubertala "experimentlusta".
och så är jag bara så uttråkad.
så grymt grymt uttråkad.
vad mer?
vad ska jag säga.
ämnet känns ganska uttömt.
kanske gå ut då, ändå.
fan.

all the love we've got in store.

varit inne hela dagen.
lyx.
eller?
det har ju regnat, vad ska jag göra ute men nu vill jag bara dra på mig något mysigt och gå med dig och dricka en macchiato.
dubbel.
sedan kunde vi bli fulla?
äta middag?
jag vet inte.
varför håller jag på så här, som om det hjälper, som om dra igenom malmö i huvudet (kaffe på solde, en drink på metro?) får mig att tycka att paris känns roligare.
eller vadå roligt, som om det var det, och inte jag.
som att jag inte vet vad det är, och att det är mitt fel, men jag vill inte säga det. okej. jag hatar saker som är mitt fel.

miao. miao. miao.

jag vet att jag redan postat den bilden men jag kan inte upphöra att fascineras av den.
titta liksom, den ser ut som katternas svar på den ledade dockan.
"benen går att böja åt alla håll!"
jag bara tittar och tittar och tittar och tittar och böjer....sedan håller jag den lite i handflatan (handflatan, eww. äckligt!) och petar på bobblehuvudet, tills jag inser att det inte är något bobblehuvud och att jag återigen är åtta år gammal och jag och min klasskompis nathalie kastar gris med hennes hamster tussilago.
slutsats;
mest vill man bara beskydda dem, men resten av tiden vill man se hur mycket som är för mycket.

just because you've been exploring my mouth doesn't mean you get to take an expedition down the south.

igår när jag skulle sova hörde jag mystiska ljud.
först efter ett tag insåg jag att det var mina egna andetag.
kände mig dum.

kan inte förstå, och framförallt inte acceptera att tiden redan är här då man vaknar och tror att man, eftersom det är mitt i natten, lugnt kan sova vidare och två minuter senare ringer alarmet.
varje morgon är tortyr, mitt huvud väger som en medelstor sten (inte bumling, inte pebbles men en man måste hålla med båda händerna) och jag kan inte förmå mig själv att gå upp.
och då är klockan ändå ganska nådiga kvart i åtta...
och så regnar det idag också. det hjälper inte.

och när jag tänker på det är det fredag och det brukar ju vara upplyftande men nu, vad spelar det för roll?
ingen daniel, ingen bredvid mig i sängen ingen, ingenting.
inte ens ordentligt godis liksom.
men åandra sidan en utmärkt ursäkt för att stanna hemma, se sista avsnittet big love och resterande sex and the city.
på måndag, kanske tisdag dyker väl förhoppningsvis sopranos tre och fyra upp tillsammans med vem vet (daniel) hur många filmer, och vilka. entourage också, för den delen.
ibland vill jag bara få lov att vara hemma.

yeah but nobody searches and nobody cares somehow.

idag har jag köpt en klänning och en tröja på gap, min nya, något otippade, favoritaffär.
jag har också promenerat i fem timmar.
det var kallt och friskt och stundtals tittade solen nästan fram och jag kände mig hälsosam, som om salladen och promenaderna gör mig till en bättre, friskare, människa.
så jag gick till marc jacobs för att se om det kommit in nya special items (det hade det inte) och palais royal är, oavsett väderlek, alltid slående vackert.
så fort man kommer in på gården händer det någonting med ljuset, även om det inte finns något, även när molnen är tjocka och oigenomträngliga, så skapar sandstenen och pelarna mjuka skuggor och trädkronorna i alléerna är grågröna och gruset har samma färg som fasaderna och det känns som om verkligheten har bleknat, inte på ett urtvättat sätt, men som om man färdats bakåt i tiden via ett fotografi från femtiotalet.
så sitter där ju också jämt konstelver och ugglar över sina block.
sedan gick jag till wh smith för att ägna mig åt min drug of choice och någonstans mellan att jag kom ut därifrån och innan jag kom fram till champs elysée drabbades jag av sådan där lycka.
den sorten som kommer från ingenstans särskild och slår dig i magen, eller nej, smeker dig så att det ilar i magen.
och längs ryggen...och så vidare.
och det blev både lättare och svårare att andas och jag kan inte berätta mer.
det är privat.
men känslan av att vara mycket mycket lycklig är förvillande lik känslan jag får när någon gör alla de rätta sakerna och sedan kastar mina kläder på golvet.
och det var min dag.

out on the streets, they call it murder.

hela mitt liv handlar om sallad, känns det som.
jämt jämt bara sallad.
vad ska det vara för sallad idag då?
är salladen fin?
(nej, salladen har ruttnat i påsen och blivit till brunt salladsvattengegg som ligger och flyter. mm. det är bara att tvätta bort. och så gört jag det. sedan river jag bort de ruttnaste bladen med händerna och typ kramar ur dem på den mesta överflödiga ruttnaden så att det ruttna rinner genom mina fingrar för att det inte ska bli för blött i soppåsen. christ. är så vuxen.)
sedan sköljer jag salladen och torkar salladen blad för blad sedan skär jag tomater och gurka och river morötter och tvättar rädisor och så vidare.
sedan handlar det mycket om kakor också.
men eftersom jag äter så mycket sallad jämnar det ut sig.
eller?

act like I never told you.

inatt drömde jag om café noir killen.
bara det att han var skittöntig och ful i drömmen och blev kär i mig.
nu är jag lite rädd för att eventuellt träffa honom igen.
han bara vägrade gå.
det är det värsta.
man hänger med någon, tillsist har man fikat slut på alla samtalsämnen och personen ifråga börjar bli mer belastning än sällskap.
man hintar finkänsligt om att man "måste hem..." ska "göra..humhm..."
personen bara toppen. kan jag sova över?
man bara, jaaa...men jag ska tvätta. städa. masturbera. du vet. privacy?
personen fattar ingenting, the more the merrier typ och du vet inte om det är en människa eller en igel du har vid din sida.
skitscary.
så var han.
nästa gång han är utanför skolan blir det kalla handen.
igår fick jag också spamsms.
det skulle aldrig hända i sverige.

love me love me, say that you need me.

clearblue?
är det inte graviditetstesten som heter så också?
ew.
hursomhelst började det ändå typ regna och mina tennisskor läcker.
nu ska jag istället äta ett kilo vindruvor.
byebye.

superstar dj, here we go.

himlen är klarblå. det är ganska kallt. kan bli en ganska bra parisdag?
(anna uttalar paris hilton som staden paris. på svenska. låter så märkligt. pariis hilton.)
tror jag ska gå till bastille, come on eileen, botanisera bland hermèssjalarna.
vara gorgeous.
för det känns som om det är någonting som inte stämmer.
någonting jag stoppat undan så gott det gick men det skaver fortfarande. lite. tillräckligt.
(är det brevet? lägger för stor betydelse vid brevet, bara att kalla det "brevet" låter ju ödesdigert. ahh.)
ja. okej. fokus.
promenad, (låtsas)shopping och clearblue sky.
hej då.

you get misstaken for strangers by your own friends.

jag har skickat brevet till min pojkvän nu.
känner det sådär som när man släpper det och bara, i exakt samma sekund som det glider mellan fingrarna ner i brevlådespringan "neeeeej".
lekte med tanken att gå in på postkontoret och kräva brevet tillbaks.
fast jag vet inte riktigt varför.
det är ett bra brev.
ändå kommer jag gå och vara illamående tills på onsdag.
jag vill inte att han ska ta det på fel sätt?
självklart är det det, men vaddå då?
vilket sätt skulle det vara?
"ursäkta mig, men när jag kommer hem igen vill jag ha sex hela tiden."
buhu!!
tror inte det va?
(men ändå!)
(tänk om jag var less neurotisk. mer...oneurotisk. ahh. mer callie, mindre meredith. gud, tänk om jag var callie. tanken svindlar.)
idag blir det....tadah, ungskyckling till middag!

hope in your hands.

det är något tvångsmässigt över hur jag tvinnar mitt hår.
måste, måste sluta.
(upptäcker att jag gör det nu.)
helvete!

you've stopped us from singing.

morotsris är skitkonstig mat.
och praktisk.
har börjat uppskatta praktisk matlagning på ett helt annat sätt.
jag lagar typ allting i ugnen och bara "in med det".
eller stoppar ner allt i grytan och tar upp det en halvtimme senare, ställer på bordet.
så bekvämt.
sen bara tyst och ät.
saken är att alla älskar det.
bara, mmmm, gryta!
ungskyckling!
och mina dessertörfasoner bleknar vid sidan av mina kulinariska mästerverk.
genious.

hahahaha.

det verkar som om det ska regna i paris.
luften är kall och rå och jag ska snart göra morotsris till lunch.
och mer då?
jag skickade kärleksfullt sms som förblev obesvarat och sedan skrev jag ett brev och allt var bättre.
faktiskt.
verkligen.
blev glad och somnade glad och vaknade imorse trött som sten.
idag hoppas jag att han från café noir är vid skolan igen. jag vill ha en kompis.
och om det regnar ska jag gå in mina MJ gummistövlar på riktigt.
mysa!
skittöntigt, men ärligt, cut me some slack.
fatta vilken mardrömshelg det här varit.
brr.

it's all fine now. all fine. you're all mine.

hittar på skrivbordet: ett paket dim "beautiful string" (beautiful string?), vinrödlila.
amen eww.
jag trodde att i det här huset var det bara jag som tappade bort mina trosor?



ps. så dålig humor. lite för tidigt på morgonen för det egentligen, men en gång=ingen gång.

ps igen. kan inte släppa det här. det värsta är att förpackningen är hjärtformad. blää. man köper bara string i hjärtformade förpackningar om man ser "skötet" som en "blomma".
garanterat en äcklig man med hästsvans (ian i high fidelity) som kommit på det här.
"-JAG vet!"
hjärta=fitta. fittan är hjärtat.
han kittlar dig med sina kluvna toppar.
gud, måste gå och duscha bort det här.

you fly straight into my heart.

känner mig lite som att jag har helt orealistiska krav och förväntningar, som om jag är super high maintenance och en handfull.
eller nej, rättelse, jag känner mig som en öppen bok.
det är du som får mig att känna mig som skräckflickvännen i valfri komedi.
jag menar, måste jag verkligen själv be om att få höra någonting uppmuntrande?
kan du inte förstå att du ska säga att du längtar efter mig så mycket att du inte kan sova, att du ligger med min kudde i famnen och bara...längtar hela nätterna.
det är naturligtvis inte sant, men om du hade sagt det hade du iallafall tänkt tanken vilket hade gjort det nästan sant.
och då hade jag i min tur somnat med ett leende på läpparna.
är det svårt att förstå, verkligen?
är jag knäpp som håller på och obsess så mycket över det här?
jag har för fan aldrig varit romantisk innan, men nu, vid helt fel tidpunkt bara väller flickan inom mig upp.

now we should dance like two fucking twins.

okej, det värsta som finns, folk som sprider sitt äckliga smolk omkring sig, framförallt ner i andra människors lyckobägare.
sitter som olyckskorpar och kraxar bittert, kastar skuggor av olycka och död och meningslöshet runt sig.
det är jag.
christ.

I see your lips are on fire and life is wine.

kontrollfreakighet?
är det därför jag klistrar mig vid skärmen, l'ecran, sänder helt värdelösa tänkar i din riktning, förmå dig koppla upp dig, så jag ser.
vart du är.
vad du gör.
jag känner inte igen mig själv när jag är cp, vägrar tro att det är jag, att det istället är avstånd som driver vemsomhelst, tillochmed dig till vansinne, men så är det inte, och du är jämvikten själv, stå stadigt med fötterna på jorden och bara önska det bästa, aldrig svavelosa.
aldrig som jag.
gråta tröstlöst av ilska och vanmakt, tappa tyglarna och finna sig själv någonstans man inte vet vart det är, en plats men helst inte vill veta av. att man har.
aldrig stänga av mobiltelefonen, sätta på den efter tjugo minuter, ångra sig framochtillbaks. eller gör du?
är vi mer lika än jag tror, är längtan en bitch, känner du som jag?

och nu spiller jag the beans och har hjärtat utanpå, men what, det är för fan söndag. klockan är halv två, vad gör man annars, om man inte låter ångest skölja över en och försöker hålla sig från att give in och dö på fläcken?
om jag bestämde skulle söndagen suddas från kalendern och allt skulle vara happily ever after.

get some colours on.

en sak jag aldrig slutar irritera mig på; människor som låtsas inte se mina kritvita ipodhörlurar och attackerar mig med sina frågor, sina "snälla signera min fria minkarna lista" uppmaningar och så jävla vidare.
värst de som bara säger någonting och jag ställs inför två alternativ, gå vidare eller ta ut ena hörluren och bara vadå, trots att jag vet att det inte är någonting jag behöver höra, ingen ovärderlig upplysning, sen bara och, gå vidare och ha förlorat en minut.
fatta att jag inte hör någongång då!
egentligen hatar jag att jag hatar det också, men åhh.
det är inte ens de snygga killarna.
förstås.

oh. oh!

ny dag. nya tag?
det är lustigt med vilket perspektiv, och känsla av stilla skam, man vaknar efter en natt full av hysteri.
jag känner mig nästan som en ny människa, en lätt medicinlugnad människa.
mina rörelser är lite långsammare, min tunga lite oformligare.
det gör ingenting.
ska jag stå ut en dag till som 24/7 fille au pair står morfin egentligen högst på önskelistan.

maybe it's time we gave something new a try.

jag hatar mig själv och jag skäms, men ibland är jag så missunsam att mitt hjärta bara rinner ut genom fötterna och ersätts av något helt annat. tomrum??
och så är allt vassa kanter och knapphändiga svar.
jaha?
mmm..
himla med ögonen och hoppas att du vet att jag gör det, hoppas att du hör ekot av mina klampande, arga hälar, viljan att kasta och ha sönder, göra sönder, och i bröstet slits allting itu och vassa bitar av glas och porslin och du, du...inte komma längre, vad ska man säga?
tillochmed i blint raseri hör jag hur dumt det jag tänker låter.
jag hatar dig för att du har roligt, för att du inte tänkte på mig, för att du skickar tråkiga sms.
förstår hur orimlig, hur kvinnligt hysterisk jag är när jag fantiserar om hämnd, om mörka, långa spensliga män, om sådana som bara har ögon för mig (och alla jävla fjortonåriga modeller paris kryllar av. nä, ursäkta mig, bara för de fjortonåriga modellerna, vem tror jag att jag är?)
så spela interpol istället tills trumhinnorna blöder och mitt huvud känns som om det dansat hela natten, blivit inlindat i bomull och sedan försvinna in i komasömn. snabbt.
hoppas att du ska säga de rätta sakerna, men veta att hur stor är chansen.
när sägs någonsin de rätta sakerna, vet ens någon vad de är?
veta att det här är bara i mitt eget huvud, att det inte finns något riktigt problem, eller?
får inte jag bestämma, känna det själv?
att du borde...
älska mig mer?
tänka på mig?
uttrycka dig bättre?
överraska mig.
säga att du tänker på mig naken och gillar det.
men jag är envis och vad är du? clueless?
ingen säger någonting och hej, hejdå. ha det bra.
sedan vaknar jag imorgon och det är jag som är en bitch och tusen nålar av dåligt samvete för i dagsljus är tillochmed en idiot rationell.
fuck!!

you may be right, but I'm righter.

det känns som om internet har hängt sig.
noll nya mail, noll nya meddelanden på min wall, noll msnkontakter online, noll uppdaterade bloggar, nollnollnoll.
och istället är det meningen att jag ska titta på taxi tretusenåttahundrafyrtioåtta och jag orkar inte ens förstå vad de säger, för ärligt, jag ser ju att det inte är nåt viktigt.
så då bara, jaha jaha istället, rulla tummarna, tänka jävlajävlar och helvete.
vilja dö.
vilja dö av självömkan och kvävning, samtidigt.
vilja dö av strypsex gone wrong, andning? liksom. jag vet inte.
vilja döda alla såkallade "vänner", "pojkvän" och vilja missilbeskjuta mitt eget såkallade liv.
är det inte bättre än såhär?
vad har jag missat, egentligen?
och det enda jag gjort idag är att gå upp och ner längs seine, på varje sida.
vad är så jävla speciellt?
och så har jag skitsnygg ögonmejk men det hjälper inte alls. ens.
så det är bara jahajaha, tänka vin och tänka ansiktsdrag som börjar sacka ihop, svullna, rödna efter ett enda glas, tänka skitsmala fransyskor med rådjursben, spotta ut chokladen. mystiska luggar och erotiska liv. dra i mina egna testar (okej, det är inte sant. mitt hår har varit sjukt hett enda sedan jag klagade på det förra gången), dejta duschen.
känna, är botten nådd? hoppas ja, fast ändå inte, ju.
tänka riddare i svart läder och rädda mig, gör något, händ något.
och så vidare, vidare, vidare.
tulla på vodkan i frysen??
vara skitbakis imorgon? passa på pojkar, tjata att vi ska gå ut i soooolen.
laga mat. kräkas. få sparken. åka hem till sverige.
snipp snapp snut.
the end.

your heart makes me feel your heart makes me moan.

från barbent iklädd sommarklänning till huttrandes i pälsmössa på två dagar.
köpt kashmirkofta att flytta in i, ingen kommer se mig förrens frammåt våren någon gång.
det gör ingenting.
mitt hår ser ut som skräp.
mina dagar kan enkelt delas in i sådana där mitt hår bara är, och de då det ser ut som om jag lagt sopor på huvudet.
det har tagit lång tid att acceptera, men det är helt enkelt så det är.
känner mig mer poor än vanligt.
som om jag borde, måste hålla i slantarna.
vända på dem.
bio?
och bara...nej.
vara duktig.
ser trehundraåttio avsnitt sex and the city.
längta.
läsa le prince caspian och simultant höra ljudboken jag hade när jag var tio spelas upp i minnet.
promenera upp och ner, upp och ner.
rita kartor i huvudet.
känner mig också mer aging än vanligt, oftare säger främlingar madame snarare än mademoiselle till mig.
vad är det om?
känna det som om paris sträcker sig ändlöst åt alla håll, finns både bakom och framför mig, fundera på nästa drag, tänka på åsnorna i luxembourg. tänka på utställningen som öppnar där nu, tänka giacometti på beaubourg, tänka david lynch på det där galleriet och hollywoodfoton på palais de tokyo.
tänka på utsikten vid trocadero, tänka på att åka tangobåten när du kommer.
dansa på seine. dricka champagne.
tänka extraordinärt, tänka romans och romantik och kärlek.
tänka att längtan kan vara spännande.
om man gör den det.

and now?

idag när jag hämtade charlotte utanför skolan träffade jag en kille som jag satt bredvid på café noir förra lördagen.
jag vet inte varför men det var väldigt spännande.
vi tittade på varandra i smyg.
som om vi inte var säkra.
fast jag vet ju att jag var det.
undrar om han kommer vara där imorgon också?
igår var jag nedanför eiffeltornet, vid ecole militaire.
de har satt upp en rugbyboll i ett av tornets mellanrum.
rugby är jättestort här.
det är svårt att förstå varför.
annars vet jag inte.

can't hold you too tight.

det är märkligt med saknaden.
hur jag smeker mobildisplayen med tummen innan jag skickar meddelandet, som om han kommer känner den när han öppnar och läser det, hundra mil bort.
min hand.
i ett annat land.
ett annat väder.
ett annat språk.
och det hugger i hjärtat, som om det kämpar för livet, vill trassla sig ur kroppen tillbaks till dit där det hör hemma.
med pannan mellan skulderbladen, fingrarna intvinnade i hans hår.
så nära det går.
och alla de morgnar jag rusar ur sängen kommer tillbaks, de månaderna jag inte ens orkade säga hej.
som en dålig smak och ånger.
att jag skulle ge vadsomhelst nu för att ta det tillbaks, för att ta tillvara det jag tar för givet.
och så är det ju.
det vet jag ju.
men ändå.
när jag läser inkorgen med ansiktet rödsvullet av gråt, när hjärtat tränger ut ur bröstkorgen i panikartad spädbarnsförtvivlan.
hör mig! se mig! minns mig!
när jag inte kan låta bli att titta på foton.
när jag ler som en fåne för att du är fångad på bild.
och det inte spelar någon roll hur du ser ut.
när jag kämpar mot tiden, mot geografi och fysik och världslagarna. försöker spola framåt, bakåt, vara någon annanstans, önska mig till dig.
frustrerad somna med en kudde i krampaktigt grepp, vakna mitt i natten två gånger och finna att den fortfarande ligger fastklämd mot mig, att armen låst sig, att tillochmed kroppen längtar, saknar.
tänka att jag ska ta med dig till trocadero och låta eiffeltornet dyka upp från ingenstans, tänka det ska vi äta, dit ska vi gå. lägga på minnet utställningar, ställen, vad du skulle tycka om.
känna att det också kan vara så ljuvt, så stillsamt, uthärdligt att sakna, skriva brev, berätta om min dag, göra planer.
och undra hur det går ihop.

paris paris, potatisgris.

det hade varit skönt att säga nagonting trevligt, men det kan jag saklart inte.
längtan äter upp mig innifran och livet, världen, hatar mig.
och visar det övertydligt.
sa allt jag drömmer om är lämna paris, krypa ner under mitt malmötäcke och glömma att jag nagonsin tagit mig ut därifran.
struntar i den varma höstsolen och att staden är ännu vackrare, ännu mer perfekt romantisk och bildskön pa hösten än pa varen.
i att jag gick hemmifran till triumfbagen till trocadero och hem igen längs seine idag, att löven sakta skiftar färg längs boulevarderna.
vill bara hem, till dig, lägga mig bakom din rygg och grata.

fittahelvetekukhorsskitjävlacpmissfostersär.

det känns som om mitt liv faller i bitar bara för att den jävla skithögen till dator gör det.
vad ska jag göra nu, liksom?
inte titta pa film och inte kommunicera med nära och kära (nära, kära?) iallafall.
säljer gärna min själ till djävulen, lanar gärna ut fittan till gubben pa supporten bara den startar igen, bara jag kan använda den, bara jag slipper sitta här i jävla paris helt själv och undra vad som händer hemma.
var tvungen att handla accessoarstrumpor, fyra par, bara för att att fa tänka pa nagot annat.
och ja, jag erkänner, i förhoppningen att allt skulle vara bra och som det ska när jag kom hem igen.
hahahahaha.
vill dränka mig, hänga mig och tappa mig pa allt blod samtidigt.
ringde mamma och grät.
om hon inte skickar en ny med ups eller nat gör jag henne arvslös. dotterlös.
om du tycker att det här verkar överdrivet, proportionslöst, som mycket väsen för ingenting, att jag verkar vara ett bortskämt barn utan perspektiv pa saker och ting har du aldrig varit strandad i främmande land och du har uppenbarligen ingen dator.
jag hatar dig.

merde, putain, merde merde merde.

jaha.
det enda jag kan lita pa är att datorn ska invagga mig i en skön försäkran om att den fungerar, gar att använda, är tillförlitlig för att sedan, när jag min idiot minst anar det, vända mig ryggen och skrika fuck you at mina desperata försök att ateruppliva den.
fuck you kim, jag fungerar väl när jag själv vill.
aldrig. alltsa.
jag vet inte vad fitta heter pa franska, ska genast ta reda pa det.

well I made you and now I take you back.

silly me hade ju glömt det dåliga med att ha internet bara ett klick iväg.
att man loggar in på hotmail och finner inkorgen....tom.
jaha.
liksom, vad gör du en söndag klockan två?
varför tänker du inte på mig?
undeförstått, som jag gör.
som jag tänker.
som jag längtar.
vi kan fortsätta, som jag förgås over here, och du gör, ja vaddå? over there.
och det här är inte jag, det här är den hysteriska, den svartsjuka, den misstänksamma, den deprimerade, den förtvivlade flickvännen.
hon som känner sig försmådd.
hon som drömde att du skulle åka med dina kompisar till kanarieöarna istället för att komma hit och hälsa på.
hon som vaknar med ett styng av besvikelse varje helgmorgon för att du inte tänkt på henne i ett ögonblick av berusad längtan.
inte jag alltså.

changing someone's facial design.

ha.
igår var världens skönaste dag, en sådan dag ni i sverige bara kan drömma om.
jag second hand fönstershoppade i marais, på jakt efter ytterligare en päls. en carrie päls. gick sedan över till vänstra stranden, besökte apc, köpte en tradi på ett boulangerie, åt den i solen i luxembourgparken, läsandes the emperor's children som är skriven på sådant språk att den tar en evighet att läsa, så detaljerad att en sida känns som tre bara för mängden ord som sprutar ut över en såfort man slagit upp den.
sedan köpte jag ganska äckligt lösgodis på boulevard saint germain vid odéon, snurrade runt bland uteserveringarna och gallerierna i jakt på en kir och en plats i solen, la palette var givetvis fullsatt liksom alla andra ställen, gick istället in på taschenbokhandelnd vid rue buci och tittade i den stora araki boken, närbilder av blommor blandat med bondage och närbilder på flickor med blommor i analöppningen.
funderade på möjligheterna att vara nakenmodell, kanske för en konstklass.
såg en kvinna komma gåendes med en marc jacobs påse innehållandes gummistövlar och hjärtat slog en liten volt, när jag gick förbi i torsdags fanns det inga men nu hade de tydligen dykt upp så skyndade mig bort till palais royal, över pont des arts, genom louvren och över place colette och köpte ett par, delikat mönstrade.
drack en liten öl på café noir och tittade på en söt bassett som stod kopplad tvärs över gatan.
så fort någon med mat gick förbi gjorde den tappra försök att nappa åt sig en smakbit. förgäves.
sedan sushi och in bed by halv tolv.
idag tänker jag palais de tokyo, tänker jag bio och popcorn, tänker jag promenad.
sådant.

hey ho. let's go.

fitta, allt försvann.
men jag har internet igen, sladdinternet förvisso, men hej, efter fem ouppkopplade dagar är jag inte petig.
speciellt inte när airportkortet är cassé.
nu gäller det bara att vänja sig vid ett svenskt tagentbord igen.

I need you to tell me it's okay.

sag det hittills sorgligaste avsnittet av sex and the city igar.
sedan grät jag mig själv till sömns och läste gamla sms för att paminna mig om...vada? nagot.
vilken idiot jag är.
om att jag är här, när jag skulle kunna vara där.
hemma.
att jag valt den här misären själv.
att jag därför far skylla mig själv.
borde kasta mig in i nagonting.
manisk träning.
manisk shopping.
har inte rad.
champagnefylla.
selfpity.
lasa dörren.
inte ga ut därifran.
sedan vara en ny människa om tva dagar.
fem kilo lättare thanks to deprission och strida strömmar av grat.
ny, snyggare, lättare, med ögon som sju svara ar.
varför kan jag inte grata längre?
spiller jag fler än säg, tio tarar, är det kört.
mina ögonlock sväller som om de var uppblasbara och ingenting jag tar mig för tar ner svullnaden.
bra.
not.
tänk om jag iallfall hade rad att ga raka vâgen och köpa de där Marc Jacobs stövletterna, da hade jag inte hatat att vara jag fullt lika mycket.
plus att jag hade varit tolv centimeter längre.
vilket skulle göra mig sjukt mycket smalare.
right?

I will get my satisfaction, I will blow your paradise away.

ska jag vaga lämna in datorn till maccentret i närheten?
till den kedjerökande, rödhariga kvinnan?
ahh, vad skulle jag inte ge för den sterila miljön pa applestore, eller kullander och kullander, eller inwarehouse, för den delen.
fanfanfan.

oops there goes my kids all over your face.

bloggdöden.
jag är för deprimerad för att göra sa triviala saker som att blogga.
försöka berätta om mina dagliga gratsessioner i duschen.
om hur jag sjunker ner pa huk under munstyckets massagestrale och snyter mig i fingrarna.
tarar, snor, vatten. same same, but different.
hur jag kommer utkrypande ur badrummet och snabbt skyndar mig in pa mitt rum, ner under täcket.
en walk of shame, puffögd med röd svullen näsa, genom hallen, hallen som under de kommande fyra manaderna är min.
jag har gratit sa mycket att huden i mitt ansikte blivit svullen och glansig.
känner mig som gollum. vill gömma mig under en sten, äta levande fisk.
sa jag sitter pa mitt rum och tycker synd om mig själv för att trettiotusenkronors macen inte vill koppla upp sig med airport, vad ska man göra, och bestämmer mig för det enda möjliga alternativet.
underklädsshopping.
första hur meningstlöst livet känns när inte ens printemps lingerieavdelning far mitt hjärta att sla volter.
det är ju julafton, födelsedag, löning, langhelg och betald semester morphed till en och samma sak, för christ's sake.
men jag ljög.
i min förvirring, min ambivalens, min sinnessjukdom, är steget fran gratmild till nymfoman löjligt kort.
jag sitter och grater i duschen.
sedan tânker jag pa att bli tagen mot väggen.
pa hur kinden trycks mot det kalla, vata kaklet, hur bröstvartorna gnids mot fogskarvarna. skulle det vara skönt?
jag ser sex and the city och grater, sedan far samantha till det och graten fastnar i halsen.
jag äter baguette och funderar pa nästa flight hem, sedan ser jag baguetten i min hand. baguetten.
jag tvättar en gurka och ser mig själv massera gurkan ren med cirkulära rörelser, upp ner, upp ner.
sedan grater jag.
and it goes on and on and on...
star inte ut.
imorgon ska jag försöka med khiel's, sephora, apc, nutellacrêpe och vin.
det tunga artilleriet.