the guilt will kill you.

ibland hatar jag bloggen.
jag antar att jag är en dålig bloggerska, varannandag känns den nämligen som en äldre släkting man vet att man borde ringa oftare men varje gång man börjat slå nummret rinner alla ansatser ur kroppen och landar i fötterna som bestämt styr en åt ett annat håll. motsatt håll.
bort från farmor och mormor och jaaa, neej, mmm.
sedan asdåligt samvete men inte göra någonting åt saken ändå.
vad skulle det vara?
min mormor frågade mig en gång varför jag inte längre ville komma och hälsa på i sundsvall, jag älskade ju det när jag var åtta?!
vad ska man säga?
jag har fått andra intressen. hundar rockar inte min värld längre. tyvärr.
det måttet av självuppoffring ryms inte i mig, att jag av pliktkänsla kan tänka mig sitta med en cocker spaniel i knäet och blicka ut över indalsälven.
så är det med bloggen också.
den blir gaggig, ber mig om saker jag inte kan ge, inte vet vad de är, jag förstår inte vad den vill mig, börjar stampa med foten och titta på klockan, ehh, du, jag har lite bråttom nu, måste...måste...laga mat. ringa ett annat, livsviktigt samtal. gå på möte. eller vad som jävla helst.
förlåt.