honey don't you weep, there is nothing as lucky, as easy, as free.

jag vaknade fem i natt.
det var omöjligt att somna om.
miljarder saker som drog i mig från alla möjliga håll, ignorerade negligerade glömda förträngda ting som sakta sipprade upp till den medvetna delen av min hjärna.
det är svårt att förhålla sig, det känns som om jag slungar mig själv ut för den högsta backen i bergochdalbanan och den naturliga reaktionen är att spjärna fötterna mot vagnens golv och låta knogarna vitna i ett panikartat grepp om skyddsspärren.
men det finns ingen sådan nu, och inget golv bara timmar som obevekligt går och jag kan springa benen av mig i förtvivlade försök att hålla samman allt, att samla tiden, bara för att se att den likväl rinner mig genom fingrarna.
det märkliga är att det är så okoncist.
oberäkneligt.
jag gör packlistor och sedan stoppar jag allting i den oansenligaste lådan och låtsas som om där ingenting finns.
åka?
åka!
tänker på nutella crêpe och på när du kommer till paris och på att använda min nya pälsmössa och i nästa ögonblick befinner jag mig i januari i malmö och i allt som händer då.
vilket stressar mig mer än resan själv. oförmågan att ta en sak i taget, istället känna allt på samma gång, vara på alla ställen samtidigt.
ett slags dåligt samvete.
lämna er. för det grönare gräset. kompensera med att längta hem, tillbaks, vara med er ändå.
som om det hjälper.
som om ni inte visste det ändå.