raise my hand, kick my leg, it's all orcestrated from above.

och igen.
så är det så.
så blir vi så.
som om allt som finns bara är tystnaden mellan oss.
som om allt borde sägas men ingen gör det.
som om det inte fanns någonting kvar.
utom var sitt rum. alla taggar utåt.
och det är en sten i magen att se dig som en klump dödkött bunden runt min fot, ett hål i hjärtat att vilja men inte kunna älska. tycka om. just nu.
vilja vråla säg någonting, vadsomhelst, för en gångs skull, inte förmå mig.
läpparna limmade samman.
för kantig för att bli betrodd med ord.
tänka om jag somnar nu, och allting går över till imorgon.
tills det svarta hålet knackar på nästa gång, suger ut allt det som finns, det som borde vara här.
jag blir för trött för att tänka tankar, för trött för att styra kroppen, hålla huvudet högt.
för trött för att orka se på dig, se in i dina ögon och känna det som om att vi inte är hemma.
som om att allting som räknas i en människokropp, lusten, glädjen, livskraften, befinner sig någon annanstans. runnit ut på golvet.
såfort det dysfunktionella gör sig påmint, vårt fel.
kommunikationsproblemet.
och vi drar för gardinerna och in oss i oss själva, säger ingenting.
väntar tills det tröttnar, ger sig av.
imorgon, när vi sovit på saken är vi ganska säkra på att det är ofarligt att ta sig fram igen.
att det ska gå att tala, forma ljud och ord. föra samtal.
vara vuxna människor.
min kropp känns för liten för det som växer i min hals.