there's no romance in my blood.

jag är dålig på att hålla kontakten.
det är trist.
men varje gång jag ska ringa någon känns det som om jag är på väg att beställa min egen avrättning.
prata. träffas. umgås. visa sig från sin bästa sida. inte bitas. le. skratta.
jag orkar inte.
det känns så himla..menlöst.
och besvärligt!
mest besvärligt.
det känns som innan man ska iväg på ett träningspass.
jag vill inte, typ.
hela kroppen och hjärnan skriker vill inte vill inte vill inte. du är inte min mamma, du kan inte tvinga mig.
man försöker övertala den jamen, det är ju bara innan det är drygt, sen blir det ju jätteroligt.
kroppen går inte på den lätta.
och saken är den att det inte känns som om jag går miste om någonting särskilt.
så det är svårt att komma med hållbara argument.
likadant är det med att gå ut.
innan, när jag var yngre, var att gå ut en förutsättning för att man överhuvudtaget skulle kunna andas. för att man skulle kunna fortsätta leva och framförallt förstås, fortsätta umgås med sina vänner.
missa en fest eller ett klubbesök och du kunde lika gärna se dig om efter en ny bekantskapskrets för det finns inget sätt att komma ikapp, att hänga med om du inte har alla pusselbitarna.
såg du lena? säger hon.
nej säger du.
jaha, svarar hon och that's it.
men så är det inte längre.
festen du missar kommer inte vara den roligaste på året och ärligt talat skiter jag i om jag missar den hundrade franska dj:n som splear i malmö iår.
ändå önskar jag att det inte var så.
att jag skärpte till mig lite.
för jag vet ju att ju det blir så roligt man gör det.