took you two years to win my heart and two words to break it.

igår var det måndag och final fantasy spelade på pildammsteatern som var nästan fullsatt.
det var roligt.
han var ganska rolig och som extranummer spelade han joanna newsome's peach plum pear som jag inte lyssnat på på evigheter.
framförallt spelade han took you two years...och mitt hjärta stannade lite.
jag är en fool för stämning och en utomhuskonsert av en ensam pojke klädd i orange ärmlös skjorta med en fiol och några pedaler blev för mycket. speciellt när han började dansa loss med sin lilla fiol och ibland när han sneglade upp mot taket och log om om han förvånade sig själv med vad han spelade. som om att spela är det roligaste han vet.
framförallt är det roligt att malmö stad varje dag under sommaren har arrangerat gratisaktiviteter.
att det hållts filmvisningar, dansuppvisningar och konserter.
ibland kan jag känna att alla är så upptagna med att racka ner på saker att de vägrar ta in vad som faktiskt är bra.
att de inte vill se de saker som faktiskt händer, den utveckling som sakta men säkert sker.
citronmuffin sa att hon aldrig tycker att det händer någonting i malmö, men när hon kom till berlin efter ett års frånvaro hade allt förändrats lite. en ganska orättvis och utbredd uppfattning.
under den korta tid jag var i paris i våras hann spegeln stänga och flera nya butiker och en klubblokal öppna. och så började det byggas en filippa k butik.
inga omvälvande förändringar, och att spegeln stängde är ju naturligtvis bara tråkigt, men i en stad med 250 000 invånare, vad förväntar man sig? och måste man ha en sån sur jävla attityd att man vägrar glädjas och förvånas och acceptera att det inte alls står still, att tid existerar även här.
kanske handlar det om hemmablindhet.
kanske vill man att gräset alltid ska vara grönare på alla andra ställen.
idioti. gnällighet. och slöseri, mest slöseri.