you know that I play this better than you.

jag dricker ett glas vinho verde med isbitar för snart ska jag träffa min mormor.
hon har tagit tåget från sundsvall och anländer på centralstationen om två timmar.
jag hatar inte mina släktingar, herregud, självklart inte.
de irriterar mig bara.
oändligt.
för varje mm och haahaa och ansträngt leende och ihopbiten kommentar känns det som om jag slungas längre och längre bort, avståndet mellan mig och den här personen framför mig som antas vara mitt kött och blod blir oändligare med varje sekund. och min barndom, alla fina minnen från semestrar och ändlösa yatzypartier på verandan och hur intensivt jag älskat dem, blir löjligare och löjligare.
mitt vuxna jag förstår inte hur barnet jag kunde stå ut med att tillbringa sex veckor i sträck tillsammans med den här, ärligt talat, skittrista personen.
hur jag kunde längta dit så mycket.
och det är den faktiska anledningen till att jag har så svårt för det där, reminiscing, det blir så solkigt i efterhand.
att träffa ett ex och se hur sjavig han ser ut nu får mig att ersätta de eventuellt positiva minnen jag sparat och burit med mig med den nya, mycket tråkigare bilden av honom.
och ju oftare jag träffar mina släktingar desto svårare blir det att komma ihåg vad jag som sjuåring såg i dem.