I need you to tell me it's okay.

sag det hittills sorgligaste avsnittet av sex and the city igar.
sedan grät jag mig själv till sömns och läste gamla sms för att paminna mig om...vada? nagot.
vilken idiot jag är.
om att jag är här, när jag skulle kunna vara där.
hemma.
att jag valt den här misären själv.
att jag därför far skylla mig själv.
borde kasta mig in i nagonting.
manisk träning.
manisk shopping.
har inte rad.
champagnefylla.
selfpity.
lasa dörren.
inte ga ut därifran.
sedan vara en ny människa om tva dagar.
fem kilo lättare thanks to deprission och strida strömmar av grat.
ny, snyggare, lättare, med ögon som sju svara ar.
varför kan jag inte grata längre?
spiller jag fler än säg, tio tarar, är det kört.
mina ögonlock sväller som om de var uppblasbara och ingenting jag tar mig för tar ner svullnaden.
bra.
not.
tänk om jag iallfall hade rad att ga raka vâgen och köpa de där Marc Jacobs stövletterna, da hade jag inte hatat att vara jag fullt lika mycket.
plus att jag hade varit tolv centimeter längre.
vilket skulle göra mig sjukt mycket smalare.
right?