I see your lips are on fire and life is wine.

kontrollfreakighet?
är det därför jag klistrar mig vid skärmen, l'ecran, sänder helt värdelösa tänkar i din riktning, förmå dig koppla upp dig, så jag ser.
vart du är.
vad du gör.
jag känner inte igen mig själv när jag är cp, vägrar tro att det är jag, att det istället är avstånd som driver vemsomhelst, tillochmed dig till vansinne, men så är det inte, och du är jämvikten själv, stå stadigt med fötterna på jorden och bara önska det bästa, aldrig svavelosa.
aldrig som jag.
gråta tröstlöst av ilska och vanmakt, tappa tyglarna och finna sig själv någonstans man inte vet vart det är, en plats men helst inte vill veta av. att man har.
aldrig stänga av mobiltelefonen, sätta på den efter tjugo minuter, ångra sig framochtillbaks. eller gör du?
är vi mer lika än jag tror, är längtan en bitch, känner du som jag?

och nu spiller jag the beans och har hjärtat utanpå, men what, det är för fan söndag. klockan är halv två, vad gör man annars, om man inte låter ångest skölja över en och försöker hålla sig från att give in och dö på fläcken?
om jag bestämde skulle söndagen suddas från kalendern och allt skulle vara happily ever after.