you fly straight into my heart.

känner mig lite som att jag har helt orealistiska krav och förväntningar, som om jag är super high maintenance och en handfull.
eller nej, rättelse, jag känner mig som en öppen bok.
det är du som får mig att känna mig som skräckflickvännen i valfri komedi.
jag menar, måste jag verkligen själv be om att få höra någonting uppmuntrande?
kan du inte förstå att du ska säga att du längtar efter mig så mycket att du inte kan sova, att du ligger med min kudde i famnen och bara...längtar hela nätterna.
det är naturligtvis inte sant, men om du hade sagt det hade du iallafall tänkt tanken vilket hade gjort det nästan sant.
och då hade jag i min tur somnat med ett leende på läpparna.
är det svårt att förstå, verkligen?
är jag knäpp som håller på och obsess så mycket över det här?
jag har för fan aldrig varit romantisk innan, men nu, vid helt fel tidpunkt bara väller flickan inom mig upp.