all that we need is one thing.

så det blev inte riktigt som jag tänkt.
men det vet man väl redan på förhand.
tog fel uppgång på odeon, jag går jämt mot närmsta utgång, inte bästa, som om jag inte snabbt nog kan komma upp ur underjorden vilket såklart är sant, sedan står jag där och bara...hm...hm...måste gå tillbaks skitlångt. varför är det längre ovan än under jord? för att det är...maskvägen?
sedan åt vi sushi igen och så.
och efter det åkte jag hem, ett par mittimot mig hade tre av h&ms största påsar, fullproppade. de var fulla och sög på varandras ansikten. jag kämpade mot gråten och somnade inte. såklart. för jag bara tänkte på vad jag borde göra och på vart jag borde vara.
festligheten! genom taket!
nu är jag dum, bara för att ingenting någonsin kan mäta sig med mina vansinniga jättefantasifoster, bara för att det aldrig är musikal och stråkar och röd sammet.
och jag är dessutom orättvis, det var visst det stråkar, bara ingen symfoniorkester. inga tubor. bläckblås. en ängslig harpa.
men ändå, today my heart swings.
och imorgon, ohh som i onsdag, sweet sweet mercredi.