if you call a monster he will appear.

jag har ingenting att göra.
bestämde redan imorse att jag inte skulle gå ut förrens efter att det blivit mörkt.
så nu sitter jag vackert här.
och kan inte ändra mig.
tänker att jag vill göra något dumt.
hur kommer det sig att man börjar längta efter att skjuta sig själv i sank?
fällbena sig och göra det sämsta möjliga, välja fel alternativ med flit.
vad det nu kan röra sig om.
hångla med fel mun.
säga ja när man vet att man borde säga nej.
strunta i uppmaningar, tecken, se vad som händer sedan.
är det bara för att man hoppas på mirakelräddningar?
för att livet är så trist när man håller sig hårt i skinnet?
jag är olyckan och sitter på min egen axel och kikar, kiknar, på hur jag ska krångla mig ur det här. oledolyckan.
fast det är hypotetiskt.
jag är inte olyckan, jag kommer inte ihåg när jag var det sist.
på sin höjd melodramat.
igår lät jag bli att bekräfta att jag skulle möta honom 13.50 vid metro louvre palais royal, sparade kostnaden för att skicka "ok". när han kom fram var han orolig, trodde att jag var arg, att han gjort något fel. hunnit uppröra mig under de åtta timmarna sedan vi hördes sist. som om mänskliga konstellationer är så bräckliga, som om relationer är så sköra.
men kanske är de det.
och föränderliga, ombytliga.
ett uteblivet sms och man är dumpad.
det är en konstig tanke, att det skulle vara så lätt. att få någonting att ta slut.
så jag fick dåligt samvete och skrattade åt honom, åt hans ängslighet. och så knep det i hjärtat och händerna längtade sig fram till honom och det är visst viktigt att man är försiktig.
jag glömmer det ibland.