inside, like a wrecking ball.

jag förstår inte riktigt vad som hände. eller varför.
jag vaknade igår och kände för att genast somna om, på obestämd tid.
ligga i min egen smuts och tvinna mitt hår och tänka på absolut ingenting, känna i hela kroppen hur överjävligt livet är, tycka synd om mig själv, gråta tills det tar slut och sedan mer när nya tårar hunnit bildats.
myrornas krig bakom ögonlocken, ingen hemma, statiskt brus.
håglöst tacka nej till allting som, högst hypotetiskt, erbjuds mig.
ingen erbjuder mig någonting.
inga gråtvänliga axlar, inga bekymrade miner.
igår värkte hela jag som om jag blivit påkörd, iallafall minst sovit på fel sida.
idag la jag mig igen efter frukosten.
som bestod av chokladtårta.
såklart.
men vad hjälpte det och precis som min fransklärare så vänligt påpekade kommer jag äta mig tjock och ännu olyckligare.
han ringde först vid två och tjugo i tre hade jag hunnit till st paul och det regnade och marais och hela paris är grått idag, trots allt svammel jag hävt ur mig om att det aldrig är det här.
vi fikade på centre suedois, svenskt kaffe och äppelkanelkaka, det var en fotoutställning på temat "maison rouge" och faluröda lador och prästgårdar och lusthus över hela väggarna, det luktade tempera i utställningslokalen.
jag berättade om dalahästarna, han tyckte de var roliga.
sa att han ville komma till sverige i sommar, fotografera med storformatskamera.
mitt hjärta darrar. smälter. dör. återuppstår bultandes.
ser allting framför mig i softat ljus, svensk sommarromantik, strandpromenera i falsterbo och övernattningar på österlen, åh herregud, men det är väl så.
ville röra vid hans hår, dra i lockarna så att de rätar ut sig och sedan släppa och se hur de lockar tillbaks sig igen. men jag lät bli, och sedan lät han bli att hålla mig hårt och bad om ursäkt för att han inte gjorde det per sms tio minuter efter att jag bytt metrolinje. stod på franprix och tröstköpte gummibjörnar med gråten i halsen och ögonvrårna. kände hur knäna bara längtade efter att ge vika och lägga sig ner och sen gråta mig till döds.
så hårfin balansgång hela tiden och mestadels är jag så jävla lycklig och allt så ofattbart tipptopp och mervellieux och sedan kommer de här dagarna och bara, ....jaha.
längtar hål i bröstet efter honom, efter tillochmed den lätt sura doften av inrökthet i hans lägenhet, efter hans kalla sovrum, efter förlora händerna i lockarna, efter nya bitmärken, efter hårda mjuka händer, efter ochsåvidarevidarevidare.
efter titta på honom och förundras svindla över tanken på att här är han och jag och vi hör ihop. för att känslan säger det. för att den lagt sig till ro som en katt och spinner av välbehag.
känna och övertyga mig om att han är där, på riktigt, finns. att allt är verklighet.
imorgon kommer min familj.