this is a warning, I'll spell it out for you.

igår kom jag hem kvart över tolv.
redan innan jag kommit fram till porten ut mot gatan har jag mina nycklar i handen, för det har jag alltid.
inte bara för att det kan ta för evigt att leta upp dem ur min idiotiska påsväska sprängfull av övernattningskläder, böcker, handkräm, plånbok, ipod och ipodlurar, extraglasögon, läppbalsam, näsdukar, telefon, anteckningsbok och ochsåvidare, men också för att jag vet att det är farligt att vara flicka. inte hysteriskt farligt med sickon i varje buskage och mörk portuppgång som vissa verkar övertygade om, men ganska farligt.
kanske blir det farligare ju större staden man bor i är också, jag vet inte. men kanske bor det fler idioter per capita i metropoler, kanske dras de hitåt, ditåt, de sjuka jävlarna.
jag har några meter fram till min port, mot mig kommer en man gåendes.
och även om man vet att alla fotsteg bakom en och alla mötande blickar inte tillhör potentiella våldtäktsmän och mördare och rånare så ser man sig omkring som flicka. man registrerar, byter sida av vägen om någon beter sig märkligt, om man får en dålig känsla, om man kommer till en park, om någon envisas med att prata, om man möter en stor grupp av killar. and on and on and on...
han ser egentligen inget speciellt ut, i trettiofemårsåldern, kanske lite äldre, men jag känner inte igen honom, och varför skulle jag, min gata är en stor gata, det bor 9 miljoner människor i paris, så jag skyndar mig fram till porten, slår koden snabbt och slinker in fort, försöker se oberörd ut samtidigt, och skjuter igen dörren istället för att låta den slå igen själv.
mannen kommer bakifrån och håller imot, inte våldsamt, men som om han också bor här, jag mummlar någonting och vänder mig om går genom porten ut mot gården, det är tolv meter fram till min dörr, jag vet att han är bakom mig, att jag aldrig sett honom här innan.
min dörr ligger ut mot gården, med stora glasfönster, det är släckt innanför, jag låser upp snabbare än vad jag någonsin lyckats göra tidigare, sliter upp den, kastar mig in och smäller igen den efter mig.
sedan lyssnar jag efter honom, och hör ingenting annat än porten ut mot gatan smälla igen.
nu är jag inte riktigt säker på vad jag ska tro, vad jag ska vara glad för att jag slapp undan, vad som kunnat hända.
vissa män är så omdömmeslösa, även om jag inte tror att just denna faller under den kategorin, men vad ska jag annars tro?
att jag inte ska kunna vara utomhus efter klockan tolv på kvällen, vilket såklart händer flera gånger i veckan, det är bara den senaste biovisningen, ska jag få eskorteras runt av mänliga vänner och pojkvänner i fortsättningen?
eller ska jag strunta i det, rycka på axlarna och fortsätta som förrut.
jag har aldrig känt mig så hotad innan, och det av någonting som egentligen var så lite, kanske bodde han faktiskt i den andra portuppgången, kanske var det någon annan som kom när jag hörde dörren slå igen, kanske var han bara en idiot till man som inte fattar att stöter man på en kvinna i en port på natten måste man avväpna sig själv med åtminstone ett tydligt hej, men absolut inte med mer än några få ord.
sedan gick jag in på mitt rum och grät lite.
fast jag är fortfarande inte helt säker på varför.