even if you're not called jimmy you'll be jimmy just the same.

jag låg i sängen och han rökte i fönstret och han skruvade på sig i tystnad när jag berättade hur det känns.
hur absurd situationen är.
hur bisarrt det är att jag ens fortfarande finns kvar i hans liv, hur halvhjärtat eller kortsiktigt det än må vara.
att jag är intresserad av att gå vidare.
förstå och förlåta.
vara vuxen.
och jag talade om hur intressant det är hur man kan reagera så annorlunda mot hur man trodde att man skulle göra.
och han säger till mig, men det är ju ingenting som tagit slut.
och han är ett barn i sin oförståelse och i sin tjurighet och i sin förvirring, i sitt behov av tid.
i sin förälskelse.
och jag känner mig som hans mamma när jag försöker förklara att han inte själv kan tro på det han säger.
och jag tittar på honom och det är över och slut och förbi härifrån tills då när jag är tillbaks och förmodligen är det slut då med.
och det är synd.
så väldigt synd.
det hade kunnat vara så extraordinärt.
men mest synd är det om honom.
som inte kommer förstå det förens senare när det inte spelar någon roll längre.