in your heart of hearts, on your sleeve of sleeves.

och så är det här tillsist.
slutet.
det som tydligen kan vänta bakom vilket hörn som helst, närsomhelst.
och jag har sovit två timmar och ätit ingenting på ett dygn och spenderat morgonen med att packa allt det som är mitt och fundera över om paris är för mig, även utan honom.

och med att fundera över honom.
vad jag vill.
hur mycket jag kan förlåta, vad jag vill förlåta, om det är värt det.
om jag kan lita på honom igen.
om jag vill dela hans paranoia, om det intresserar mig att vänta vid hans sida när han kastar sig från tvivel till tvivel.
om det är med någon sådan jag vill leva.
som tror mer på sina rädslor än på det som syns och finns och går att ta på.
en wayward pojke som är rädd för livet. en tjugoåttaårig wayward pojke.
är det så sexigt?

och jag tittar på honom sovandes och känner allt eller ingenting, i hallen står väskorna och påsarna klara och jag kunde ta dem nu och aldrig se honom igen.
men jag är ju vuxen.
jag förstår ju att ibland måste man vänta. känna. se.
försöka, vilja, se bortom just precis nu. bakåt, framåt.
så jag ser oss promenera över dag hammarskjöldskullarna och känna efter med hela kroppen vad som finns därinne, och mellan oss.
om det som var mer än fantastiskt tagit slut eller om det bara behövs en påminnelse.
för det är så lätt att att låta det vara över, men är det rätt?